Precis som alla andra bloggare så misslyckades jag ju tydligen med att hålla det jag sagt. Det blev ingen uppdatering pga. bristande motivation att logga in på den här skitsidan. Det jag tänkte fylla på med var bara en liten nyhet om att min kissekatt har fått bebisar som alltså snart kommer börja gå mig på nerverna. Tre små odjur som ser ut som råttor för tillfället. En som dessutom har konstiga bakben så det ser ut som ett monster om när man bara ser bakfötterna och svansen.. ser ut som krabb-klor av något slag.
Såg och kollade runt lite på youtube idag, och fastnade framför roliga videos där folk i livesändning gör bort sig och börjar asflabba, och fastnade framförallt för en belgisk video där det är menat att det ska vara en seriös talkshow för folk som råkat illa ut i operationer. Första tjejen som ska berätta om operationerna bryter ihop, så nästa snubbe får ta över och bli utfrågad i talkshowen. Det visade sig då att han gjort en smärre operation i halsen, som i sin tur lett till att han förlorat sin röst, och permanent fått en nioårings röst. Karln som skulle leka Operah började asgarva och kunde inte behärska sig. Detta pågick i flera minuter, med vissa undantag. Små avbrott tillkom som i sin tur ledde till nya hysteriska skrattanfall såfort snubben med 9årings röst börjar prata..
Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker synd om Karln som skulle leka Operah. Just för att han skrattar. Jag hade nog också börjat garva just för att han hade så hysteriskt rolig röst och för att det inte gick att ta hans problem på allvar.
Men jag tycker synd om Karl som skulle leka Operah för att han nu hängs ut som en taskig människa också. Känns ju som att om man har en nioårings röst kanske får skylla sig själv om man vill hänga ut sig själv i en talkshow. Känns ju inte som att hans röst och situation blir bättre för att han hänger sin stolthet och integritet på en skör tråd och visar upp sina problem offentligt. Hade han föväntat sig att han skulle bli mirakulöst botad och hyllad till skyarna för att han uppmärksammat ett relativt litet och obetydligt problem? Det är synd att han blev utskrattad i en tv-show, men såna program existerar för att vi, pöbeln, ska kunna få sitta och frottera oss framför TV'n och se med våra egna ögon hur rikskändisar och noname-nollor gör bort sig offentligt. Det kan vara behövligt att få ta ner rikskändisarna på jorden igen och äntligen få det bekräftat att dom inte bara är (i vissa fall) jäkligt bra på det dom gör, utan dom är också vanliga människor som kan göra snedsteg. Hursomhelst. Jag ville bara få sagt att folk som ställer upp i talkshows får skylla sig själva.
Nu till nästa fenomen. Amerikanska skolungdomar samlas typ 30pers på varje sida och slåss, filmar och lägger ut det på youtube och diverse andra äckel/vidrig/hej-jag-tror-jag-är-vampyr-sidor. Nu dyker det upp lite frågor..
1) Va i helvete lider människorna av och varför gör dom det? Jag menar, det är ju inte direkt en stilstudie i god kampteknik, utan det handlar ju trots allt oftast om skolknoddar som brottas och kramas vartannat.
2) Varför så många människor? Det verkar som att man träffas och stämmer träff på nån basketplan eller nåt.. Därefter bokar man in detta i kalendern, tid och datum, och sedemera dyker hela årskurserna upp för att delta eller heja på. Annat var det på min tid där man ändå gjorde upp någorlunda på plats.
2) Varför filma? Ja.. vem fan får äran? Är det kombatanterna, eller är det kameramannen? Är det för att hänga ut den förlorande sidan eller... vafan? Jag fattar inte!
Alltså, sammanfattningsvis: Det är ingen instruktionsvideo i självförsvar, det finns inget personligt och inte någon speciell anledning överhuvudtaget, det finns ingen prestige och.. hela grejen känns meningslös. Känns mest som att filma någon form av asperger-terapi eller nåt. Hursomhelst: Om ni hittar meningen med hela grejen så kan ni meddela mig.
söndag 27 april 2008
lördag 26 april 2008
tji, där fick du!
