Efter att mot all förmodan somnat smärtfritt efter spökhistorierna jag hörde igår, så vaknade jag seg som vanligt. Steg upp för att utföra mina morgonrutiner.. Som vanligt är mitt rationella tänkande ur spel på morgonen och jag tar in intryck och bearbetar det som en robot.
Så när jag steg in på toaletten, öppnade toa-locket och lät urinet flöda så bara tog jag in intrycket. Hm.. En frän doft av någon exotisk fiskrätt tänkte jag till en början. Efter några sekunder förstod jag att någonting inte var som det skulle. Varför i helvete skulle morsa tilllaga blåsfisk 11 på morgonen liksom, och varför skulle det lukta ända till toaletten?
Boven i dramat var mitt ärade kön, som jag av någon outgrundlig anledning måste ha undgått att tvätta i duschen tänkte jag. Jag tog mig en titt i spegeln och.. va i helvete. Jag såg ut som en vattenkammad, pubertal Robinson Crusoe. Men... vänta.. När duschade jag senast? Just det, det var fyra dagar sedan jag duschade. Jag duschade i fredags senast. Man skulle kunna säga följande ord räddfärdigat till mig just nu:
usch!
fy!
snusk!
snuskgubbe!
äckel!
äckelpotta!
äckelpäckel!
snurregurre!
stinkbomb!
osv osv osv..
Ni fattar. Jag är med största möjlighet topp 1000-äckligast i västerås för tillfället.
Iallafall. Nu kan man undra sig hur fan det här har kunnat hända sig. Och jag kan nu meddela att jag under den tiden jag dragit på mig ett fiskdoftande kön har lyckats bevittna flera revolutionerande saker i min vardag. Förhoppningsvis beror det inte på mitt fiskdoftande organ.
1) En no-skill-crew-kväll som faktiskt blev av, efter mer än ett års planering och bangning! För er som inte vet vad det är, så är det ett gay/delfin-hiphop-kollektiv som består av daniel delfin, mige delfin & jonas delfin. Dessutom gästades vi inne på bill & bob av sabina delfin.
2) Morsan köpte gott påskgodis. Dvs, inte massa chokladägg och inget av dom där pastellfärgade smaklösa små bajskorvarna till godis som hon brukar köpa. Hon köpte lakrits och allt annat grymt. Stort MVG till morsan.
3) Jag har FÅTT en dator. Visserligen en tidig examenspresent, men men... Där ser man hur desperat morsan var, och hur farsan fick damp av att jag och morsan bråkade hela tiden. S'atte..
4) Jag, med lika mycket teknisk kunskap och expertis som en neandertalare, lyckades helt själv med att montera ihop en dator och få den att funka. Med lite smärre förhinder så lyckades jag tom. få igång ljudet efter lite krångel. Man skulle alltså kunna säga att jag är, om möjligt, en ännu mer fantastisk människa.
Natten till söndagen vaknade jag flera gånger under natten livrädd för att det skulle spöka. runt 3-4 på morgonen hörde jag barnskrik från åkern. Nåväl. Söndagen bestod alltså mest av ett frågetecken och på kvällen när jag skulle försöka bearbeta vad som hänt mig och försöka hitta någon logisk förklaring till vad som hänt, och hitta något djur som låter som ett panikslaget barn, så fick jag spökhistorier berättade för mig. Spök och spök, det va iallafall nåt jävla trams som skrämmer livet ur stackars Dani, så för att klara av att sova så var Dani tvungen att fixa sin trasiga lampa i fönstret som annars alltid brukar vara tänd.
Jag gick till köket och skulle byta glödlampa alltså, och med en felfri montering av datorn i ryggen kunde jag knappast misslyckas.
Trodde jag.
Givetvis lyckades jag tappa lite glödlampor i golvet och väcka familjen på natten när jag var tvungen att dammsuga upp glas-splittret köket. Fantastiskt.
