Det var ett tag sedan jag skrev. Jag ska förklara vad som hänt på senaste tiden:
Jag hade min provspelning till folkhögskolan jag ville gå på, hade spelning med jazzensembeln innan fabian kallerdahl och jag hade nyss projektgrupps uppspelning. Förutom det har jag haft betygsavgörande nutida konst-prov och en samhällsredovisning. Man skulle alltså kunna säga att jag haft ganska fullt upp och haft en stressig period. Dessutom sjukt deppig period. Jag kom inte in på lunnevad tex. Det har knäckt mitt självförtroende ganska rejält. Och mina framtidsplaner. Ja, mer eller mindre hela mitt liv.
Av alla andra saker så gick spelningen med jazzensembeln hyfsat bra faktiskt.. Resten har gått käpprätt åt helvete. Jag har på något sätt tappat hoppet om en ljus framtid. Jag har nu insett att allt jag hade tänkt mig att jag skulle göra inte är möjligt, så jag måste försöka hitta jobb och glömma sina drömmar.
Om lite mer än en månad kastas man alltså ut i vuxenlivet, tydligen fulllärd och färdig att ta på sig allt ansvar och alla sysslor som en vanlig dödlig måste. Man skulle alltså kunna säga att man får smaka lite på verkligheten. Jag antar att alla är oroliga inför sin framtid.. Men helt ärligt.. Nu har jag ingenting planerat.. Inte sökt något jobb.. Kommer inte kunna få något jobb heller eftersom jag har tummen mitt i handen och är allmänt inkompetent när det gäller att syssla med saker. Jag har bävat inför det här i ett år nu.. Men då förutsatte jag att jag skulle ha någon folkhögskola att ta skydd i så man kunde skjuta upp dom värsta besluten av sitt liv. Men så är inte läget. Istället ligger jag efter i planeringen och mitt liv saknar någon egentlig mening, hur bittert nu det kan låta. Och nej, det är inte direkt så att jag går och tar livet av mig så ni behöver inte tro något sånt. Jag har bara allmänt tappat hoppet. Kanske dags att träffa en psykolog eller gå i terapi? "Du är fantastisk, du är bra..."-terapi kanske. Skulle ju om inte annat ge mig ett gott skratt.
Men det var mycket om mig, men sånt är ganska ointressant men dessvärre har jag ingenting värt att ta upp. Men jag kände mig bara lite tvingad att uppdatera er i mitt liv. Såsmåningom kommer något mer värt inlägg antar jag...
onsdag 23 april 2008
söndag 6 april 2008
svensk mästare talar ut
Tack till kommentarerna! Jag vet nu att bloggen läses av minst sex personer. Det har alltså att göra med antingen att ca: 5-6 miljarder människor i världen har dålig smak, eller att sex personer har sjysst smak när det gäller bloggande. Näerå, men det är sjysst att veta att folk läser iallafall!
En snabb resumé av helgen:
I lördags vann storbandet storbands-sm ännu en gång.. Detta betyder alltså att jag vunnit tre gånger. När vinnaren ropades ut så blev folk vilda - tårar sprutades, och det skulle förvåna mig om inte ett och annat könsorgan också sprutade. Man skulle alltså kunna säga att stämningen var på topp hos alla : utom nån enstaka. Jag råkar i det här fallet vara en av dom missnöjda. Varför jag inte blev särskilt glad vet jag inte.. Kan ha och göra med att jag redan visste från början att vi skulle vinna. Motståndet var visserligen riktigt bra, men vi var utan tvekan bättre, så.. Dessutom handlade om att jag kände mig så jävla kass när jag var där.
När jag var där inne så kände jag mig så underlägsen. Jag har slitit som ett djur med mitt omöjliga instrument samtidigt som det finns folk som inte ens behöver öva för att ändå kunna spela sjukt bra. Fanns alltså mänskor som var bättre än mig och jag insåg hur långt ifrån jag var min dröm. Inte nog med det. Jag såg Johan i två olika uppsättningar.. Båda grupperna var så sjukt jävla jättebra, och jag ska försöka komma in på samma folkhögskola - jag har ingen jävla chans. Man skulle alltså kunna säga att bara på två dagar har hela mina framtidsdrömmar splittrats. Det är fantastiskt.
Dessutom handlade det nog mycket om mitt ego också. Jag har inte kunnat njuta av mitt ego på ett bra tag, har liksom inte fått särskilt mycket bekräftelse på senaste tiden. Förra året spelade jag trots allt solo och allt sånt där, då kände jag mig delaktig. När man nu fick stå vid sidan av andra människor och aldrig lyftas fram kändes det som att trampa vatten.
Dessutom var jag helt säker på att jag skulle dö två gånger. Först när vi va på väg till linköping, och sen när vi va på väg hem. Anledningen? Busschauffören verkade tro att han körde en personbil och inte en buss med typ 40 ungdomar. Han hade alltså noll ansvarskänsla och han körde för fort och körde om folk till och från. Jag satt alltså och var uppriktigt rädd. Sen kan man inte undgå från att han var skön.
"Fyfan för Sverige, det borde vara som i Thailand - inga skyltar eller nånting, bara ut och köra. Här i Sverige måste man stanna bara för att kunna läsa vad det står på skyltarna. Och så finns det hastighetsbegränsningar för att man inte ska köra för fort. För fort?! Det borde snarare heta "fortare än vad byråkraterna anser"."
Ja. Busschauffören hade alltså en sjysst inställning till staten, men han riskerade fortfarande livet på jävligt många. Jag är mest lycklig över att jag överlevde bussfärden & kom hem till tryggheten.
På tisdag åker jag till lunnevad & på onsdag har jag uppspelningen.. Fyfan... Snälla gott folk - håll tummarna för mig, jag spyr när jag tänker på att hela mitt liv hänger på det.
En snabb resumé av helgen:
I lördags vann storbandet storbands-sm ännu en gång.. Detta betyder alltså att jag vunnit tre gånger. När vinnaren ropades ut så blev folk vilda - tårar sprutades, och det skulle förvåna mig om inte ett och annat könsorgan också sprutade. Man skulle alltså kunna säga att stämningen var på topp hos alla : utom nån enstaka. Jag råkar i det här fallet vara en av dom missnöjda. Varför jag inte blev särskilt glad vet jag inte.. Kan ha och göra med att jag redan visste från början att vi skulle vinna. Motståndet var visserligen riktigt bra, men vi var utan tvekan bättre, så.. Dessutom handlade om att jag kände mig så jävla kass när jag var där.