Sömndrucken och grinig går jag mot skolans cafeteria helt omedveten om vilka faror som lurade innanför det slutna rummet. Med kaffekoppen i högsta hugg, uppbackad mina sittande vänner vid ett bord så intar jag en plats i kön. Jag lägger genast märke till att cafeteria-Eva inte är på plats, utan hon är ersatt av någon annan gumma...
"Det kan knappast vara ett gott omen..." tänkte jag.
Bara några få fjortisar framför mig och snart skulle det bli min tur. Mitt i mina tankar och med brist på bättre saker att göra kunde jag lägga märke till en sorts undertryckt oro, det var som att stå i kö till sitt sista avsked till nån halvavlägsen släkting. Jag tittar mig omkring i rummet, men kan inte lägga märke till något speciellt avvikande. Jag vet nästan vad som är felet ändå, utan att behöva titta. Men jag gör't ändå. Det är praktikanterna i cafeterian som är roten till oron. Där står dom, två unga tjejer som antagligen aldrig druckit kaffe förr, som ska försöka dosera kaffet. Jag ville kasta mig över disken och dosera kaffet själv. Men så blev inte fallet. Istället fick jag stå där och veta att jag eller mina medmänniskor kommer få lida pga. min passitivitet senare under dagen.
"Barmhärtighet!" ville jag skrika, men jag kan inte låta mina handlingar styras av generaliseringar och eventuella missuppfattningar. Jag tvekade i någon sekund när det var dags - om jag skulle köpa kaffe eller inte. Men kaffeköpet blev av och tjejen i kassan log ett förrädiskt leende. Nånting i stil med "tji, där fick du!". Jag häller upp kaffet i koppen och granskar det noga: färgen verkar okej, och det luktar ju som vanligt. Kan ju inte vara något större fel.
Sanningens ögonblick. Jag sätter koppen mot mina lypsyl-prydda läppar och börjar smutta på det varma innehållet. Första tanken var att jag hade hamnat i helvetet. En känsla av raseri, bakfylla och att ha varit utsatt för världens grymhet spred sig i kroppen. En blandning av att vilja kräkas och att rysa av obehag samtidigt. Mina farhågor var besannade.
Resten av tiden satt jag och kastade arga blickar mot tjejerna i kassan och satt där - fem kronor fattigare och en kopp med kattkiss rikare.
Detta hände alltså igår alltså. Skriver mer och fyller på senare ikväll. Ska nämligen droppa lite bilder från vad som hänt idag.
"Det kan knappast vara ett gott omen..." tänkte jag.
Bara några få fjortisar framför mig och snart skulle det bli min tur. Mitt i mina tankar och med brist på bättre saker att göra kunde jag lägga märke till en sorts undertryckt oro, det var som att stå i kö till sitt sista avsked till nån halvavlägsen släkting. Jag tittar mig omkring i rummet, men kan inte lägga märke till något speciellt avvikande. Jag vet nästan vad som är felet ändå, utan att behöva titta. Men jag gör't ändå. Det är praktikanterna i cafeterian som är roten till oron. Där står dom, två unga tjejer som antagligen aldrig druckit kaffe förr, som ska försöka dosera kaffet. Jag ville kasta mig över disken och dosera kaffet själv. Men så blev inte fallet. Istället fick jag stå där och veta att jag eller mina medmänniskor kommer få lida pga. min passitivitet senare under dagen.
"Barmhärtighet!" ville jag skrika, men jag kan inte låta mina handlingar styras av generaliseringar och eventuella missuppfattningar. Jag tvekade i någon sekund när det var dags - om jag skulle köpa kaffe eller inte. Men kaffeköpet blev av och tjejen i kassan log ett förrädiskt leende. Nånting i stil med "tji, där fick du!". Jag häller upp kaffet i koppen och granskar det noga: färgen verkar okej, och det luktar ju som vanligt. Kan ju inte vara något större fel.
