en sjuklings händelselösa dag.

Karma eller bara en medfödd balansgång i livet. Även om jag riskerar att låta som en tråkig massproducerad amerikansk film-trailer med en sådandär överexhalterad kommentator som annars bara kan höras i "MONSTER-JAM"-reklamerna, så har jag faktiskt upplevt karma. Eller just någon annan form av balanserande kraft här i världen som föga oväntat straffar just mig. Just idag känns som den optimala dagen då allt ifrån gudar till väder straffar mig. Givetvis är det inte så, eftersom jag annars hade suttit iklädd slips och tittat på division 2-hockey med ett gäng raggare. Men jag har upplevt det som att någonting har straffat mig idag.

Dagen började med att jag drömde en av de bästa drömmarna jag någonsin drömt. Gled runt i en flott lägenhet och sippade på en Absolute Pears Breeze. I mitt sällskap var det 20 stycken skitsnygga, nakna och överkåta tjejer. Jag levde livet helt enkelt. Efter att jag hade njutit kroppen med alla tjejerna i mitt harem, plingade några nära och kära vänner på dörren. Jag släppte in dem, och ställde mig och snackade med någon av dem. Samtidigt som jag gjorde det, kände jag en fruktansvärd skam. Vad har jag hållt på med egentligen? Vad äcklig jag är som gör som jag gör!

Då slog det mig att det var en dröm, eftersom jag aldrig ens överhuvudtaget skulle kunna uppleva någonting liknande. Jag tvingar mig själv till att vakna upp, just för att jag skämms så mycket över mig själv.

Vips! Så sitter man upp i sängen och försöker tyda vad klockan visar. 10.50.. Bra... Då kan jag sova lite mer, tänker jag. Då kom jag på att jag fortfarande inte orkat ställa om min väggklocka till sommartid, så klockan var alltså 11.50. Dags att gå upp. Känslan av att vara sjuk och bakfull spred sig genom kroppen och jag lyckades konstatera att jag gått och blivit sjuk.

En hälsningsfras till morsan, som hälsar tillbaks med ett "Usch vad äckligt du luktar, drack du mycket igår? Du luktar som en alkis!". Jag förklarade lugnt och sansat att jag gått och blivit sjuk, och går därefter till mitt rum med frukost som jag kan avnjuta till att kolla igenom mina saker på internet.

Därefter gör jag iordning mig, och när jag börjar rota i sängen bland mina nytvättade kalsonger hittar jag ett örhänge. Hade kvinnligt besök från eskilstuna i helgen, och jag har lyckats få dissen av ägaren av örhänget. Det verkar som att hon var mer inne på engångsgrejer. Fantastiskt. Jag log för mig själv och tänkte att det var det bästa jag kunde göra av situationen. En grym hämnd genom att behålla ett örhänge som straff. Riktigt genialiskt.

Därefter kunde jag inte hejda mina hemskheter, utan jag tog på mig mitt ex's dunsockor som hon fick av mig för något år sedan (jag behöll dom, hon hade ändå nya). Tänkte, när jag ändå är på krigsstigen kan jag ju alltid passa på att härja fritt. Så jag tog på mig dunsockorna och gick runt med dem utomhus, tog en cigg och var allmänt äcklig. Jag var nöjd helt enkelt.

Gudarnas straff kom nyss - skoningslöst och helt oväntat när jag skulle gå ut från husvagnen efter att ha hämtat öl. Draperiet snörar till sig och lyckas linda in sig runt min hals när jag ska gå ut från husvagnen, så det slutar med att jag står på tå och kämpar mot det där förbannade draperiet. Efter några sekunders kämpande lyckas jag trassla mig ut, slår igen dörren och springer in till hemmets trygga vrå, där jag gråter ut i bloggen.

Kära blogg, det har vart en hemsk dag.

daniel - en ordförstörare?