När jag var där inne så kände jag mig så underlägsen. Jag har slitit som ett djur med mitt omöjliga instrument samtidigt som det finns folk som inte ens behöver öva för att ändå kunna spela sjukt bra. Fanns alltså mänskor som var bättre än mig och jag insåg hur långt ifrån jag var min dröm. Inte nog med det. Jag såg Johan i två olika uppsättningar.. Båda grupperna var så sjukt jävla jättebra, och jag ska försöka komma in på samma folkhögskola - jag har ingen jävla chans. Man skulle alltså kunna säga att bara på två dagar har hela mina framtidsdrömmar splittrats. Det är fantastiskt.
Dessutom handlade det nog mycket om mitt ego också. Jag har inte kunnat njuta av mitt ego på ett bra tag, har liksom inte fått särskilt mycket bekräftelse på senaste tiden. Förra året spelade jag trots allt solo och allt sånt där, då kände jag mig delaktig. När man nu fick stå vid sidan av andra människor och aldrig lyftas fram kändes det som att trampa vatten.
Dessutom var jag helt säker på att jag skulle dö två gånger. Först när vi va på väg till linköping, och sen när vi va på väg hem. Anledningen? Busschauffören verkade tro att han körde en personbil och inte en buss med typ 40 ungdomar. Han hade alltså noll ansvarskänsla och han körde för fort och körde om folk till och från. Jag satt alltså och var uppriktigt rädd. Sen kan man inte undgå från att han var skön.
"Fyfan för Sverige, det borde vara som i Thailand - inga skyltar eller nånting, bara ut och köra. Här i Sverige måste man stanna bara för att kunna läsa vad det står på skyltarna. Och så finns det hastighetsbegränsningar för att man inte ska köra för fort. För fort?! Det borde snarare heta "fortare än vad byråkraterna anser"."
Ja. Busschauffören hade alltså en sjysst inställning till staten, men han riskerade fortfarande livet på jävligt många. Jag är mest lycklig över att jag överlevde bussfärden & kom hem till tryggheten.
På tisdag åker jag till lunnevad & på onsdag har jag uppspelningen.. Fyfan... Snälla gott folk - håll tummarna för mig, jag spyr när jag tänker på att hela mitt liv hänger på det.
onsdag 2 april 2008
graviditet & slamperi
Först och främst ber jag allra ödmjukast om ursäkt för senaste inlägget. Kanske inte just för att det var intetsägande, utan för att det var monstruöst tråkigt helt enkelt. Det finns ju många skäl till varför jag skrev det, men största boven i dramat var kampen mot klockan. Det var ju trots allt tvunget att bli klart och publicerat under första april - allt annat vore skandal. Det lämnade mig alltså ca: 20minuter att försöka formulera mina tankar. Jag menar, vem annars gör ett april-skämt dagen efter?
Förutom ovanstående så befarar jag att jag gått och blivit på smällen.
"Haha, men nu får du ta och ge dig..."
Nej, det är sant. Eller.. Sanning med modifikation. Jag läste lite på wikipedia nyss, och där kan man läsa om olika tecken på att man är gravid. Dags att klara av en sån där kryssa-i-lista.
Mensen upphör [x] (har ju trots allt aldrig haft någon)
Upplever stark trötthet [x]
Svagt illamående [x]
Räva på morgonen [ ] (nej, tack och lov)
Ovanligt dåligt humör [x]
Extra hungrig [x]
Extra stressad [x]
Ryggbesvär [x]
Svårt att andas djupt [x]
Större mage än naturligt [ ]
Hursomhelst. Jag är nu potentiellt den andra mannen i världen som är gravid, vilket känns både spännande och konstigt. Den andra karln, som ni säkert undrar över, är i själva verket en transvestit och bor föga oväntat i landet USA. Transvestit alltså, vilket jag inte är vad jag vet. Nu kan man ställa sig flera frågor och.. jag vet faktiskt inte hur förlossningen ska gå till, men jag hoppas nästan på ett kejsarsnitt.. men den största frågan är såklart: Vem är pappan?
Den slutgiltiga anledningen till mitt utbrott är delvis mitt dåliga humör, kombinerat med hopplösheten och min ilska på min egna blogg. Mina observationer har visat hur min blogg har förfallit. Från att ha varit ett tempel för att bearbeta mina tankar, till ett centrum för ordbajseri och nu - nästan nere i botten i blogghelvetet tillsammans med blondinbella & helenafloden. Nästan sa jag. Bloggen har alltså förvandlats till min alldeles egna toalett som jag sporadiskt spyr ut skit i. Problemet ligger i att jag inte längre vet vem jag skriver för.. I och med att jag får fler och fler läsare, så måste jag också censurera mig mer. Jag kan tex. inte tala högt ur min egna skalle, jag måste censurera. Vips! så har man en egen censurmyndighet i skallen, som knappt tillåter mig tala om mina innersta tankar, och därför skriver jag istället smått humoristiska ordbajs-inlägg om allmänt ointressanta grejer. Men - jag vill ju inte skrämma bort er för den delen. Jag har ju trots allt blivit lite av en slampa. Alla vill ha bekräftelse - annars finns man inte, och just kommentarer i bloggen släcker törsten lite. Detta har jag tänkt på att göra ett längre tid, men bestämmer mig för att härma en annan bloggare och ta tillfället i akt.
Hur många läser min blogg egentligen? Droppa en kort (eller lång) kommentar om ni läser. Tex. "jag läser" eller något, så att jag inte bara skriver för mig själv och mina närmsta vänner.. för då kan jag ju trots allt sköta allt snack med dom och skippa hela den krångliga proceduren med blogg.
/ delfin-danne
Förutom ovanstående så befarar jag att jag gått och blivit på smällen.
"Haha, men nu får du ta och ge dig..."
Nej, det är sant. Eller.. Sanning med modifikation. Jag läste lite på wikipedia nyss, och där kan man läsa om olika tecken på att man är gravid. Dags att klara av en sån där kryssa-i-lista.