Sanningens ögonblick. Jag sätter koppen mot mina lypsyl-prydda läppar och börjar smutta på det varma innehållet. Första tanken var att jag hade hamnat i helvetet. En känsla av raseri, bakfylla och att ha varit utsatt för världens grymhet spred sig i kroppen. En blandning av att vilja kräkas och att rysa av obehag samtidigt. Mina farhågor var besannade.
Resten av tiden satt jag och kastade arga blickar mot tjejerna i kassan och satt där - fem kronor fattigare och en kopp med kattkiss rikare.
Detta hände alltså igår alltså. Skriver mer och fyller på senare ikväll. Ska nämligen droppa lite bilder från vad som hänt idag.
onsdag 23 april 2008
fantastiskt
Det var ett tag sedan jag skrev. Jag ska förklara vad som hänt på senaste tiden:
Jag hade min provspelning till folkhögskolan jag ville gå på, hade spelning med jazzensembeln innan fabian kallerdahl och jag hade nyss projektgrupps uppspelning. Förutom det har jag haft betygsavgörande nutida konst-prov och en samhällsredovisning. Man skulle alltså kunna säga att jag haft ganska fullt upp och haft en stressig period. Dessutom sjukt deppig period. Jag kom inte in på lunnevad tex. Det har knäckt mitt självförtroende ganska rejält. Och mina framtidsplaner. Ja, mer eller mindre hela mitt liv.
Av alla andra saker så gick spelningen med jazzensembeln hyfsat bra faktiskt.. Resten har gått käpprätt åt helvete. Jag har på något sätt tappat hoppet om en ljus framtid. Jag har nu insett att allt jag hade tänkt mig att jag skulle göra inte är möjligt, så jag måste försöka hitta jobb och glömma sina drömmar.
Om lite mer än en månad kastas man alltså ut i vuxenlivet, tydligen fulllärd och färdig att ta på sig allt ansvar och alla sysslor som en vanlig dödlig måste. Man skulle alltså kunna säga att man får smaka lite på verkligheten. Jag antar att alla är oroliga inför sin framtid.. Men helt ärligt.. Nu har jag ingenting planerat.. Inte sökt något jobb.. Kommer inte kunna få något jobb heller eftersom jag har tummen mitt i handen och är allmänt inkompetent när det gäller att syssla med saker. Jag har bävat inför det här i ett år nu.. Men då förutsatte jag att jag skulle ha någon folkhögskola att ta skydd i så man kunde skjuta upp dom värsta besluten av sitt liv. Men så är inte läget. Istället ligger jag efter i planeringen och mitt liv saknar någon egentlig mening, hur bittert nu det kan låta. Och nej, det är inte direkt så att jag går och tar livet av mig så ni behöver inte tro något sånt. Jag har bara allmänt tappat hoppet. Kanske dags att träffa en psykolog eller gå i terapi? "Du är fantastisk, du är bra..."-terapi kanske. Skulle ju om inte annat ge mig ett gott skratt.
Men det var mycket om mig, men sånt är ganska ointressant men dessvärre har jag ingenting värt att ta upp. Men jag kände mig bara lite tvingad att uppdatera er i mitt liv. Såsmåningom kommer något mer värt inlägg antar jag...
Jag hade min provspelning till folkhögskolan jag ville gå på, hade spelning med jazzensembeln innan fabian kallerdahl och jag hade nyss projektgrupps uppspelning. Förutom det har jag haft betygsavgörande nutida konst-prov och en samhällsredovisning. Man skulle alltså kunna säga att jag haft ganska fullt upp och haft en stressig period. Dessutom sjukt deppig period. Jag kom inte in på lunnevad tex. Det har knäckt mitt självförtroende ganska rejält. Och mina framtidsplaner. Ja, mer eller mindre hela mitt liv.