Men det är framsteg mot tidigare iaf.
Idag blev jag dessutom torsk på ett dataspel. Hur jäkla kass får man bli? Det förbannade spelet slukade säkert 7 timmar av min dag. Nåväl, jag satt mycket på msn också. Jag sitter så sjukt mycket på msn nuförtiden. Jag klurade lite på det idag, och det har nog och göra med att jag bor så jävla avsides som jag gör, och eftersom jag inte har körkort och mina föräldrar går holmgång varje gång jag vill ha skjuts, så är det enklare att bara sitta vid msn och hålla kontakten.
Hm. Iallafall. Eftersom jag inte kan släppa min fyradagars no-shower-period så avslutar jag med en topp-5 lista igen.
Topp-5 saker att göra när man inte duschat på fyra dagar:
1. Krama sin mamma och berätta för henne hur fantastiskt det är att få dela hus med henne.
2. Lägga sig i brorsans säng och skratta åt sig själv.
3. Kolla på film.
4. Sitta och spela jättevärda spel på datorn.
5. Ta en dusch...
Dags att klara av femman nu också...
måndag 24 mars 2008
söndag 16 mars 2008
avslut, balansera i mitten, beroende & ensamhet
I fredags var sista föreställningen med sceniska projektet - big city life. Det var sjukt kul, massa spex i showen, tårta innan föreställningen och när man trodde att showen hade nått sitt klimax, så hade vi festen kvar! Så efter föreställningen började man förkröka i logerna och med Lasses skithärliga beröm efter showen så kunde ingenting sabba mitt humör - ingenting! Allting var sjukt härligt, även inne på kajutan som vi hyrde. Dock hade det sin vändpunkt där inne också. Jag vet inte om det berodde på att folk per automatik strömmade till mig med sina problem, eller om det berodde på att jag inte klarade av att må så bra. Jag var på tok för lycklig, och sådan lycka håller aldrig i sig. Desto högre toppar, desto lägre dalar. Jag brukar ju som bekant försöka balansera någorlunda i mitten så man slipper det värsta, men jag misslyckades i detta fallet.
Så jag beslöt mig för att åka hem först av alla, full och slutligen ganska bitter. Men en stor del berodde det iallafall på att jag på fullaste allvar trodde att det skulle bli en sorts ny chans för mig. Eftersom alla, utom dom som läser bloggen möjligtvis, tror att jag är en hänsynslös psykopat med barnslig humor och med ett ego värdigt endast Tommy Körberg & Yngwie Malmsteen, och med världens tråkigaste och bittraste verklighetsuppfattning, så hoppade jag på något sätt att jag skulle få en ny chans som sagt. Jag ville på något sätt få folk att lära känna mig. Men bara efter några minuter spårade festen ut i det gamla vanliga och grupperingar frotterade sig i salen.. alla stereotyper.
Ju-mer-jag-häver-desto-mer-jag-äger är oftast vilsna själar som på tror att dom är coola.. eller manliga.. eller överhuvudtaget tror att dom är någonting när dom super tills dom spyr. Eh.. grabbar(vanligtvis) väx upp.
Hökarna - såna som jag. Sitter helst i något hörn och ser med onyktra ögon hur varje fest artar sig på precis samma sätt varenda gång. Man ser hellre allt med en öl i handen, än att uppleva det själv. Också kända som party-dödare.
Bäst-på-fest - Hej vi dansar mest, och är ute mest av alla. Vi har alltid roligast, därmed bör vi ha mest att säga till om angående hur festen ska vara, och vilka låtar som ska spelas. Vi är ju trots att party-eliten, och den sanna anledningen till varför folk drar ut på krogen.. duh...
Festen-är-här - Ofta snubbar som kommer med flera plattor i handen samtidigt som dom glider in på festen. No fear - I'm here. Jag räddar din kväll genom min närvaro. Snubben/snubbarna brukar härja som fan när dom glider in, skrika med jättemanliga röster och allmänt låta som en hockey-klack, för att sedan inta kungatronen vid något bord, och börja häva öl - som den sanna alfa-hannen han är.