Mensen upphör [x] (har ju trots allt aldrig haft någon)
Upplever stark trötthet [x]
Svagt illamående [x]
Räva på morgonen [ ] (nej, tack och lov)
Ovanligt dåligt humör [x]
Extra hungrig [x]
Extra stressad [x]
Ryggbesvär [x]
Svårt att andas djupt [x]
Större mage än naturligt [ ]
Hursomhelst. Jag är nu potentiellt den andra mannen i världen som är gravid, vilket känns både spännande och konstigt. Den andra karln, som ni säkert undrar över, är i själva verket en transvestit och bor föga oväntat i landet USA. Transvestit alltså, vilket jag inte är vad jag vet. Nu kan man ställa sig flera frågor och.. jag vet faktiskt inte hur förlossningen ska gå till, men jag hoppas nästan på ett kejsarsnitt.. men den största frågan är såklart: Vem är pappan?
Den slutgiltiga anledningen till mitt utbrott är delvis mitt dåliga humör, kombinerat med hopplösheten och min ilska på min egna blogg. Mina observationer har visat hur min blogg har förfallit. Från att ha varit ett tempel för att bearbeta mina tankar, till ett centrum för ordbajseri och nu - nästan nere i botten i blogghelvetet tillsammans med blondinbella & helenafloden. Nästan sa jag. Bloggen har alltså förvandlats till min alldeles egna toalett som jag sporadiskt spyr ut skit i. Problemet ligger i att jag inte längre vet vem jag skriver för.. I och med att jag får fler och fler läsare, så måste jag också censurera mig mer. Jag kan tex. inte tala högt ur min egna skalle, jag måste censurera. Vips! så har man en egen censurmyndighet i skallen, som knappt tillåter mig tala om mina innersta tankar, och därför skriver jag istället smått humoristiska ordbajs-inlägg om allmänt ointressanta grejer. Men - jag vill ju inte skrämma bort er för den delen. Jag har ju trots allt blivit lite av en slampa. Alla vill ha bekräftelse - annars finns man inte, och just kommentarer i bloggen släcker törsten lite. Detta har jag tänkt på att göra ett längre tid, men bestämmer mig för att härma en annan bloggare och ta tillfället i akt.
Hur många läser min blogg egentligen? Droppa en kort (eller lång) kommentar om ni läser. Tex. "jag läser" eller något, så att jag inte bara skriver för mig själv och mina närmsta vänner.. för då kan jag ju trots allt sköta allt snack med dom och skippa hela den krångliga proceduren med blogg.
/ delfin-danne
tisdag 1 april 2008
en oväntad vändning.
Från att ha varit nedstämd och bitter över påsken, av olika anledningar, så har det helt plötsligt tagit en helt oväntad vändning. Jag hade mitt livs skönaste natts sömn inatt, och jag vaknade med ett strålande humör och kunde knappt bärga mig för att gå till skolan. I skolan fick vi dessutom pannkakor till lunch.. Helt fantastiskt dag än så länge helt enkelt! Senare hade jag en givande trumpetlektion och på kvällen repade jag gubbjazz med gubbarna i arosbig band. Jag fick så mycket beröm och uppmuntrande ord att jag nog aldrig kommer kunna flyta bort från mina rosa små moln. I övrigt blir jag mer eller mindre jagad av kvinnor från olika håll och jag har fått ett jobberbjudande och en färdig plats på folkhögskola. Jag är hel, jag är .. nöjd.. mitt liv är fantastiskt!!
April april, kära läsare. Klart som fan att inget av dethär skulle hända. Den sanna versionen är fölande:
Jag sov på tok för få timmar inatt, försov mig och kom till skolan 10minuter för sent, för att ha en lektion som började 8. Kom in i övningshuset (K-huset) för att lämna mina grejer i mitt skåp. Här började min inre kamp. En kamp mot demonerna. En rykande färsk gott vs. ont-historia!
Tänk er nu: storslagen film-musik i stil med pearl harbour & sagan om ringen.. På ena kullen står de goda, på andra kullen står de onda. En David vs. Goliat-kamp, där det lilla jag har kvar av ett gott samvetet alltså representerar:
"Sköt skolan och gå på lektionen!"
Och det onda representerar:
"idiot, skolan ger dig ingenting ändå".
Man skulle alltså kunna säga att mitt samvete fick en massiv sammandrabbning, och efter ca: 5 sekunder hade jag bestämt mig. Det hela slutade alltså med att jag gick och la mig på soffan i studion och sov 1½ timme.
Kvinnofronten verkar inte ens existera. Jag försöker iof inte ens.. Å andra sidan är jag inte snyggaste hockeylirarn i rinken, men.. jag blir ändå lite orolig. Äh. Jag saknar bekräftelsen och uppmärksamheten och allt sånt.
Vad mer? Jo just det, jag ska på SM i helgen och slåss om att hålla kvar titeln som sveriges bästa daniel, och på folkhögskole-sökningen på onsdag nästa vecka avgörs min framtid - om jag kommer krypa på knä för ett jobb på ICA någonstans för att ha råd att flytta hemifrån, om jag prostituerar mig på något annat sätt, eller om jag kommer in på folkhögskolan.
I denna saliga blandning av prestationsångest, stress & utmattning försöker jag nu härda ut med livet med en öl i handen och försöka se hur i helvete dethär kan leda livet till någonting värt och försöka se någon mening i att plugga nutida konst & ungdom&relation och alla andra hokus-pokus ämnen..
Jag ställer frågan ännu en gång. Hur ska jag få livet att vara meningsfullt?
Nu måste jag skynda mig, så det postas under 1 april. Allt annat vore ju fett kasst!
God natt!
April april, kära läsare. Klart som fan att inget av dethär skulle hända. Den sanna versionen är fölande:
Jag sov på tok för få timmar inatt, försov mig och kom till skolan 10minuter för sent, för att ha en lektion som började 8. Kom in i övningshuset (K-huset) för att lämna mina grejer i mitt skåp. Här började min inre kamp. En kamp mot demonerna. En rykande färsk gott vs. ont-historia!