Av alla andra saker så gick spelningen med jazzensembeln hyfsat bra faktiskt.. Resten har gått käpprätt åt helvete. Jag har på något sätt tappat hoppet om en ljus framtid. Jag har nu insett att allt jag hade tänkt mig att jag skulle göra inte är möjligt, så jag måste försöka hitta jobb och glömma sina drömmar.
Om lite mer än en månad kastas man alltså ut i vuxenlivet, tydligen fulllärd och färdig att ta på sig allt ansvar och alla sysslor som en vanlig dödlig måste. Man skulle alltså kunna säga att man får smaka lite på verkligheten. Jag antar att alla är oroliga inför sin framtid.. Men helt ärligt.. Nu har jag ingenting planerat.. Inte sökt något jobb.. Kommer inte kunna få något jobb heller eftersom jag har tummen mitt i handen och är allmänt inkompetent när det gäller att syssla med saker. Jag har bävat inför det här i ett år nu.. Men då förutsatte jag att jag skulle ha någon folkhögskola att ta skydd i så man kunde skjuta upp dom värsta besluten av sitt liv. Men så är inte läget. Istället ligger jag efter i planeringen och mitt liv saknar någon egentlig mening, hur bittert nu det kan låta. Och nej, det är inte direkt så att jag går och tar livet av mig så ni behöver inte tro något sånt. Jag har bara allmänt tappat hoppet. Kanske dags att träffa en psykolog eller gå i terapi? "Du är fantastisk, du är bra..."-terapi kanske. Skulle ju om inte annat ge mig ett gott skratt.
Men det var mycket om mig, men sånt är ganska ointressant men dessvärre har jag ingenting värt att ta upp. Men jag kände mig bara lite tvingad att uppdatera er i mitt liv. Såsmåningom kommer något mer värt inlägg antar jag...
söndag 6 april 2008
svensk mästare talar ut
Tack till kommentarerna! Jag vet nu att bloggen läses av minst sex personer. Det har alltså att göra med antingen att ca: 5-6 miljarder människor i världen har dålig smak, eller att sex personer har sjysst smak när det gäller bloggande. Näerå, men det är sjysst att veta att folk läser iallafall!
En snabb resumé av helgen:
I lördags vann storbandet storbands-sm ännu en gång.. Detta betyder alltså att jag vunnit tre gånger. När vinnaren ropades ut så blev folk vilda - tårar sprutades, och det skulle förvåna mig om inte ett och annat könsorgan också sprutade. Man skulle alltså kunna säga att stämningen var på topp hos alla : utom nån enstaka. Jag råkar i det här fallet vara en av dom missnöjda. Varför jag inte blev särskilt glad vet jag inte.. Kan ha och göra med att jag redan visste från början att vi skulle vinna. Motståndet var visserligen riktigt bra, men vi var utan tvekan bättre, så.. Dessutom handlade om att jag kände mig så jävla kass när jag var där.
När jag var där inne så kände jag mig så underlägsen. Jag har slitit som ett djur med mitt omöjliga instrument samtidigt som det finns folk som inte ens behöver öva för att ändå kunna spela sjukt bra. Fanns alltså mänskor som var bättre än mig och jag insåg hur långt ifrån jag var min dröm. Inte nog med det. Jag såg Johan i två olika uppsättningar.. Båda grupperna var så sjukt jävla jättebra, och jag ska försöka komma in på samma folkhögskola - jag har ingen jävla chans. Man skulle alltså kunna säga att bara på två dagar har hela mina framtidsdrömmar splittrats. Det är fantastiskt.
Dessutom handlade det nog mycket om mitt ego också. Jag har inte kunnat njuta av mitt ego på ett bra tag, har liksom inte fått särskilt mycket bekräftelse på senaste tiden. Förra året spelade jag trots allt solo och allt sånt där, då kände jag mig delaktig. När man nu fick stå vid sidan av andra människor och aldrig lyftas fram kändes det som att trampa vatten.