Din-bästa-vän - Ärligt, vi måste börja träffas mer.. jag har saknat dig som fan, du är så jäkla rolig och skön.. vänta.. vad heter du nu igen?
Ja.. Jag trodde att det skulle bli annorlunda. Jag ville börja snacka med folk som jag aldrig snackat med förut. Men jag har ju mig själv att skylla också för den delen, men nog om detta nu.
Förutom en ganska sjysst fredag så kände jag mig bitter ändå. Skönt att show-veckan är över men samtidigt så känner jag att jag börjar lida av all uppskattning.. Roger Pontare berättade om det på festijazz för några veckor sedan.. han sa "jag måste ändå ha världens bästa jobb, hur många andra får applåder och jubel när dom går till jobbet?" Det var då jag förstod hur musiker kunde välja droger.. och välja att ha så många kvinnor när dom är på turné. Det handlar ju inte om att dom tror att det är nyttigt för dom. Och i många fall handlar det inte om attityder och image heller. Det handlar snarare om att man har blivit beroende av uppskattning. Man måste fylla tomrummet. För samtidigt som publiken växer, och uppskattningen växer, så har man hela tiden en drivkraft som gör att publiken konstant måste växa, annars är man ju inte lika uppskattad längre. Och uppskattningen är ju ändå en av dom största drivkrafterna inom den branschen. Se på mig nu - jag är jätteolycklig. Helt plötsligt, från att stå på scenen och tro att man är världens härskare när man drar ett halv-runkigt solo, så sitter man helt plötsligt ensam vid en dator, som en vanlig dödlig och vet inte vad man ska göra med livet... Jag känner mig oduglig och värdelös. Om jag ska fortsätta som jag gör, så behöver jag en ständigt växande jävla hockeykör som jublar och applåderar varje gång jag gör någonting. För vad jag själv tycker duger inte längre.
Kan låta sjukt, men tex.. om jag får beröm av min lärare idag för hur jag spelar.. och inte får något beröm dom kommande tre månaderna. Då utvecklas jag inte. Jag kan lika gärna vara skitkass? Det jag försöker få fram är att även om jag är medveten om det, så är jag beroende av uppskattningen av publiken. Jag behöver lite tid för avvänjning nu... har ingen spelning på två veckor, så det blir skönt.
Dom kommande dagarna kommer jag vara ensam hemma. Det är väl behövt, men samtidigt så vill jag inte vara ensam. Hade vart himmelriket om det inte vore så att jag måste ta hand om 5 katter och ett helt akvarium fyllt med fiskar.. Jag kommer alltså ha mindre fritid än vanligtvis. Å andra sidan betyder det att jag kan gå runt naken i mitt eget hus, och somna naken.. och pumpa skitbra musik på morgonen, utan att nån går bärsärk på ljudanläggningen. Hursomhelst så blir det sjukt ensamt hursomhelst. Jag vill att någon ska komma förbi och hälsa på.. sova hos mig, även om det kanske inte betyder i samma säng. Midget, du får sova hos mig om du vill, så länge du ger fan i att lägga dig i min säng i bara kalsonger. Honor är också välkomna såklart. Vad som helst, vill bara ha lite trevligt. Har ju trots allt ett helt hus för mig själv, med dvd och massa filmer, göra-själv-popcorn och ett jätteostädat rum. Så - jag rear ut min kropp nu.