Tänk er nu: storslagen film-musik i stil med pearl harbour & sagan om ringen.. På ena kullen står de goda, på andra kullen står de onda. En David vs. Goliat-kamp, där det lilla jag har kvar av ett gott samvetet alltså representerar:
"Sköt skolan och gå på lektionen!"
Och det onda representerar:
"idiot, skolan ger dig ingenting ändå".
Man skulle alltså kunna säga att mitt samvete fick en massiv sammandrabbning, och efter ca: 5 sekunder hade jag bestämt mig. Det hela slutade alltså med att jag gick och la mig på soffan i studion och sov 1½ timme.
Kvinnofronten verkar inte ens existera. Jag försöker iof inte ens.. Å andra sidan är jag inte snyggaste hockeylirarn i rinken, men.. jag blir ändå lite orolig. Äh. Jag saknar bekräftelsen och uppmärksamheten och allt sånt.
Vad mer? Jo just det, jag ska på SM i helgen och slåss om att hålla kvar titeln som sveriges bästa daniel, och på folkhögskole-sökningen på onsdag nästa vecka avgörs min framtid - om jag kommer krypa på knä för ett jobb på ICA någonstans för att ha råd att flytta hemifrån, om jag prostituerar mig på något annat sätt, eller om jag kommer in på folkhögskolan.
I denna saliga blandning av prestationsångest, stress & utmattning försöker jag nu härda ut med livet med en öl i handen och försöka se hur i helvete dethär kan leda livet till någonting värt och försöka se någon mening i att plugga nutida konst & ungdom&relation och alla andra hokus-pokus ämnen..
Jag ställer frågan ännu en gång. Hur ska jag få livet att vara meningsfullt?
Nu måste jag skynda mig, så det postas under 1 april. Allt annat vore ju fett kasst!
God natt!
måndag 24 mars 2008
vattendjur , no-skill-crew & skumma händelser
Efter att mot all förmodan somnat smärtfritt efter spökhistorierna jag hörde igår, så vaknade jag seg som vanligt. Steg upp för att utföra mina morgonrutiner.. Som vanligt är mitt rationella tänkande ur spel på morgonen och jag tar in intryck och bearbetar det som en robot.
Så när jag steg in på toaletten, öppnade toa-locket och lät urinet flöda så bara tog jag in intrycket. Hm.. En frän doft av någon exotisk fiskrätt tänkte jag till en början. Efter några sekunder förstod jag att någonting inte var som det skulle. Varför i helvete skulle morsa tilllaga blåsfisk 11 på morgonen liksom, och varför skulle det lukta ända till toaletten?
Boven i dramat var mitt ärade kön, som jag av någon outgrundlig anledning måste ha undgått att tvätta i duschen tänkte jag. Jag tog mig en titt i spegeln och.. va i helvete. Jag såg ut som en vattenkammad, pubertal Robinson Crusoe. Men... vänta.. När duschade jag senast? Just det, det var fyra dagar sedan jag duschade. Jag duschade i fredags senast. Man skulle kunna säga följande ord räddfärdigat till mig just nu:
usch!
fy!
snusk!
snuskgubbe!
äckel!
äckelpotta!
äckelpäckel!
snurregurre!
stinkbomb!
osv osv osv..
Ni fattar. Jag är med största möjlighet topp 1000-äckligast i västerås för tillfället.
Iallafall. Nu kan man undra sig hur fan det här har kunnat hända sig. Och jag kan nu meddela att jag under den tiden jag dragit på mig ett fiskdoftande kön har lyckats bevittna flera revolutionerande saker i min vardag. Förhoppningsvis beror det inte på mitt fiskdoftande organ.
1) En no-skill-crew-kväll som faktiskt blev av, efter mer än ett års planering och bangning! För er som inte vet vad det är, så är det ett gay/delfin-hiphop-kollektiv som består av daniel delfin, mige delfin & jonas delfin. Dessutom gästades vi inne på bill & bob av sabina delfin.
2) Morsan köpte gott påskgodis. Dvs, inte massa chokladägg och inget av dom där pastellfärgade smaklösa små bajskorvarna till godis som hon brukar köpa. Hon köpte lakrits och allt annat grymt. Stort MVG till morsan.
3) Jag har FÅTT en dator. Visserligen en tidig examenspresent, men men... Där ser man hur desperat morsan var, och hur farsan fick damp av att jag och morsan bråkade hela tiden. S'atte..
4) Jag, med lika mycket teknisk kunskap och expertis som en neandertalare, lyckades helt själv med att montera ihop en dator och få den att funka. Med lite smärre förhinder så lyckades jag tom. få igång ljudet efter lite krångel. Man skulle alltså kunna säga att jag är, om möjligt, en ännu mer fantastisk människa.
Natten till söndagen vaknade jag flera gånger under natten livrädd för att det skulle spöka. runt 3-4 på morgonen hörde jag barnskrik från åkern. Nåväl. Söndagen bestod alltså mest av ett frågetecken och på kvällen när jag skulle försöka bearbeta vad som hänt mig och försöka hitta någon logisk förklaring till vad som hänt, och hitta något djur som låter som ett panikslaget barn, så fick jag spökhistorier berättade för mig. Spök och spök, det va iallafall nåt jävla trams som skrämmer livet ur stackars Dani, så för att klara av att sova så var Dani tvungen att fixa sin trasiga lampa i fönstret som annars alltid brukar vara tänd.
Jag gick till köket och skulle byta glödlampa alltså, och med en felfri montering av datorn i ryggen kunde jag knappast misslyckas.
Trodde jag.
Givetvis lyckades jag tappa lite glödlampor i golvet och väcka familjen på natten när jag var tvungen att dammsuga upp glas-splittret köket. Fantastiskt.
Men det är framsteg mot tidigare iaf.
Idag blev jag dessutom torsk på ett dataspel. Hur jäkla kass får man bli? Det förbannade spelet slukade säkert 7 timmar av min dag. Nåväl, jag satt mycket på msn också. Jag sitter så sjukt mycket på msn nuförtiden. Jag klurade lite på det idag, och det har nog och göra med att jag bor så jävla avsides som jag gör, och eftersom jag inte har körkort och mina föräldrar går holmgång varje gång jag vill ha skjuts, så är det enklare att bara sitta vid msn och hålla kontakten.