Dessutom var jag helt säker på att jag skulle dö två gånger. Först när vi va på väg till linköping, och sen när vi va på väg hem. Anledningen? Busschauffören verkade tro att han körde en personbil och inte en buss med typ 40 ungdomar. Han hade alltså noll ansvarskänsla och han körde för fort och körde om folk till och från. Jag satt alltså och var uppriktigt rädd. Sen kan man inte undgå från att han var skön.
"Fyfan för Sverige, det borde vara som i Thailand - inga skyltar eller nånting, bara ut och köra. Här i Sverige måste man stanna bara för att kunna läsa vad det står på skyltarna. Och så finns det hastighetsbegränsningar för att man inte ska köra för fort. För fort?! Det borde snarare heta "fortare än vad byråkraterna anser"."
Ja. Busschauffören hade alltså en sjysst inställning till staten, men han riskerade fortfarande livet på jävligt många. Jag är mest lycklig över att jag överlevde bussfärden & kom hem till tryggheten.
På tisdag åker jag till lunnevad & på onsdag har jag uppspelningen.. Fyfan... Snälla gott folk - håll tummarna för mig, jag spyr när jag tänker på att hela mitt liv hänger på det.
En snabb resumé av helgen:
I lördags vann storbandet storbands-sm ännu en gång.. Detta betyder alltså att jag vunnit tre gånger. När vinnaren ropades ut så blev folk vilda - tårar sprutades, och det skulle förvåna mig om inte ett och annat könsorgan också sprutade. Man skulle alltså kunna säga att stämningen var på topp hos alla : utom nån enstaka. Jag råkar i det här fallet vara en av dom missnöjda. Varför jag inte blev särskilt glad vet jag inte.. Kan ha och göra med att jag redan visste från början att vi skulle vinna. Motståndet var visserligen riktigt bra, men vi var utan tvekan bättre, så.. Dessutom handlade om att jag kände mig så jävla kass när jag var där.
När jag var där inne så kände jag mig så underlägsen. Jag har slitit som ett djur med mitt omöjliga instrument samtidigt som det finns folk som inte ens behöver öva för att ändå kunna spela sjukt bra. Fanns alltså mänskor som var bättre än mig och jag insåg hur långt ifrån jag var min dröm. Inte nog med det. Jag såg Johan i två olika uppsättningar.. Båda grupperna var så sjukt jävla jättebra, och jag ska försöka komma in på samma folkhögskola - jag har ingen jävla chans. Man skulle alltså kunna säga att bara på två dagar har hela mina framtidsdrömmar splittrats. Det är fantastiskt.
Dessutom handlade det nog mycket om mitt ego också. Jag har inte kunnat njuta av mitt ego på ett bra tag, har liksom inte fått särskilt mycket bekräftelse på senaste tiden. Förra året spelade jag trots allt solo och allt sånt där, då kände jag mig delaktig. När man nu fick stå vid sidan av andra människor och aldrig lyftas fram kändes det som att trampa vatten.
Dessutom var jag helt säker på att jag skulle dö två gånger. Först när vi va på väg till linköping, och sen när vi va på väg hem. Anledningen? Busschauffören verkade tro att han körde en personbil och inte en buss med typ 40 ungdomar. Han hade alltså noll ansvarskänsla och han körde för fort och körde om folk till och från. Jag satt alltså och var uppriktigt rädd. Sen kan man inte undgå från att han var skön.
"Fyfan för Sverige, det borde vara som i Thailand - inga skyltar eller nånting, bara ut och köra. Här i Sverige måste man stanna bara för att kunna läsa vad det står på skyltarna. Och så finns det hastighetsbegränsningar för att man inte ska köra för fort. För fort?! Det borde snarare heta "fortare än vad byråkraterna anser"."
Ja. Busschauffören hade alltså en sjysst inställning till staten, men han riskerade fortfarande livet på jävligt många. Jag är mest lycklig över att jag överlevde bussfärden & kom hem till tryggheten.