Er lovebunny
Dani
Så jag beslöt mig för att åka hem först av alla, full och slutligen ganska bitter. Men en stor del berodde det iallafall på att jag på fullaste allvar trodde att det skulle bli en sorts ny chans för mig. Eftersom alla, utom dom som läser bloggen möjligtvis, tror att jag är en hänsynslös psykopat med barnslig humor och med ett ego värdigt endast Tommy Körberg & Yngwie Malmsteen, och med världens tråkigaste och bittraste verklighetsuppfattning, så hoppade jag på något sätt att jag skulle få en ny chans som sagt. Jag ville på något sätt få folk att lära känna mig. Men bara efter några minuter spårade festen ut i det gamla vanliga och grupperingar frotterade sig i salen.. alla stereotyper.
Ju-mer-jag-häver-desto-mer-jag-äger är oftast vilsna själar som på tror att dom är coola.. eller manliga.. eller överhuvudtaget tror att dom är någonting när dom super tills dom spyr. Eh.. grabbar(vanligtvis) väx upp.
Hökarna - såna som jag. Sitter helst i något hörn och ser med onyktra ögon hur varje fest artar sig på precis samma sätt varenda gång. Man ser hellre allt med en öl i handen, än att uppleva det själv. Också kända som party-dödare.
Bäst-på-fest - Hej vi dansar mest, och är ute mest av alla. Vi har alltid roligast, därmed bör vi ha mest att säga till om angående hur festen ska vara, och vilka låtar som ska spelas. Vi är ju trots att party-eliten, och den sanna anledningen till varför folk drar ut på krogen.. duh...
Festen-är-här - Ofta snubbar som kommer med flera plattor i handen samtidigt som dom glider in på festen. No fear - I'm here. Jag räddar din kväll genom min närvaro. Snubben/snubbarna brukar härja som fan när dom glider in, skrika med jättemanliga röster och allmänt låta som en hockey-klack, för att sedan inta kungatronen vid något bord, och börja häva öl - som den sanna alfa-hannen han är.
Din-bästa-vän - Ärligt, vi måste börja träffas mer.. jag har saknat dig som fan, du är så jäkla rolig och skön.. vänta.. vad heter du nu igen?
Ja.. Jag trodde att det skulle bli annorlunda. Jag ville börja snacka med folk som jag aldrig snackat med förut. Men jag har ju mig själv att skylla också för den delen, men nog om detta nu.
Förutom en ganska sjysst fredag så kände jag mig bitter ändå. Skönt att show-veckan är över men samtidigt så känner jag att jag börjar lida av all uppskattning.. Roger Pontare berättade om det på festijazz för några veckor sedan.. han sa "jag måste ändå ha världens bästa jobb, hur många andra får applåder och jubel när dom går till jobbet?" Det var då jag förstod hur musiker kunde välja droger.. och välja att ha så många kvinnor när dom är på turné. Det handlar ju inte om att dom tror att det är nyttigt för dom. Och i många fall handlar det inte om attityder och image heller. Det handlar snarare om att man har blivit beroende av uppskattning. Man måste fylla tomrummet. För samtidigt som publiken växer, och uppskattningen växer, så har man hela tiden en drivkraft som gör att publiken konstant måste växa, annars är man ju inte lika uppskattad längre. Och uppskattningen är ju ändå en av dom största drivkrafterna inom den branschen. Se på mig nu - jag är jätteolycklig. Helt plötsligt, från att stå på scenen och tro att man är världens härskare när man drar ett halv-runkigt solo, så sitter man helt plötsligt ensam vid en dator, som en vanlig dödlig och vet inte vad man ska göra med livet... Jag känner mig oduglig och värdelös. Om jag ska fortsätta som jag gör, så behöver jag en ständigt växande jävla hockeykör som jublar och applåderar varje gång jag gör någonting. För vad jag själv tycker duger inte längre.
Kan låta sjukt, men tex.. om jag får beröm av min lärare idag för hur jag spelar.. och inte får något beröm dom kommande tre månaderna. Då utvecklas jag inte. Jag kan lika gärna vara skitkass? Det jag försöker få fram är att även om jag är medveten om det, så är jag beroende av uppskattningen av publiken. Jag behöver lite tid för avvänjning nu... har ingen spelning på två veckor, så det blir skönt.