Jag har varit inaktiv i mitt skrivande ett tag.
-Nähääää! säger ni.
Jodå, men det har sina förklaringar. Delvis var jag på en oplanerad visit till landet som uppfann slipsen (värd uppfinning. jag lovar). Delvis har någon mystisk dennis gjort att jag tappat suget för att blogga helt och hållet. "Yes!" tänker han, eftersom det antagligen är en av de få saker han faktiskt har åstadkommit än så länge. Dock är inte fallet så, utan jag har snarare fattat att folk inte vill ha en sånhär blogg, så då skriver jag ändå lite i onödan. Det skiter jag i nu. Jag hänvisar Dennis till blondinbella.se där han kan läsa om hur jobbigt det är att ha druckit hasselnöts-latte i ett halvår helt ovetandes om att den faktiskt innehöll 328 kalorier. Då får han ett lyckligt liv, och jag kan få sitta här med mina få och otrogna läsare och spy ut lite av det jag har i huvudet. Win-win situation som man säger i staterna.

Jag tror jag har förstört ordet "fantastiskt"

Bakgrunden är alltså att min trumpetlärare är överdrivet pedagogisk & alltid ska berömma folk, oavsett hur dom spelar. För två år sedan började hon använda sig av ordet "fantastiskt". Eller, använda och använda. Missbruka ordet fantastiskt. Man kan ha spelat fruktansvärt, och hon lyckas klämma in fem "fantastiskt" i en mening, och hon säger det x antal gånger/minut. Och då överdriver jag inte. Detta i sin tur ledde till att jag blev av med min förmåga att ta det ordet på allvar och ordet fick snarare motsatt betydelse.

Nu till saken. Jag har märkt att tex. i Västerås så har det börja sprida sig. Vissa skyller på mig & min vapendragare NF, för att vi förstört ordet för dem. Efter en stor dos av ordet verkar det som att ingen kan ta ordet fantastiskt seriöst längre. Störmoment när man ser på tv och när det dyker upp i olika sorters sammanhang. En parantes är att ordet fantastiskt endast(?) används i klyschiga sammanhang. Dessutom har jag märkt av det börjat användas sarkastiskt över olika forum där jag hänger också.

Nu till en fråga:
Är jag den skyldiga helt och hållet, eller är jag bara delvis skyldig? Har det använts sarkastiskt förut? Nu kan tyckas att hela grejen känns väldigt egocentriskt men jag skyller till stor del på mig själv. Jag tror jag startat något som inte går att hejda och jag kan knappt släppa det. Skulle lika gärna vara att jag inbillar mig, och det får vi hoppas. Verkligen.


Hursomhelst så slog det mig precis när jag satt och filosoferade, att slipsen måste vara bland det mest onödiga som uppfunnits inom klädväg. Delvis uppfyller den ingen funktion förutom att pryda, och personligen tycker jag att slips är så förbannat jävla jättefult så därmed förlorar den sitt värde. Därför ska jag rangordna de fem olika slipsbärar-kategorierna.

1. Den som firar något högtidligt i form av: bröllop, studenten, första maj etc.. Rättfärdigat.

2. Kontors-snubben: glider ofta med portfölj, bärbar dator och käkar sin lunch på någon flott restaurang. Klart som fan du ska få visa att du har status, du har ju trots allt kastat bort större delen av ditt liv bakom skolbänken!

3. Emo-slipsen: Antingen är den färdigmålad på någon tattig t-shirt köpt från H&M, eller så är den slarvigt knuten för att visa att man visst är hardcore, rebell och inte vill se ut som alla andra. Eftersom slipsknytning är förknippat med manlighetsprövning har ni nu kuggat i alla kategorier. Grattis. Kom igen, bättre kan ni.

4. Den ofrivillige: Den femtonårige rebellen i familjen som absolut totalvägrar ta på sig slips till sin skjorta när farsan fyller 40, men prompt blir tvingad av sin moder. Kom igen, ingen vinner på situationen, det ser bara krystat ut. Här skyller jag främst på föräldrarna, ungefär som att tvinga på en hund en stråhatt och njuta av att den ser så fin ut. Lägg ner skiten istället.

5. Herr lustig/mr pajas: snubben som glider runt i rufsigt hår och helt jävla random har en jävla slips runt nacken för att.. ptja, jag vet inte vad, få uppmärksamhet? Lägg av, det är inte kul, ni är inte lustiga. Ta av er slipsen snarast, annars borde dödsstraff utfärdas på er alla som faktiskt använder det.