På tisdag åker jag till lunnevad & på onsdag har jag uppspelningen.. Fyfan... Snälla gott folk - håll tummarna för mig, jag spyr när jag tänker på att hela mitt liv hänger på det.
onsdag 2 april 2008
graviditet & slamperi
Först och främst ber jag allra ödmjukast om ursäkt för senaste inlägget. Kanske inte just för att det var intetsägande, utan för att det var monstruöst tråkigt helt enkelt. Det finns ju många skäl till varför jag skrev det, men största boven i dramat var kampen mot klockan. Det var ju trots allt tvunget att bli klart och publicerat under första april - allt annat vore skandal. Det lämnade mig alltså ca: 20minuter att försöka formulera mina tankar. Jag menar, vem annars gör ett april-skämt dagen efter?
Förutom ovanstående så befarar jag att jag gått och blivit på smällen.
"Haha, men nu får du ta och ge dig..."
Nej, det är sant. Eller.. Sanning med modifikation. Jag läste lite på wikipedia nyss, och där kan man läsa om olika tecken på att man är gravid. Dags att klara av en sån där kryssa-i-lista.
Mensen upphör [x] (har ju trots allt aldrig haft någon)
Upplever stark trötthet [x]
Svagt illamående [x]
Räva på morgonen [ ] (nej, tack och lov)
Ovanligt dåligt humör [x]
Extra hungrig [x]
Extra stressad [x]
Ryggbesvär [x]
Svårt att andas djupt [x]
Större mage än naturligt [ ]
Hursomhelst. Jag är nu potentiellt den andra mannen i världen som är gravid, vilket känns både spännande och konstigt. Den andra karln, som ni säkert undrar över, är i själva verket en transvestit och bor föga oväntat i landet USA. Transvestit alltså, vilket jag inte är vad jag vet. Nu kan man ställa sig flera frågor och.. jag vet faktiskt inte hur förlossningen ska gå till, men jag hoppas nästan på ett kejsarsnitt.. men den största frågan är såklart: Vem är pappan?
Den slutgiltiga anledningen till mitt utbrott är delvis mitt dåliga humör, kombinerat med hopplösheten och min ilska på min egna blogg. Mina observationer har visat hur min blogg har förfallit. Från att ha varit ett tempel för att bearbeta mina tankar, till ett centrum för ordbajseri och nu - nästan nere i botten i blogghelvetet tillsammans med blondinbella & helenafloden. Nästan sa jag. Bloggen har alltså förvandlats till min alldeles egna toalett som jag sporadiskt spyr ut skit i. Problemet ligger i att jag inte längre vet vem jag skriver för.. I och med att jag får fler och fler läsare, så måste jag också censurera mig mer. Jag kan tex. inte tala högt ur min egna skalle, jag måste censurera. Vips! så har man en egen censurmyndighet i skallen, som knappt tillåter mig tala om mina innersta tankar, och därför skriver jag istället smått humoristiska ordbajs-inlägg om allmänt ointressanta grejer. Men - jag vill ju inte skrämma bort er för den delen. Jag har ju trots allt blivit lite av en slampa. Alla vill ha bekräftelse - annars finns man inte, och just kommentarer i bloggen släcker törsten lite. Detta har jag tänkt på att göra ett längre tid, men bestämmer mig för att härma en annan bloggare och ta tillfället i akt.
Hur många läser min blogg egentligen? Droppa en kort (eller lång) kommentar om ni läser. Tex. "jag läser" eller något, så att jag inte bara skriver för mig själv och mina närmsta vänner.. för då kan jag ju trots allt sköta allt snack med dom och skippa hela den krångliga proceduren med blogg.
/ delfin-danne
Förutom ovanstående så befarar jag att jag gått och blivit på smällen.
"Haha, men nu får du ta och ge dig..."
Nej, det är sant. Eller.. Sanning med modifikation. Jag läste lite på wikipedia nyss, och där kan man läsa om olika tecken på att man är gravid. Dags att klara av en sån där kryssa-i-lista.