Dom kommande dagarna kommer jag vara ensam hemma. Det är väl behövt, men samtidigt så vill jag inte vara ensam. Hade vart himmelriket om det inte vore så att jag måste ta hand om 5 katter och ett helt akvarium fyllt med fiskar.. Jag kommer alltså ha mindre fritid än vanligtvis. Å andra sidan betyder det att jag kan gå runt naken i mitt eget hus, och somna naken.. och pumpa skitbra musik på morgonen, utan att nån går bärsärk på ljudanläggningen. Hursomhelst så blir det sjukt ensamt hursomhelst. Jag vill att någon ska komma förbi och hälsa på.. sova hos mig, även om det kanske inte betyder i samma säng. Midget, du får sova hos mig om du vill, så länge du ger fan i att lägga dig i min säng i bara kalsonger. Honor är också välkomna såklart. Vad som helst, vill bara ha lite trevligt. Har ju trots allt ett helt hus för mig själv, med dvd och massa filmer, göra-själv-popcorn och ett jätteostädat rum. Så - jag rear ut min kropp nu.
Er lovebunny
Dani
söndag 9 mars 2008
tomrum & tidningar
Igår var premiären för vårat sceniska projekt - bigcitylife. Taggad, sminkad och med en sjukt orolig mage pga. kaffet, baguetten och kebabtallriken jag ätit så fick man då stå och invänta pöbeln, samtidigt som ljuskillen Danne stod och gjorde grimaser och sa roliga saker. I övrigt var premiären ganska medioker måste jag säga, och för min del gick det ganska dåligt. Men det kommer att bli bättre, det vet jag.
Under premiärens gång kände jag att jag var glad, och det var sjukt härligt att få stå på scen. Få känna spots på en, samtidigt som man sluter ögonen och gör ett halvtaskigt försök till solo. Men jag var ändå glad. Efter premiären förväntade jag mig att känna liknande lycka.. men det gjorde jag inte. Jag kände inte ens en tillstymmelse till lycka. Däremot var jag nere. Jag kom hem och kastade mig över alla öl vi hade hemma, i hopp om att bli lyckligare. Och lite lyckligare blev jag.
Imorse när jag vaknade, var jag lika olycklig som efter premiären. Kan ha att göra med att jag kände mig dissad, men det är en annan historia. Eftersom farsan håller på att plugga körkorts-teori vid datorn, så hade jag ingen tillgång till datorn.. Och att öva trumpet gick bort, eftersom jag måste vila mig inför kommande föreställningarna. Det lämnade mig till inget annat väl än att ta en promenad. Jag gick ut på promenad här ute... Satte igång Chet Baker's live konsert från tokyo -87 och började gå. Snokade runt bland alla dekadenta hus som finns här ute på landet och vet inte om jag ska skratta eller gråta för mig själv när jag ser folk som sliter med sina karriärer för att ha råd att skaffa dyra bilar. Folk som på fullaste allvar låter bygga dyra hus med enorma fönster och små lekstugor till sina barn och som stoltserar med tre bilar, husvagn och båt. Folk som dessutom tittar misstänksamt när jag går där med stickad tröja, halsduk, trasiga mjukisbyxor och en fruktansvärt ful mössa. Jag passar inte in i deras lilla idyll. Ned med dekadensen!
Eh.. vänta nu.. har jag överhuvudtaget någonting gemensamt med mänskligheten? Tragiska, patetiska mänsklighet tänkte jag till en början.. men.. Självklart, fantastisk som jag är, så hittade jag svaret ganska fort. Som ni nu kanske redan förstått, så är den största gemensamma nämnaren att vi alla människor har ett tomrum som vi hela tiden söker att fylla. Det verkar vara våran mening med livet.. att söka meningen med livet. Oavsett om man fyller tomrummet med musik, droger, damer, kläder eller andra prylar, så är det fortfarande ett försök till att fylla tomrummet. Jag tror hela tiden att meningen med livet lurar runt hörnet, allt jag behöver göra är att plugga vidare.. eller skaffa tjej.. eller kanske klippa håret.
