Det var ett tag sedan jag skrev. Jag ska förklara vad som hänt på senaste tiden:
Jag hade min provspelning till folkhögskolan jag ville gå på, hade spelning med jazzensembeln innan fabian kallerdahl och jag hade nyss projektgrupps uppspelning. Förutom det har jag haft betygsavgörande nutida konst-prov och en samhällsredovisning. Man skulle alltså kunna säga att jag haft ganska fullt upp och haft en stressig period. Dessutom sjukt deppig period. Jag kom inte in på lunnevad tex. Det har knäckt mitt självförtroende ganska rejält. Och mina framtidsplaner. Ja, mer eller mindre hela mitt liv.
Av alla andra saker så gick spelningen med jazzensembeln hyfsat bra faktiskt.. Resten har gått käpprätt åt helvete. Jag har på något sätt tappat hoppet om en ljus framtid. Jag har nu insett att allt jag hade tänkt mig att jag skulle göra inte är möjligt, så jag måste försöka hitta jobb och glömma sina drömmar.
Om lite mer än en månad kastas man alltså ut i vuxenlivet, tydligen fulllärd och färdig att ta på sig allt ansvar och alla sysslor som en vanlig dödlig måste. Man skulle alltså kunna säga att man får smaka lite på verkligheten. Jag antar att alla är oroliga inför sin framtid.. Men helt ärligt.. Nu har jag ingenting planerat.. Inte sökt något jobb.. Kommer inte kunna få något jobb heller eftersom jag har tummen mitt i handen och är allmänt inkompetent när det gäller att syssla med saker. Jag har bävat inför det här i ett år nu.. Men då förutsatte jag att jag skulle ha någon folkhögskola att ta skydd i så man kunde skjuta upp dom värsta besluten av sitt liv. Men så är inte läget. Istället ligger jag efter i planeringen och mitt liv saknar någon egentlig mening, hur bittert nu det kan låta. Och nej, det är inte direkt så att jag går och tar livet av mig så ni behöver inte tro något sånt. Jag har bara allmänt tappat hoppet. Kanske dags att träffa en psykolog eller gå i terapi? "Du är fantastisk, du är bra..."-terapi kanske. Skulle ju om inte annat ge mig ett gott skratt.
Men det var mycket om mig, men sånt är ganska ointressant men dessvärre har jag ingenting värt att ta upp. Men jag kände mig bara lite tvingad att uppdatera er i mitt liv. Såsmåningom kommer något mer värt inlägg antar jag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
när ska du fatta att du inte behöver en psykolog? du kan skriva ett mail till mig vetu. jag är pykologen själv. för det första får du förfan droppa den idiotiska tanken att "jag kan inte göra det jag vill bara för att jag misslyckades en gång" attityden för det funkar aldrig. som en lärare sa till världens bästa trummis i min klass som misslyckades: Då får du sätta dig och öva på det uteslutande ett år å sen ta nya tag. Under tiden du gör det kan du faktiskt tänka ut mer roliga saker att göra och bara öfr att du inte har ett jobb nu betyder det inte att det inte finns några att söka. Du ser alltng svart eller vitt och det är asfarligt. Försök se det med en liten liten skopa salt och hitta nya vägar SÅ LÄNGE. för jag är övertygad om att du kan ta dig in på lunnevad, kanske inte i år men när du kämpat tillräckligt länge (och nej, världen är inte rättvis, vissa behver inte kämpa flera år men det kommer kännas så mkt bättre och mer värt för dig som verkligen har kämpat och kännt på motgångarna. det gör dig endast till en bättre musiker än de som får allt serverat.) släng iväg ett mail så svarar jag vetdu. puzz
Om du bara anade hur jag känner igen mig. Jag registrerade mig på arbetsförmedlingens hemsida igår och kände samtidigt att nu har jag sjunkit lägre än lägst. Alla mina drömmar, planer och idéer fallerar bara för att jag inte vet HUR jag ska nå dem. Det känns som om jag tog studenten och istället för att börja livet så ställde sig en tegelmur mitt framför mitt ansikte. "Och den ljusnande framtid är vår". Jo tjena.
Skicka en kommentar