Mensen upphör [x] (har ju trots allt aldrig haft någon)
Upplever stark trötthet [x]
Svagt illamående [x]
Räva på morgonen [ ] (nej, tack och lov)
Ovanligt dåligt humör [x]
Extra hungrig [x]
Extra stressad [x]
Ryggbesvär [x]
Svårt att andas djupt [x]
Större mage än naturligt [ ]
Hursomhelst. Jag är nu potentiellt den andra mannen i världen som är gravid, vilket känns både spännande och konstigt. Den andra karln, som ni säkert undrar över, är i själva verket en transvestit och bor föga oväntat i landet USA. Transvestit alltså, vilket jag inte är vad jag vet. Nu kan man ställa sig flera frågor och.. jag vet faktiskt inte hur förlossningen ska gå till, men jag hoppas nästan på ett kejsarsnitt.. men den största frågan är såklart: Vem är pappan?
Den slutgiltiga anledningen till mitt utbrott är delvis mitt dåliga humör, kombinerat med hopplösheten och min ilska på min egna blogg. Mina observationer har visat hur min blogg har förfallit. Från att ha varit ett tempel för att bearbeta mina tankar, till ett centrum för ordbajseri och nu - nästan nere i botten i blogghelvetet tillsammans med blondinbella & helenafloden. Nästan sa jag. Bloggen har alltså förvandlats till min alldeles egna toalett som jag sporadiskt spyr ut skit i. Problemet ligger i att jag inte längre vet vem jag skriver för.. I och med att jag får fler och fler läsare, så måste jag också censurera mig mer. Jag kan tex. inte tala högt ur min egna skalle, jag måste censurera. Vips! så har man en egen censurmyndighet i skallen, som knappt tillåter mig tala om mina innersta tankar, och därför skriver jag istället smått humoristiska ordbajs-inlägg om allmänt ointressanta grejer. Men - jag vill ju inte skrämma bort er för den delen. Jag har ju trots allt blivit lite av en slampa. Alla vill ha bekräftelse - annars finns man inte, och just kommentarer i bloggen släcker törsten lite. Detta har jag tänkt på att göra ett längre tid, men bestämmer mig för att härma en annan bloggare och ta tillfället i akt.
Hur många läser min blogg egentligen? Droppa en kort (eller lång) kommentar om ni läser. Tex. "jag läser" eller något, så att jag inte bara skriver för mig själv och mina närmsta vänner.. för då kan jag ju trots allt sköta allt snack med dom och skippa hela den krångliga proceduren med blogg.
/ delfin-danne
tisdag 1 april 2008
en oväntad vändning.
Från att ha varit nedstämd och bitter över påsken, av olika anledningar, så har det helt plötsligt tagit en helt oväntad vändning. Jag hade mitt livs skönaste natts sömn inatt, och jag vaknade med ett strålande humör och kunde knappt bärga mig för att gå till skolan. I skolan fick vi dessutom pannkakor till lunch.. Helt fantastiskt dag än så länge helt enkelt! Senare hade jag en givande trumpetlektion och på kvällen repade jag gubbjazz med gubbarna i arosbig band. Jag fick så mycket beröm och uppmuntrande ord att jag nog aldrig kommer kunna flyta bort från mina rosa små moln. I övrigt blir jag mer eller mindre jagad av kvinnor från olika håll och jag har fått ett jobberbjudande och en färdig plats på folkhögskola. Jag är hel, jag är .. nöjd.. mitt liv är fantastiskt!!
April april, kära läsare. Klart som fan att inget av dethär skulle hända. Den sanna versionen är fölande:
Jag sov på tok för få timmar inatt, försov mig och kom till skolan 10minuter för sent, för att ha en lektion som började 8. Kom in i övningshuset (K-huset) för att lämna mina grejer i mitt skåp. Här började min inre kamp. En kamp mot demonerna. En rykande färsk gott vs. ont-historia!