Hm. Iallafall. Eftersom jag inte kan släppa min fyradagars no-shower-period så avslutar jag med en topp-5 lista igen.
Topp-5 saker att göra när man inte duschat på fyra dagar:
1. Krama sin mamma och berätta för henne hur fantastiskt det är att få dela hus med henne.
2. Lägga sig i brorsans säng och skratta åt sig själv.
3. Kolla på film.
4. Sitta och spela jättevärda spel på datorn.
5. Ta en dusch...
Dags att klara av femman nu också...
Så när jag steg in på toaletten, öppnade toa-locket och lät urinet flöda så bara tog jag in intrycket. Hm.. En frän doft av någon exotisk fiskrätt tänkte jag till en början. Efter några sekunder förstod jag att någonting inte var som det skulle. Varför i helvete skulle morsa tilllaga blåsfisk 11 på morgonen liksom, och varför skulle det lukta ända till toaletten?
Boven i dramat var mitt ärade kön, som jag av någon outgrundlig anledning måste ha undgått att tvätta i duschen tänkte jag. Jag tog mig en titt i spegeln och.. va i helvete. Jag såg ut som en vattenkammad, pubertal Robinson Crusoe. Men... vänta.. När duschade jag senast? Just det, det var fyra dagar sedan jag duschade. Jag duschade i fredags senast. Man skulle kunna säga följande ord räddfärdigat till mig just nu:
usch!
fy!
snusk!
snuskgubbe!
äckel!
äckelpotta!
äckelpäckel!
snurregurre!
stinkbomb!
osv osv osv..
Ni fattar. Jag är med största möjlighet topp 1000-äckligast i västerås för tillfället.
Iallafall. Nu kan man undra sig hur fan det här har kunnat hända sig. Och jag kan nu meddela att jag under den tiden jag dragit på mig ett fiskdoftande kön har lyckats bevittna flera revolutionerande saker i min vardag. Förhoppningsvis beror det inte på mitt fiskdoftande organ.
1) En no-skill-crew-kväll som faktiskt blev av, efter mer än ett års planering och bangning! För er som inte vet vad det är, så är det ett gay/delfin-hiphop-kollektiv som består av daniel delfin, mige delfin & jonas delfin. Dessutom gästades vi inne på bill & bob av sabina delfin.
2) Morsan köpte gott påskgodis. Dvs, inte massa chokladägg och inget av dom där pastellfärgade smaklösa små bajskorvarna till godis som hon brukar köpa. Hon köpte lakrits och allt annat grymt. Stort MVG till morsan.
3) Jag har FÅTT en dator. Visserligen en tidig examenspresent, men men... Där ser man hur desperat morsan var, och hur farsan fick damp av att jag och morsan bråkade hela tiden. S'atte..
4) Jag, med lika mycket teknisk kunskap och expertis som en neandertalare, lyckades helt själv med att montera ihop en dator och få den att funka. Med lite smärre förhinder så lyckades jag tom. få igång ljudet efter lite krångel. Man skulle alltså kunna säga att jag är, om möjligt, en ännu mer fantastisk människa.
Natten till söndagen vaknade jag flera gånger under natten livrädd för att det skulle spöka. runt 3-4 på morgonen hörde jag barnskrik från åkern. Nåväl. Söndagen bestod alltså mest av ett frågetecken och på kvällen när jag skulle försöka bearbeta vad som hänt mig och försöka hitta någon logisk förklaring till vad som hänt, och hitta något djur som låter som ett panikslaget barn, så fick jag spökhistorier berättade för mig. Spök och spök, det va iallafall nåt jävla trams som skrämmer livet ur stackars Dani, så för att klara av att sova så var Dani tvungen att fixa sin trasiga lampa i fönstret som annars alltid brukar vara tänd.
Jag gick till köket och skulle byta glödlampa alltså, och med en felfri montering av datorn i ryggen kunde jag knappast misslyckas.
Trodde jag.
Givetvis lyckades jag tappa lite glödlampor i golvet och väcka familjen på natten när jag var tvungen att dammsuga upp glas-splittret köket. Fantastiskt.
Men det är framsteg mot tidigare iaf.
Idag blev jag dessutom torsk på ett dataspel. Hur jäkla kass får man bli? Det förbannade spelet slukade säkert 7 timmar av min dag. Nåväl, jag satt mycket på msn också. Jag sitter så sjukt mycket på msn nuförtiden. Jag klurade lite på det idag, och det har nog och göra med att jag bor så jävla avsides som jag gör, och eftersom jag inte har körkort och mina föräldrar går holmgång varje gång jag vill ha skjuts, så är det enklare att bara sitta vid msn och hålla kontakten.
Hm. Iallafall. Eftersom jag inte kan släppa min fyradagars no-shower-period så avslutar jag med en topp-5 lista igen.
Topp-5 saker att göra när man inte duschat på fyra dagar:
1. Krama sin mamma och berätta för henne hur fantastiskt det är att få dela hus med henne.
2. Lägga sig i brorsans säng och skratta åt sig själv.
3. Kolla på film.
4. Sitta och spela jättevärda spel på datorn.
5. Ta en dusch...
Dags att klara av femman nu också...
söndag 16 mars 2008
avslut, balansera i mitten, beroende & ensamhet
I fredags var sista föreställningen med sceniska projektet - big city life. Det var sjukt kul, massa spex i showen, tårta innan föreställningen och när man trodde att showen hade nått sitt klimax, så hade vi festen kvar! Så efter föreställningen började man förkröka i logerna och med Lasses skithärliga beröm efter showen så kunde ingenting sabba mitt humör - ingenting! Allting var sjukt härligt, även inne på kajutan som vi hyrde. Dock hade det sin vändpunkt där inne också. Jag vet inte om det berodde på att folk per automatik strömmade till mig med sina problem, eller om det berodde på att jag inte klarade av att må så bra. Jag var på tok för lycklig, och sådan lycka håller aldrig i sig. Desto högre toppar, desto lägre dalar. Jag brukar ju som bekant försöka balansera någorlunda i mitten så man slipper det värsta, men jag misslyckades i detta fallet.
