avslut, balansera i mitten, beroende & ensamhet

I fredags var sista föreställningen med sceniska projektet - big city life. Det var sjukt kul, massa spex i showen, tårta innan föreställningen och när man trodde att showen hade nått sitt klimax, så hade vi festen kvar! Så efter föreställningen började man förkröka i logerna och med Lasses skithärliga beröm efter showen så kunde ingenting sabba mitt humör - ingenting! Allting var sjukt härligt, även inne på kajutan som vi hyrde. Dock hade det sin vändpunkt där inne också. Jag vet inte om det berodde på att folk per automatik strömmade till mig med sina problem, eller om det berodde på att jag inte klarade av att må så bra. Jag var på tok för lycklig, och sådan lycka håller aldrig i sig. Desto högre toppar, desto lägre dalar. Jag brukar ju som bekant försöka balansera någorlunda i mitten så man slipper det värsta, men jag misslyckades i detta fallet.

Så jag beslöt mig för att åka hem först av alla, full och slutligen ganska bitter. Men en stor del berodde det iallafall på att jag på fullaste allvar trodde att det skulle bli en sorts ny chans för mig. Eftersom alla, utom dom som läser bloggen möjligtvis, tror att jag är en hänsynslös psykopat med barnslig humor och med ett ego värdigt endast Tommy Körberg & Yngwie Malmsteen, och med världens tråkigaste och bittraste verklighetsuppfattning, så hoppade jag på något sätt att jag skulle få en ny chans som sagt. Jag ville på något sätt få folk att lära känna mig. Men bara efter några minuter spårade festen ut i det gamla vanliga och grupperingar frotterade sig i salen.. alla stereotyper.

Ju-mer-jag-häver-desto-mer-jag-äger är oftast vilsna själar som på tror att dom är coola.. eller manliga.. eller överhuvudtaget tror att dom är någonting när dom super tills dom spyr. Eh.. grabbar(vanligtvis) väx upp.

Hökarna - såna som jag. Sitter helst i något hörn och ser med onyktra ögon hur varje fest artar sig på precis samma sätt varenda gång. Man ser hellre allt med en öl i handen, än att uppleva det själv. Också kända som party-dödare.

Bäst-på-fest - Hej vi dansar mest, och är ute mest av alla. Vi har alltid roligast, därmed bör vi ha mest att säga till om angående hur festen ska vara, och vilka låtar som ska spelas. Vi är ju trots att party-eliten, och den sanna anledningen till varför folk drar ut på krogen.. duh...

Festen-är-här - Ofta snubbar som kommer med flera plattor i handen samtidigt som dom glider in på festen. No fear - I'm here. Jag räddar din kväll genom min närvaro. Snubben/snubbarna brukar härja som fan när dom glider in, skrika med jättemanliga röster och allmänt låta som en hockey-klack, för att sedan inta kungatronen vid något bord, och börja häva öl - som den sanna alfa-hannen han är.


Din-bästa-vän - Ärligt, vi måste börja träffas mer.. jag har saknat dig som fan, du är så jäkla rolig och skön.. vänta.. vad heter du nu igen?

Ja.. Jag trodde att det skulle bli annorlunda. Jag ville börja snacka med folk som jag aldrig snackat med förut. Men jag har ju mig själv att skylla också för den delen, men nog om detta nu.


Förutom en ganska sjysst fredag så kände jag mig bitter ändå. Skönt att show-veckan är över men samtidigt så känner jag att jag börjar lida av all uppskattning.. Roger Pontare berättade om det på festijazz för några veckor sedan.. han sa "jag måste ändå ha världens bästa jobb, hur många andra får applåder och jubel när dom går till jobbet?" Det var då jag förstod hur musiker kunde välja droger.. och välja att ha så många kvinnor när dom är på turné. Det handlar ju inte om att dom tror att det är nyttigt för dom. Och i många fall handlar det inte om attityder och image heller. Det handlar snarare om att man har blivit beroende av uppskattning. Man måste fylla tomrummet. För samtidigt som publiken växer, och uppskattningen växer, så har man hela tiden en drivkraft som gör att publiken konstant måste växa, annars är man ju inte lika uppskattad längre. Och uppskattningen är ju ändå en av dom största drivkrafterna inom den branschen. Se på mig nu - jag är jätteolycklig. Helt plötsligt, från att stå på scenen och tro att man är världens härskare när man drar ett halv-runkigt solo, så sitter man helt plötsligt ensam vid en dator, som en vanlig dödlig och vet inte vad man ska göra med livet... Jag känner mig oduglig och värdelös. Om jag ska fortsätta som jag gör, så behöver jag en ständigt växande jävla hockeykör som jublar och applåderar varje gång jag gör någonting. För vad jag själv tycker duger inte längre.

Kan låta sjukt, men tex.. om jag får beröm av min lärare idag för hur jag spelar.. och inte får något beröm dom kommande tre månaderna. Då utvecklas jag inte. Jag kan lika gärna vara skitkass? Det jag försöker få fram är att även om jag är medveten om det, så är jag beroende av uppskattningen av publiken. Jag behöver lite tid för avvänjning nu... har ingen spelning på två veckor, så det blir skönt.



Dom kommande dagarna kommer jag vara ensam hemma. Det är väl behövt, men samtidigt så vill jag inte vara ensam. Hade vart himmelriket om det inte vore så att jag måste ta hand om 5 katter och ett helt akvarium fyllt med fiskar.. Jag kommer alltså ha mindre fritid än vanligtvis. Å andra sidan betyder det att jag kan gå runt naken i mitt eget hus, och somna naken.. och pumpa skitbra musik på morgonen, utan att nån går bärsärk på ljudanläggningen. Hursomhelst så blir det sjukt ensamt hursomhelst. Jag vill att någon ska komma förbi och hälsa på.. sova hos mig, även om det kanske inte betyder i samma säng. Midget, du får sova hos mig om du vill, så länge du ger fan i att lägga dig i min säng i bara kalsonger. Honor är också välkomna såklart. Vad som helst, vill bara ha lite trevligt. Har ju trots allt ett helt hus för mig själv, med dvd och massa filmer, göra-själv-popcorn och ett jätteostädat rum. Så - jag rear ut min kropp nu.


Er lovebunny
Dani