Tänk er nu: storslagen film-musik i stil med pearl harbour & sagan om ringen.. På ena kullen står de goda, på andra kullen står de onda. En David vs. Goliat-kamp, där det lilla jag har kvar av ett gott samvetet alltså representerar:
"Sköt skolan och gå på lektionen!"
Och det onda representerar:
"idiot, skolan ger dig ingenting ändå".
Man skulle alltså kunna säga att mitt samvete fick en massiv sammandrabbning, och efter ca: 5 sekunder hade jag bestämt mig. Det hela slutade alltså med att jag gick och la mig på soffan i studion och sov 1½ timme.
Kvinnofronten verkar inte ens existera. Jag försöker iof inte ens.. Å andra sidan är jag inte snyggaste hockeylirarn i rinken, men.. jag blir ändå lite orolig. Äh. Jag saknar bekräftelsen och uppmärksamheten och allt sånt.
Vad mer? Jo just det, jag ska på SM i helgen och slåss om att hålla kvar titeln som sveriges bästa daniel, och på folkhögskole-sökningen på onsdag nästa vecka avgörs min framtid - om jag kommer krypa på knä för ett jobb på ICA någonstans för att ha råd att flytta hemifrån, om jag prostituerar mig på något annat sätt, eller om jag kommer in på folkhögskolan.
I denna saliga blandning av prestationsångest, stress & utmattning försöker jag nu härda ut med livet med en öl i handen och försöka se hur i helvete dethär kan leda livet till någonting värt och försöka se någon mening i att plugga nutida konst & ungdom&relation och alla andra hokus-pokus ämnen..
Jag ställer frågan ännu en gång. Hur ska jag få livet att vara meningsfullt?
Nu måste jag skynda mig, så det postas under 1 april. Allt annat vore ju fett kasst!
God natt!
April april, kära läsare. Klart som fan att inget av dethär skulle hända. Den sanna versionen är fölande:
Jag sov på tok för få timmar inatt, försov mig och kom till skolan 10minuter för sent, för att ha en lektion som började 8. Kom in i övningshuset (K-huset) för att lämna mina grejer i mitt skåp. Här började min inre kamp. En kamp mot demonerna. En rykande färsk gott vs. ont-historia!
Tänk er nu: storslagen film-musik i stil med pearl harbour & sagan om ringen.. På ena kullen står de goda, på andra kullen står de onda. En David vs. Goliat-kamp, där det lilla jag har kvar av ett gott samvetet alltså representerar:
"Sköt skolan och gå på lektionen!"
Och det onda representerar:
"idiot, skolan ger dig ingenting ändå".
Man skulle alltså kunna säga att mitt samvete fick en massiv sammandrabbning, och efter ca: 5 sekunder hade jag bestämt mig. Det hela slutade alltså med att jag gick och la mig på soffan i studion och sov 1½ timme.
Kvinnofronten verkar inte ens existera. Jag försöker iof inte ens.. Å andra sidan är jag inte snyggaste hockeylirarn i rinken, men.. jag blir ändå lite orolig. Äh. Jag saknar bekräftelsen och uppmärksamheten och allt sånt.
Vad mer? Jo just det, jag ska på SM i helgen och slåss om att hålla kvar titeln som sveriges bästa daniel, och på folkhögskole-sökningen på onsdag nästa vecka avgörs min framtid - om jag kommer krypa på knä för ett jobb på ICA någonstans för att ha råd att flytta hemifrån, om jag prostituerar mig på något annat sätt, eller om jag kommer in på folkhögskolan.
I denna saliga blandning av prestationsångest, stress & utmattning försöker jag nu härda ut med livet med en öl i handen och försöka se hur i helvete dethär kan leda livet till någonting värt och försöka se någon mening i att plugga nutida konst & ungdom&relation och alla andra hokus-pokus ämnen..
Jag ställer frågan ännu en gång. Hur ska jag få livet att vara meningsfullt?
Nu måste jag skynda mig, så det postas under 1 april. Allt annat vore ju fett kasst!
God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)