Vad ska jag ta mig till? Hjälp mig att finna livet meningsfullt!
Slutligen vill jag förbanna VLT och deras jäkla UNG-sidor.. Hur kan människor på fullaste allvar få betalt för att skriva sånt skit som dom gör? Det dom gör är att sätta sig ned i två minuter och fundera över något löjligt och onödigt ämne som dessutom inriktar sig på ca: 10pers i hela Västerås. Sedan börjar dom ordbajsa, ungefär som jag brukar göra, och vips! så har dom gjort en trivial och meningslös grej som tex. att man firar lucia, till världens jävla samhällsproblem. Lägg sedan till en topp-10 lista över hur du blir coolast på din skola. Ska det vara ett reportage, så måste du dessutom, likt en penga-kåt paparazzi, hänga din stolthet och självrespekt på en skör tråd som närsom helst brister och fiska citat, nästan böna på knäna för att någon ska säga någonting uppseendeväckande, och verkligen försöka göra ämnet mer intressant än det egentligen är.
Dags att inse att VLT's ung-sidor bör terrorist-stämplas, eftersom dom är ett större hot mot demokratin än både Al Quaida & Farq-rörelserna tillsammans. Jag gör nästan samma sak, fast med självrespekt. Vad är det mer för skillnad? Jo just det, dom är ju på fullaste allvar anställda och får betalt av en seriös tidning..
Under premiärens gång kände jag att jag var glad, och det var sjukt härligt att få stå på scen. Få känna spots på en, samtidigt som man sluter ögonen och gör ett halvtaskigt försök till solo. Men jag var ändå glad. Efter premiären förväntade jag mig att känna liknande lycka.. men det gjorde jag inte. Jag kände inte ens en tillstymmelse till lycka. Däremot var jag nere. Jag kom hem och kastade mig över alla öl vi hade hemma, i hopp om att bli lyckligare. Och lite lyckligare blev jag.
Imorse när jag vaknade, var jag lika olycklig som efter premiären. Kan ha att göra med att jag kände mig dissad, men det är en annan historia. Eftersom farsan håller på att plugga körkorts-teori vid datorn, så hade jag ingen tillgång till datorn.. Och att öva trumpet gick bort, eftersom jag måste vila mig inför kommande föreställningarna. Det lämnade mig till inget annat väl än att ta en promenad. Jag gick ut på promenad här ute... Satte igång Chet Baker's live konsert från tokyo -87 och började gå. Snokade runt bland alla dekadenta hus som finns här ute på landet och vet inte om jag ska skratta eller gråta för mig själv när jag ser folk som sliter med sina karriärer för att ha råd att skaffa dyra bilar. Folk som på fullaste allvar låter bygga dyra hus med enorma fönster och små lekstugor till sina barn och som stoltserar med tre bilar, husvagn och båt. Folk som dessutom tittar misstänksamt när jag går där med stickad tröja, halsduk, trasiga mjukisbyxor och en fruktansvärt ful mössa. Jag passar inte in i deras lilla idyll. Ned med dekadensen!
Eh.. vänta nu.. har jag överhuvudtaget någonting gemensamt med mänskligheten? Tragiska, patetiska mänsklighet tänkte jag till en början.. men.. Självklart, fantastisk som jag är, så hittade jag svaret ganska fort. Som ni nu kanske redan förstått, så är den största gemensamma nämnaren att vi alla människor har ett tomrum som vi hela tiden söker att fylla. Det verkar vara våran mening med livet.. att söka meningen med livet. Oavsett om man fyller tomrummet med musik, droger, damer, kläder eller andra prylar, så är det fortfarande ett försök till att fylla tomrummet. Jag tror hela tiden att meningen med livet lurar runt hörnet, allt jag behöver göra är att plugga vidare.. eller skaffa tjej.. eller kanske klippa håret.