Så jag beslöt mig för att åka hem först av alla, full och slutligen ganska bitter. Men en stor del berodde det iallafall på att jag på fullaste allvar trodde att det skulle bli en sorts ny chans för mig. Eftersom alla, utom dom som läser bloggen möjligtvis, tror att jag är en hänsynslös psykopat med barnslig humor och med ett ego värdigt endast Tommy Körberg & Yngwie Malmsteen, och med världens tråkigaste och bittraste verklighetsuppfattning, så hoppade jag på något sätt att jag skulle få en ny chans som sagt. Jag ville på något sätt få folk att lära känna mig. Men bara efter några minuter spårade festen ut i det gamla vanliga och grupperingar frotterade sig i salen.. alla stereotyper.
Ju-mer-jag-häver-desto-mer-jag-äger är oftast vilsna själar som på tror att dom är coola.. eller manliga.. eller överhuvudtaget tror att dom är någonting när dom super tills dom spyr. Eh.. grabbar(vanligtvis) väx upp.
Hökarna - såna som jag. Sitter helst i något hörn och ser med onyktra ögon hur varje fest artar sig på precis samma sätt varenda gång. Man ser hellre allt med en öl i handen, än att uppleva det själv. Också kända som party-dödare.
Bäst-på-fest - Hej vi dansar mest, och är ute mest av alla. Vi har alltid roligast, därmed bör vi ha mest att säga till om angående hur festen ska vara, och vilka låtar som ska spelas. Vi är ju trots att party-eliten, och den sanna anledningen till varför folk drar ut på krogen.. duh...
Festen-är-här - Ofta snubbar som kommer med flera plattor i handen samtidigt som dom glider in på festen. No fear - I'm here. Jag räddar din kväll genom min närvaro. Snubben/snubbarna brukar härja som fan när dom glider in, skrika med jättemanliga röster och allmänt låta som en hockey-klack, för att sedan inta kungatronen vid något bord, och börja häva öl - som den sanna alfa-hannen han är.
Din-bästa-vän - Ärligt, vi måste börja träffas mer.. jag har saknat dig som fan, du är så jäkla rolig och skön.. vänta.. vad heter du nu igen?
Ja.. Jag trodde att det skulle bli annorlunda. Jag ville börja snacka med folk som jag aldrig snackat med förut. Men jag har ju mig själv att skylla också för den delen, men nog om detta nu.
Förutom en ganska sjysst fredag så kände jag mig bitter ändå. Skönt att show-veckan är över men samtidigt så känner jag att jag börjar lida av all uppskattning.. Roger Pontare berättade om det på festijazz för några veckor sedan.. han sa "jag måste ändå ha världens bästa jobb, hur många andra får applåder och jubel när dom går till jobbet?" Det var då jag förstod hur musiker kunde välja droger.. och välja att ha så många kvinnor när dom är på turné. Det handlar ju inte om att dom tror att det är nyttigt för dom. Och i många fall handlar det inte om attityder och image heller. Det handlar snarare om att man har blivit beroende av uppskattning. Man måste fylla tomrummet. För samtidigt som publiken växer, och uppskattningen växer, så har man hela tiden en drivkraft som gör att publiken konstant måste växa, annars är man ju inte lika uppskattad längre. Och uppskattningen är ju ändå en av dom största drivkrafterna inom den branschen. Se på mig nu - jag är jätteolycklig. Helt plötsligt, från att stå på scenen och tro att man är världens härskare när man drar ett halv-runkigt solo, så sitter man helt plötsligt ensam vid en dator, som en vanlig dödlig och vet inte vad man ska göra med livet... Jag känner mig oduglig och värdelös. Om jag ska fortsätta som jag gör, så behöver jag en ständigt växande jävla hockeykör som jublar och applåderar varje gång jag gör någonting. För vad jag själv tycker duger inte längre.
Kan låta sjukt, men tex.. om jag får beröm av min lärare idag för hur jag spelar.. och inte får något beröm dom kommande tre månaderna. Då utvecklas jag inte. Jag kan lika gärna vara skitkass? Det jag försöker få fram är att även om jag är medveten om det, så är jag beroende av uppskattningen av publiken. Jag behöver lite tid för avvänjning nu... har ingen spelning på två veckor, så det blir skönt.
Dom kommande dagarna kommer jag vara ensam hemma. Det är väl behövt, men samtidigt så vill jag inte vara ensam. Hade vart himmelriket om det inte vore så att jag måste ta hand om 5 katter och ett helt akvarium fyllt med fiskar.. Jag kommer alltså ha mindre fritid än vanligtvis. Å andra sidan betyder det att jag kan gå runt naken i mitt eget hus, och somna naken.. och pumpa skitbra musik på morgonen, utan att nån går bärsärk på ljudanläggningen. Hursomhelst så blir det sjukt ensamt hursomhelst. Jag vill att någon ska komma förbi och hälsa på.. sova hos mig, även om det kanske inte betyder i samma säng. Midget, du får sova hos mig om du vill, så länge du ger fan i att lägga dig i min säng i bara kalsonger. Honor är också välkomna såklart. Vad som helst, vill bara ha lite trevligt. Har ju trots allt ett helt hus för mig själv, med dvd och massa filmer, göra-själv-popcorn och ett jätteostädat rum. Så - jag rear ut min kropp nu.
Er lovebunny
Dani
Så jag beslöt mig för att åka hem först av alla, full och slutligen ganska bitter. Men en stor del berodde det iallafall på att jag på fullaste allvar trodde att det skulle bli en sorts ny chans för mig. Eftersom alla, utom dom som läser bloggen möjligtvis, tror att jag är en hänsynslös psykopat med barnslig humor och med ett ego värdigt endast Tommy Körberg & Yngwie Malmsteen, och med världens tråkigaste och bittraste verklighetsuppfattning, så hoppade jag på något sätt att jag skulle få en ny chans som sagt. Jag ville på något sätt få folk att lära känna mig. Men bara efter några minuter spårade festen ut i det gamla vanliga och grupperingar frotterade sig i salen.. alla stereotyper.
Ju-mer-jag-häver-desto-mer-jag-äger är oftast vilsna själar som på tror att dom är coola.. eller manliga.. eller överhuvudtaget tror att dom är någonting när dom super tills dom spyr. Eh.. grabbar(vanligtvis) väx upp.
