Efter att ha läst en av de få läsvärda bloggarna i denna öken av ordbajseri och narcissism så hittade jag en helt annan typ av blogg. Det är givetvis av den typen av blogg som majoriteten av Svea's befolkning faktiskt har. Mänskan jag snackar givetvis ingen mindre än http://helenafloden.blogg.se/ - Skulle ni fråga "vem fan är det?" skulle jag med största sannolikhet svara : Antagligen sveriges minst intressanta människa, med sveriges minst intressanta liv och minst läsvärda tips. Man skulle nu kunna sitta och göra narr av den stackars personen, men jag har valt att göra annat. "Ett kraftigt baksug likt lavemang uppstår och man vaknar upp kallsvettig och i total koma. Välkommen till helvetet." - valde en ordbajsare att uttrycka sig. För faktum är att även om hennes blogg är brottsligt tråkig och hon har ett ego stort nog för hundra vanliga dödliga, så är det ingen jag skulle lägga märke till och irritera mig på om jag såg fjortisen på stan. Annorlunda är det med folk som tillhör subkulturer.
Jag har setat ett bra tag nu och försökt orientera mig bland subkulturernas bottenlösa avgrund och kommit fram till massa slutsatser, men det slog mig nu också att jag borde censurera för att folk inte ska känna sig allt för träffade, eftersom det var ju inte alls det jag var ute efter. Det slog mig när jag duschade att delen om fjortisar kunde uppfattas direkt riktat mot just en person. Personen i fråga kan vi kalla för x (he-he). Det var inte ämnat så, utan snarare bara ta upp allt jag irriterar mig på. Sakerna jag irriterade mig på, var också saker x höll på med. Skulle jag gå tillbaks till x, om jag fick chansen nu? Nej, aldrig i livet. Jag kan se på det hela med mer nyktra ögon helt plötsligt. Faktum är att på senaste tiden har jag mest bara saknat närheten och sällskapet. Jag har dessutom fått kontakt med så många nya personer annars aldrig skulle fått kontakt med, så livet går vidare.
Jag var ute på promenad idag, och insåg då att man kunde dra en skön liknelse. Jag gick ut, rakt mot skogen. Jag beundrades av solen.. av vädret.. av hur fint allting var. Samtidigt som jag går och går, så märker jag hur jag verkligen inte har någon aning om var jag är eller vart jag är på väg. Jag vänder. Samtidigt som man måste stanna upp och njuta av situationen och se vad som händer, måste man också ha någon blick frammåt och inte gå helt vilse i allt som händer i nuläget. Samtidigt måste man blicka tillbaks lite ibland, och lära sig av misstag. Låter som en självklarhet, men jag lärde mig inte hela innebörden förrän idag.
"Har man ett öga i det förflutna så är man blind på ett öga. Har man inget öga i det förflutna, så är man blind på båda".
torsdag 28 februari 2008
måndag 25 februari 2008
effektivisering och dygnsrytmer
Jag har alltid propagerat mot att man alltid ska effektivisera och stressa. Jag menar, vad är det för fel på att vara soft, leva i sin egna lilla rytm och sköta sitt egna lilla liv. Jag skulle kunna dra till med nåt sjysst citat och säga någonting klokt om ämnet, men faktum är att jag är världens största hycklare när det gäller sånthär. Jag lever ju knappast som jag lär. Jag lär som jag vill leva snarare.
Det hela märkte jag imorse, när jag skulle göra frukost. På skoldagar hinner jag aldrig göra ordentlig frukost eftersom jag dagligen försover mig (mer om detta senare...) och min frukost brukar innefatta ett glas vatten och lite yoghurt eller nånting annat som går snabbt att göra. Inte direkt dendär frukosten som jag faktiskt tycker om och kan njuta av, bacon på rostat bröd och massa annat flott. Idag hade jag tid till detta, jag hade nästan all tid i världen (eftersom jag, full som jag va, ställde klockan en timme för tidigt).
Föga oväntat ställde jag mig inte och stekte bacon. Jag ställde mig heller inte och pressade färskpressade juice. Däremot rostade jag en skiva och hade på skinka för att det skulle gå snabbt. Jag var hungrig, men kände inte att jag hade tid till att äta en till. Jag stod och velade om jag skulle orka göra te, men jag orkade inte vänta på att te-vattnet skulle svalna efter att jag kokat upp det. Mitt i all effektivisering så var jag sugen på apelsin. Jag satte igång och skalade apelsinen, jag gav mig fan på att jag skulle göra det. Efter att ha stått och slitit i kanske fem minuter gav jag upp. Delvis för att mina naglar är obefintliga och delvis för att jag var bakis/sjuk/jättetrött imorse, så allting snurrade och mitt humör var inte allt för fantastiskt. Jag beslöt mig för att ta ett glas juice istället. "Det är flytande apelsin-koncentrat som går snabbt att få i sig" resonerade jag.
Ungefär här kändes det som att få en manet kastad i ansiktet på en. Va i helvete håller jag på med? Sen när har jag blivit sån morgon-fascist, och varför i hela friden sitter jag och planerar min lediga morgon? Jag verkar inte kunna njuta av livet för stunden, som jag tidigare sa att jag fått insikt om.
Samma sak märkte jag när jag var ute på promenad, jag gick den vanliga vägen och valde att gå den mörka stigen (trotsa mörker-rädslan).. Allting funkade skitbra, ända tills det slog mig - jag skulle kunna göra det här dubbelt så fort om jag sprang - då skulle jag få ut både motionen och friska luften, och det skulle gå snabbare! Så promenaden tog slut på 20minuter och nådde sin botten när jag sista 100metrarna sprang allt vad jag hade hem.