Vad ska jag ta mig till? Hjälp mig att finna livet meningsfullt!
Slutligen vill jag förbanna VLT och deras jäkla UNG-sidor.. Hur kan människor på fullaste allvar få betalt för att skriva sånt skit som dom gör? Det dom gör är att sätta sig ned i två minuter och fundera över något löjligt och onödigt ämne som dessutom inriktar sig på ca: 10pers i hela Västerås. Sedan börjar dom ordbajsa, ungefär som jag brukar göra, och vips! så har dom gjort en trivial och meningslös grej som tex. att man firar lucia, till världens jävla samhällsproblem. Lägg sedan till en topp-10 lista över hur du blir coolast på din skola. Ska det vara ett reportage, så måste du dessutom, likt en penga-kåt paparazzi, hänga din stolthet och självrespekt på en skör tråd som närsom helst brister och fiska citat, nästan böna på knäna för att någon ska säga någonting uppseendeväckande, och verkligen försöka göra ämnet mer intressant än det egentligen är.
Dags att inse att VLT's ung-sidor bör terrorist-stämplas, eftersom dom är ett större hot mot demokratin än både Al Quaida & Farq-rörelserna tillsammans. Jag gör nästan samma sak, fast med självrespekt. Vad är det mer för skillnad? Jo just det, dom är ju på fullaste allvar anställda och får betalt av en seriös tidning..
söndag 2 mars 2008
oberoende
Inatt gick jag och la mig tidigare än vanligt. Det var inte för att jag satt uppe och snackade med sköna människor, utan för att datorn av någon outgrundlig anledning började tjuta som ett brandalarm. Sådana ljud brukar oftast betyda "STÄNG AV", såvida det inte är punk man lyssnar på. Imorse när jag skulle sätta på datajäveln så funkade den föga oväntat inte. Den gjorde några krampaktiga försök till att starta datorn, vilket i sin tur gjorde att den tjöt som en kattunge, och sedan gav den vika för att antagligen aldrig mer kunna startas igen. Vila i frid Maggan!
Till min stora förskräckelse måste jag nu alltså dela min dator med en snart 50årig fascist, som är värre rasbiolog än Adolf Hitler, och som med största nöje inte ser något fel i att planera släktträden, och låta utstudera släktträden in i minsta detalj, för att få dom vackraste ögonen. Vem snackar jag om? Jag snackar om ingen mindre än en katt-fanatisk kvinna vid namn Pia, som dessutom råkar vara min mamma. Med tanke på att hon med gott samvete skulle kunna binda fast mig i mitt rum om hon inte får titta sin mejl på angiven tid, så får ni ha överseende om jag inte bloggar allt för ofta.
Jag hyser förakt mot mycket och ingenting, är som bekant, för litet för stackars Daniel att irritera sig på. För att fortsätta på ämnet blogg, så försöker jag in i det minsta att hålla mig så oberoende av dagens trender som möjligt. Det vill säga, jag tänker inte blogga om huruvida Björn Gustafsson är världens bästa komiker eller inte, eller varför TV4 väljer att stödja allt skit som sänds på kvällarna - idol, let's dance, melodifestivalen och annan kulturhäderi som mer eller mindre styrs av trettonåriga "kom hezten, kom hezten!"-flickor som nyligen börjat täcka ansiktet med idomin, mascara och i vissa fall grisblod och drömmer om att få ragga sin första kille på lunarstorm som kan fixa 3.5or till dom lagom tills midsommar där dom helt random förlorar sin oskuld med nån finnig snubbe med moppemusch. Jag vägrar blogga om allt som är mainstream alltså. Varför? Därför att jag gillar att vara oberoende. Dock är paradoxen självklar, eftersom genom att vara oberoende så är det som att balansera i en fyrkant, och alltid försöka vara i mitten. Hela tiden lutar man mot något håll, och hela tiden är det en kamp för att vara oberoende. Å ena sidan är det ju jobbigt, eftersom jag stänger in mig i mitten med alternativa emo's vid min sida, i kampen för min egna självständighet. Å andra sidan vill jag ju inte heller bli en hockeylirare som tränar hockey, lägger kissbomber i duschen och hoppas på knull varje gång han tar en bira. Alltså så gör jag mitt bästa för att hålla mig i mitten, sen får det bära eller brista.