Hökarna - såna som jag. Sitter helst i något hörn och ser med onyktra ögon hur varje fest artar sig på precis samma sätt varenda gång. Man ser hellre allt med en öl i handen, än att uppleva det själv. Också kända som party-dödare.
Bäst-på-fest - Hej vi dansar mest, och är ute mest av alla. Vi har alltid roligast, därmed bör vi ha mest att säga till om angående hur festen ska vara, och vilka låtar som ska spelas. Vi är ju trots att party-eliten, och den sanna anledningen till varför folk drar ut på krogen.. duh...
Festen-är-här - Ofta snubbar som kommer med flera plattor i handen samtidigt som dom glider in på festen. No fear - I'm here. Jag räddar din kväll genom min närvaro. Snubben/snubbarna brukar härja som fan när dom glider in, skrika med jättemanliga röster och allmänt låta som en hockey-klack, för att sedan inta kungatronen vid något bord, och börja häva öl - som den sanna alfa-hannen han är.
Din-bästa-vän - Ärligt, vi måste börja träffas mer.. jag har saknat dig som fan, du är så jäkla rolig och skön.. vänta.. vad heter du nu igen?
Ja.. Jag trodde att det skulle bli annorlunda. Jag ville börja snacka med folk som jag aldrig snackat med förut. Men jag har ju mig själv att skylla också för den delen, men nog om detta nu.
Förutom en ganska sjysst fredag så kände jag mig bitter ändå. Skönt att show-veckan är över men samtidigt så känner jag att jag börjar lida av all uppskattning.. Roger Pontare berättade om det på festijazz för några veckor sedan.. han sa "jag måste ändå ha världens bästa jobb, hur många andra får applåder och jubel när dom går till jobbet?" Det var då jag förstod hur musiker kunde välja droger.. och välja att ha så många kvinnor när dom är på turné. Det handlar ju inte om att dom tror att det är nyttigt för dom. Och i många fall handlar det inte om attityder och image heller. Det handlar snarare om att man har blivit beroende av uppskattning. Man måste fylla tomrummet. För samtidigt som publiken växer, och uppskattningen växer, så har man hela tiden en drivkraft som gör att publiken konstant måste växa, annars är man ju inte lika uppskattad längre. Och uppskattningen är ju ändå en av dom största drivkrafterna inom den branschen. Se på mig nu - jag är jätteolycklig. Helt plötsligt, från att stå på scenen och tro att man är världens härskare när man drar ett halv-runkigt solo, så sitter man helt plötsligt ensam vid en dator, som en vanlig dödlig och vet inte vad man ska göra med livet... Jag känner mig oduglig och värdelös. Om jag ska fortsätta som jag gör, så behöver jag en ständigt växande jävla hockeykör som jublar och applåderar varje gång jag gör någonting. För vad jag själv tycker duger inte längre.
Kan låta sjukt, men tex.. om jag får beröm av min lärare idag för hur jag spelar.. och inte får något beröm dom kommande tre månaderna. Då utvecklas jag inte. Jag kan lika gärna vara skitkass? Det jag försöker få fram är att även om jag är medveten om det, så är jag beroende av uppskattningen av publiken. Jag behöver lite tid för avvänjning nu... har ingen spelning på två veckor, så det blir skönt.
Dom kommande dagarna kommer jag vara ensam hemma. Det är väl behövt, men samtidigt så vill jag inte vara ensam. Hade vart himmelriket om det inte vore så att jag måste ta hand om 5 katter och ett helt akvarium fyllt med fiskar.. Jag kommer alltså ha mindre fritid än vanligtvis. Å andra sidan betyder det att jag kan gå runt naken i mitt eget hus, och somna naken.. och pumpa skitbra musik på morgonen, utan att nån går bärsärk på ljudanläggningen. Hursomhelst så blir det sjukt ensamt hursomhelst. Jag vill att någon ska komma förbi och hälsa på.. sova hos mig, även om det kanske inte betyder i samma säng. Midget, du får sova hos mig om du vill, så länge du ger fan i att lägga dig i min säng i bara kalsonger. Honor är också välkomna såklart. Vad som helst, vill bara ha lite trevligt. Har ju trots allt ett helt hus för mig själv, med dvd och massa filmer, göra-själv-popcorn och ett jätteostädat rum. Så - jag rear ut min kropp nu.
Er lovebunny
Dani
söndag 9 mars 2008
tomrum & tidningar
Igår var premiären för vårat sceniska projekt - bigcitylife. Taggad, sminkad och med en sjukt orolig mage pga. kaffet, baguetten och kebabtallriken jag ätit så fick man då stå och invänta pöbeln, samtidigt som ljuskillen Danne stod och gjorde grimaser och sa roliga saker. I övrigt var premiären ganska medioker måste jag säga, och för min del gick det ganska dåligt. Men det kommer att bli bättre, det vet jag.
Under premiärens gång kände jag att jag var glad, och det var sjukt härligt att få stå på scen. Få känna spots på en, samtidigt som man sluter ögonen och gör ett halvtaskigt försök till solo. Men jag var ändå glad. Efter premiären förväntade jag mig att känna liknande lycka.. men det gjorde jag inte. Jag kände inte ens en tillstymmelse till lycka. Däremot var jag nere. Jag kom hem och kastade mig över alla öl vi hade hemma, i hopp om att bli lyckligare. Och lite lyckligare blev jag.
Imorse när jag vaknade, var jag lika olycklig som efter premiären. Kan ha att göra med att jag kände mig dissad, men det är en annan historia. Eftersom farsan håller på att plugga körkorts-teori vid datorn, så hade jag ingen tillgång till datorn.. Och att öva trumpet gick bort, eftersom jag måste vila mig inför kommande föreställningarna. Det lämnade mig till inget annat väl än att ta en promenad. Jag gick ut på promenad här ute... Satte igång Chet Baker's live konsert från tokyo -87 och började gå. Snokade runt bland alla dekadenta hus som finns här ute på landet och vet inte om jag ska skratta eller gråta för mig själv när jag ser folk som sliter med sina karriärer för att ha råd att skaffa dyra bilar. Folk som på fullaste allvar låter bygga dyra hus med enorma fönster och små lekstugor till sina barn och som stoltserar med tre bilar, husvagn och båt. Folk som dessutom tittar misstänksamt när jag går där med stickad tröja, halsduk, trasiga mjukisbyxor och en fruktansvärt ful mössa. Jag passar inte in i deras lilla idyll. Ned med dekadensen!
