tomrum & tidningar

Igår var premiären för vårat sceniska projekt - bigcitylife. Taggad, sminkad och med en sjukt orolig mage pga. kaffet, baguetten och kebabtallriken jag ätit så fick man då stå och invänta pöbeln, samtidigt som ljuskillen Danne stod och gjorde grimaser och sa roliga saker. I övrigt var premiären ganska medioker måste jag säga, och för min del gick det ganska dåligt. Men det kommer att bli bättre, det vet jag.
Under premiärens gång kände jag att jag var glad, och det var sjukt härligt att få stå på scen. Få känna spots på en, samtidigt som man sluter ögonen och gör ett halvtaskigt försök till solo. Men jag var ändå glad. Efter premiären förväntade jag mig att känna liknande lycka.. men det gjorde jag inte. Jag kände inte ens en tillstymmelse till lycka. Däremot var jag nere. Jag kom hem och kastade mig över alla öl vi hade hemma, i hopp om att bli lyckligare. Och lite lyckligare blev jag.

Imorse när jag vaknade, var jag lika olycklig som efter premiären. Kan ha att göra med att jag kände mig dissad, men det är en annan historia. Eftersom farsan håller på att plugga körkorts-teori vid datorn, så hade jag ingen tillgång till datorn.. Och att öva trumpet gick bort, eftersom jag måste vila mig inför kommande föreställningarna. Det lämnade mig till inget annat väl än att ta en promenad. Jag gick ut på promenad här ute... Satte igång Chet Baker's live konsert från tokyo -87 och började gå. Snokade runt bland alla dekadenta hus som finns här ute på landet och vet inte om jag ska skratta eller gråta för mig själv när jag ser folk som sliter med sina karriärer för att ha råd att skaffa dyra bilar. Folk som på fullaste allvar låter bygga dyra hus med enorma fönster och små lekstugor till sina barn och som stoltserar med tre bilar, husvagn och båt. Folk som dessutom tittar misstänksamt när jag går där med stickad tröja, halsduk, trasiga mjukisbyxor och en fruktansvärt ful mössa. Jag passar inte in i deras lilla idyll. Ned med dekadensen!

Eh.. vänta nu.. har jag överhuvudtaget någonting gemensamt med mänskligheten? Tragiska, patetiska mänsklighet tänkte jag till en början.. men.. Självklart, fantastisk som jag är, så hittade jag svaret ganska fort. Som ni nu kanske redan förstått, så är den största gemensamma nämnaren att vi alla människor har ett tomrum som vi hela tiden söker att fylla. Det verkar vara våran mening med livet.. att söka meningen med livet. Oavsett om man fyller tomrummet med musik, droger, damer, kläder eller andra prylar, så är det fortfarande ett försök till att fylla tomrummet. Jag tror hela tiden att meningen med livet lurar runt hörnet, allt jag behöver göra är att plugga vidare.. eller skaffa tjej.. eller kanske klippa håret.

Vad ska jag ta mig till? Hjälp mig att finna livet meningsfullt!


Slutligen vill jag förbanna VLT och deras jäkla UNG-sidor.. Hur kan människor på fullaste allvar få betalt för att skriva sånt skit som dom gör? Det dom gör är att sätta sig ned i två minuter och fundera över något löjligt och onödigt ämne som dessutom inriktar sig på ca: 10pers i hela Västerås. Sedan börjar dom ordbajsa, ungefär som jag brukar göra, och vips! så har dom gjort en trivial och meningslös grej som tex. att man firar lucia, till världens jävla samhällsproblem. Lägg sedan till en topp-10 lista över hur du blir coolast på din skola. Ska det vara ett reportage, så måste du dessutom, likt en penga-kåt paparazzi, hänga din stolthet och självrespekt på en skör tråd som närsom helst brister och fiska citat, nästan böna på knäna för att någon ska säga någonting uppseendeväckande, och verkligen försöka göra ämnet mer intressant än det egentligen är.

Dags att inse att VLT's ung-sidor bör terrorist-stämplas, eftersom dom är ett större hot mot demokratin än både Al Quaida & Farq-rörelserna tillsammans. Jag gör nästan samma sak, fast med självrespekt. Vad är det mer för skillnad? Jo just det, dom är ju på fullaste allvar anställda och får betalt av en seriös tidning..