Nu kliar det i fingrarna och jag ska INTE blogga om något sånt. Jag ska inte bli som dom där prettobloggarna som sitter med sina kaffe latte's och med sina laptops i knät på något alldeles för fint fik inne i gamla stan och skriver om hur träffsäker Björn Gustafsson är när han tar upp bratsen i parlamentet.. Aldrig. Icke sa nicke. Fan! Där åkte jag dit. Jaja. Faktum är att jag började skriva på min blogg redan inne på skithuset idag. Inte skriva kanske, men snarare fundera på vad jag skulle skriva om. Det borde ju göra mig till en någorlunda bättre människa.. eller?
Nej ärligt, min inspiration är obefintlig. Jag har bara den där pojkvaskern Björn Gustafsson på hjärnan. Inte som dom där 13-åriga "kom hezten"-flickorna, utan snarare ett förakt mot pojkvaskern. Jag brukar se mig själv som en snubbe med lite humor. Jag kan ha kul åt en hel del saker. Jag älskar Johan Glans, han är en riktig komiker. Men det är sån enorm hype kring denna mannen, och då är min fråga.. har han verkligen gjort sig förtjänt av den?
Man kan se det såhär. Han säger vissa roliga saker, som faktiskt får mig att dra på mungiporna. Inga förhastade slutsatser, jag skrattar inte - jag ler lite. Men kolla på hans klipp som gjorde honom till en människa vars popularitet överstiger både Hasse Aaro och Robert Aschberg tillsammans. Hela klippet handlar om att han driver om brats. Det är lite kul, jag sitter och ler. Plötsligt kommer det mest iögonfallande, som får mig att ifrågasätta hela hypen. Han svarar på frågan "kommer du verkligen in där?", angående white room eller något sånt, "om jag kommer in? jag kommer knappt ut!". Det ser till synes ganska tråkigt ut. Tänk dig då att en gullig pojke med guld-lockar, och oerhörd charm säger det. Japp. Lite roligare. Lägg då på en av sveriges mest framstående komiker, som sitter och asgarvar åt svaret. Vad blir summan? Jo, att det blir hysteriskt kul och oändliga Björn Gustafsson-grupper startas på facebook. Vänta. Va? Hur fan hände det här? Vafan, vakna svenska folket! Han kan vara rolig enligt vissa, men han förtjänar fan inte någon jäkla hype!
Å ena sidan är ju parlamentet ett ända långt (m)anus fyllt med 99% skit och 1% oväntade saker. Alltså: man filmar ju.. 5-6 timmar, och klipper ut till 20minuter. Delat på varje människa så får dom minst en timme att säga något roligt på. Tänk då hur hysteriskt kul det skulle vara och låta kungen få hålla ett spontant tal, och klippa ut alla höjdpunkter. Det borde bli den nya affärsidén. Tänk er då, förutom kungens spontan-tal, att man låter hon den där tanten Elisabeth Tarras-Wahlberg göra något argt uttalande, så får man antagligen det roligaste programmet genom tiderna.
Å andra sidan, att visa kungafamiljen och hovet i en sådan utsatt position skulle ju direkt utgöra en fara för rikets säkerhet, och därmed är det väl bäst att vi låter unga pojkvaskrar göra halvdanna skämt i TV.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)