Eh.. vänta nu.. har jag överhuvudtaget någonting gemensamt med mänskligheten? Tragiska, patetiska mänsklighet tänkte jag till en början.. men.. Självklart, fantastisk som jag är, så hittade jag svaret ganska fort. Som ni nu kanske redan förstått, så är den största gemensamma nämnaren att vi alla människor har ett tomrum som vi hela tiden söker att fylla. Det verkar vara våran mening med livet.. att söka meningen med livet. Oavsett om man fyller tomrummet med musik, droger, damer, kläder eller andra prylar, så är det fortfarande ett försök till att fylla tomrummet. Jag tror hela tiden att meningen med livet lurar runt hörnet, allt jag behöver göra är att plugga vidare.. eller skaffa tjej.. eller kanske klippa håret.
Vad ska jag ta mig till? Hjälp mig att finna livet meningsfullt!
Slutligen vill jag förbanna VLT och deras jäkla UNG-sidor.. Hur kan människor på fullaste allvar få betalt för att skriva sånt skit som dom gör? Det dom gör är att sätta sig ned i två minuter och fundera över något löjligt och onödigt ämne som dessutom inriktar sig på ca: 10pers i hela Västerås. Sedan börjar dom ordbajsa, ungefär som jag brukar göra, och vips! så har dom gjort en trivial och meningslös grej som tex. att man firar lucia, till världens jävla samhällsproblem. Lägg sedan till en topp-10 lista över hur du blir coolast på din skola. Ska det vara ett reportage, så måste du dessutom, likt en penga-kåt paparazzi, hänga din stolthet och självrespekt på en skör tråd som närsom helst brister och fiska citat, nästan böna på knäna för att någon ska säga någonting uppseendeväckande, och verkligen försöka göra ämnet mer intressant än det egentligen är.
Dags att inse att VLT's ung-sidor bör terrorist-stämplas, eftersom dom är ett större hot mot demokratin än både Al Quaida & Farq-rörelserna tillsammans. Jag gör nästan samma sak, fast med självrespekt. Vad är det mer för skillnad? Jo just det, dom är ju på fullaste allvar anställda och får betalt av en seriös tidning..
Under premiärens gång kände jag att jag var glad, och det var sjukt härligt att få stå på scen. Få känna spots på en, samtidigt som man sluter ögonen och gör ett halvtaskigt försök till solo. Men jag var ändå glad. Efter premiären förväntade jag mig att känna liknande lycka.. men det gjorde jag inte. Jag kände inte ens en tillstymmelse till lycka. Däremot var jag nere. Jag kom hem och kastade mig över alla öl vi hade hemma, i hopp om att bli lyckligare. Och lite lyckligare blev jag.
Imorse när jag vaknade, var jag lika olycklig som efter premiären. Kan ha att göra med att jag kände mig dissad, men det är en annan historia. Eftersom farsan håller på att plugga körkorts-teori vid datorn, så hade jag ingen tillgång till datorn.. Och att öva trumpet gick bort, eftersom jag måste vila mig inför kommande föreställningarna. Det lämnade mig till inget annat väl än att ta en promenad. Jag gick ut på promenad här ute... Satte igång Chet Baker's live konsert från tokyo -87 och började gå. Snokade runt bland alla dekadenta hus som finns här ute på landet och vet inte om jag ska skratta eller gråta för mig själv när jag ser folk som sliter med sina karriärer för att ha råd att skaffa dyra bilar. Folk som på fullaste allvar låter bygga dyra hus med enorma fönster och små lekstugor till sina barn och som stoltserar med tre bilar, husvagn och båt. Folk som dessutom tittar misstänksamt när jag går där med stickad tröja, halsduk, trasiga mjukisbyxor och en fruktansvärt ful mössa. Jag passar inte in i deras lilla idyll. Ned med dekadensen!
Eh.. vänta nu.. har jag överhuvudtaget någonting gemensamt med mänskligheten? Tragiska, patetiska mänsklighet tänkte jag till en början.. men.. Självklart, fantastisk som jag är, så hittade jag svaret ganska fort. Som ni nu kanske redan förstått, så är den största gemensamma nämnaren att vi alla människor har ett tomrum som vi hela tiden söker att fylla. Det verkar vara våran mening med livet.. att söka meningen med livet. Oavsett om man fyller tomrummet med musik, droger, damer, kläder eller andra prylar, så är det fortfarande ett försök till att fylla tomrummet. Jag tror hela tiden att meningen med livet lurar runt hörnet, allt jag behöver göra är att plugga vidare.. eller skaffa tjej.. eller kanske klippa håret.
Vad ska jag ta mig till? Hjälp mig att finna livet meningsfullt!
Slutligen vill jag förbanna VLT och deras jäkla UNG-sidor.. Hur kan människor på fullaste allvar få betalt för att skriva sånt skit som dom gör? Det dom gör är att sätta sig ned i två minuter och fundera över något löjligt och onödigt ämne som dessutom inriktar sig på ca: 10pers i hela Västerås. Sedan börjar dom ordbajsa, ungefär som jag brukar göra, och vips! så har dom gjort en trivial och meningslös grej som tex. att man firar lucia, till världens jävla samhällsproblem. Lägg sedan till en topp-10 lista över hur du blir coolast på din skola. Ska det vara ett reportage, så måste du dessutom, likt en penga-kåt paparazzi, hänga din stolthet och självrespekt på en skör tråd som närsom helst brister och fiska citat, nästan böna på knäna för att någon ska säga någonting uppseendeväckande, och verkligen försöka göra ämnet mer intressant än det egentligen är.
Dags att inse att VLT's ung-sidor bör terrorist-stämplas, eftersom dom är ett större hot mot demokratin än både Al Quaida & Farq-rörelserna tillsammans. Jag gör nästan samma sak, fast med självrespekt. Vad är det mer för skillnad? Jo just det, dom är ju på fullaste allvar anställda och får betalt av en seriös tidning..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)