svensk mästare talar ut

Tack till kommentarerna! Jag vet nu att bloggen läses av minst sex personer. Det har alltså att göra med antingen att ca: 5-6 miljarder människor i världen har dålig smak, eller att sex personer har sjysst smak när det gäller bloggande. Näerå, men det är sjysst att veta att folk läser iallafall!

En snabb resumé av helgen:

I lördags vann storbandet storbands-sm ännu en gång.. Detta betyder alltså att jag vunnit tre gånger. När vinnaren ropades ut så blev folk vilda - tårar sprutades, och det skulle förvåna mig om inte ett och annat könsorgan också sprutade. Man skulle alltså kunna säga att stämningen var på topp hos alla : utom nån enstaka. Jag råkar i det här fallet vara en av dom missnöjda. Varför jag inte blev särskilt glad vet jag inte.. Kan ha och göra med att jag redan visste från början att vi skulle vinna. Motståndet var visserligen riktigt bra, men vi var utan tvekan bättre, så.. Dessutom handlade om att jag kände mig så jävla kass när jag var där.

När jag var där inne så kände jag mig så underlägsen. Jag har slitit som ett djur med mitt omöjliga instrument samtidigt som det finns folk som inte ens behöver öva för att ändå kunna spela sjukt bra. Fanns alltså mänskor som var bättre än mig och jag insåg hur långt ifrån jag var min dröm. Inte nog med det. Jag såg Johan i två olika uppsättningar.. Båda grupperna var så sjukt jävla jättebra, och jag ska försöka komma in på samma folkhögskola - jag har ingen jävla chans. Man skulle alltså kunna säga att bara på två dagar har hela mina framtidsdrömmar splittrats. Det är fantastiskt.

Dessutom handlade det nog mycket om mitt ego också. Jag har inte kunnat njuta av mitt ego på ett bra tag, har liksom inte fått särskilt mycket bekräftelse på senaste tiden. Förra året spelade jag trots allt solo och allt sånt där, då kände jag mig delaktig. När man nu fick stå vid sidan av andra människor och aldrig lyftas fram kändes det som att trampa vatten.

Dessutom var jag helt säker på att jag skulle dö två gånger. Först när vi va på väg till linköping, och sen när vi va på väg hem. Anledningen? Busschauffören verkade tro att han körde en personbil och inte en buss med typ 40 ungdomar. Han hade alltså noll ansvarskänsla och han körde för fort och körde om folk till och från. Jag satt alltså och var uppriktigt rädd. Sen kan man inte undgå från att han var skön.
"Fyfan för Sverige, det borde vara som i Thailand - inga skyltar eller nånting, bara ut och köra. Här i Sverige måste man stanna bara för att kunna läsa vad det står på skyltarna. Och så finns det hastighetsbegränsningar för att man inte ska köra för fort. För fort?! Det borde snarare heta "fortare än vad byråkraterna anser"."
Ja. Busschauffören hade alltså en sjysst inställning till staten, men han riskerade fortfarande livet på jävligt många. Jag är mest lycklig över att jag överlevde bussfärden & kom hem till tryggheten.

På tisdag åker jag till lunnevad & på onsdag har jag uppspelningen.. Fyfan... Snälla gott folk - håll tummarna för mig, jag spyr när jag tänker på att hela mitt liv hänger på det.