Jag hittar felen hos mig själv, säkerligen, men jag vill tro att det är samhällets fel. Hela samhället är uppstressat och inne i effektiviserings-revolution. Inget fel i att utveckla maskiner som underlättar folks levnadssituation, men bara såna dagsaktuella problem som att det råder brist på föreskolelärare, lärare, sjukpersonal, städare innebär ju att ett fåtal människor i vissa fall måste göra flera människors jobb. Dvs, inte längre jobbar man för en människa - utan man kan i svåra fall vara ersättare för fyra stycken samtidigt! Denna ständiga påfrestning, och den ständiga effektivisering hos storföretag, plus det faktum att vi måste förbättra oss och hinna göra fler saker, sova mindre, åstadkomma mer på vår vakna tid, gör ju att vi till slut sitter och planerar upp våra dagar, hämta barnen på dagis, laga mat, städa, ta hand om sin sjuka mamma...
Exempelvis: En ung kvinna är ute och kör bil... Hon har precis jobbat klart för dagen, nu ska hon hämta barnen på dagis, skjutsa äldsta sonen till fotbollsträning, skjutsa dottern till pianolektion, städa, diska, tvätta, laga mat innan alla aktiviteter, plus hinna besöka sin sjuka mamma. Hon möts av ett rödljus och tänker "fan, jag har inte tid med det här!".
I mitt fall är det inte lika extremt. Jag har inget arbete (är du haschrökare kan du behöva slå upp ordet), jag har inga barn. Jag har heller ingen sjuk mamma. Jag har bara mig själv att tänka på, och ändå är jag stressad, och uppplanerad. Hur fan ska det gå när andra saker dyker upp i livet?
Nåväl, mer om morgonen nu. Jag är knappast vad man kan kalla en morgonmänniska. Jag älskar att vara uppe på kvällen. Tex just i detta nu känner jag mig avspänd, lugn, skön och jag trivs med livet. Om 7 timmar kommer jag mötas av telefonsamtal efter telefonsamtal och jag kommer knappt hinna äta någon frukost, jag kommer försova mig och komma sent till studio-tiden vi har. Här är jag kluven. För det första tycker jag att jag är en oansvarsfull människa som istället för att vila upp mig och verkligen se till att göra allt i min värld att komma i tid, sitter jag uppe och dricker te och lyssnar på sjysst musik.
För det andra är jag förbannad på att jag planerat upp hela mina dagar så att jag inte kan koppla av förrän på natten.
För det tredje är jag förbannad på samhället som sätter normer och ideal om en arbetsam människa som sätter familj och arbete främst. Vad hände med saker som att växa som person? Ta sig tid till att meditera? Saker som vi i dagsläget verkligen behöver för att klara våra utsatta positioner. Man kan se på historiska förebilder och stora hjältar - Alexander den Store, Caesar, Karl den XII, Einstein och liknande stora hjärnor/teflonhjärnor. Dessa människor höll en nästintill omöjlig dygnsrytm i mina ögon. Dom så endast ett fåtal timmar / natt, 2-3 timmar enligt uppgifter. Iochmed sådana ohälsosamma ideal kommer vi alltså alltid ligga kvar vid effektiviserings-tänkandet. Människor som har stora sömnbehov, 8-9-10 timmar, ses som lata.
Att människor har olika sömnbehov nu och att det finns kvälls och morgonmänniskor har bland annat sitt ursprung i glödlampan som jag inte orkar gå in på allt för djupt nu.
Om jag ska tillbaks till mer ytliga samtalsämnen så har jag börjat uppskatta vissa samtal med människor mer än andra. Jag blir uppriktigt glad av att snacka med vissa. Det är bra. Det är bra att vara glad. Man blir mindre lik en potatis, och mer lik en alfa-apa.
"Om livet och existensen vore ett njutbart tillstånd, så skulle alla närma sig den medvetslösa sömnen med motvilja och med glädje vakna upp från den. Men det är motsatsen som gäller, ty alla går beredvilligt till sängs och stiger upp med största ovilja."
Det hela märkte jag imorse, när jag skulle göra frukost. På skoldagar hinner jag aldrig göra ordentlig frukost eftersom jag dagligen försover mig (mer om detta senare...) och min frukost brukar innefatta ett glas vatten och lite yoghurt eller nånting annat som går snabbt att göra. Inte direkt dendär frukosten som jag faktiskt tycker om och kan njuta av, bacon på rostat bröd och massa annat flott. Idag hade jag tid till detta, jag hade nästan all tid i världen (eftersom jag, full som jag va, ställde klockan en timme för tidigt).
Föga oväntat ställde jag mig inte och stekte bacon. Jag ställde mig heller inte och pressade färskpressade juice. Däremot rostade jag en skiva och hade på skinka för att det skulle gå snabbt. Jag var hungrig, men kände inte att jag hade tid till att äta en till. Jag stod och velade om jag skulle orka göra te, men jag orkade inte vänta på att te-vattnet skulle svalna efter att jag kokat upp det. Mitt i all effektivisering så var jag sugen på apelsin. Jag satte igång och skalade apelsinen, jag gav mig fan på att jag skulle göra det. Efter att ha stått och slitit i kanske fem minuter gav jag upp. Delvis för att mina naglar är obefintliga och delvis för att jag var bakis/sjuk/jättetrött imorse, så allting snurrade och mitt humör var inte allt för fantastiskt. Jag beslöt mig för att ta ett glas juice istället. "Det är flytande apelsin-koncentrat som går snabbt att få i sig" resonerade jag.
Ungefär här kändes det som att få en manet kastad i ansiktet på en. Va i helvete håller jag på med? Sen när har jag blivit sån morgon-fascist, och varför i hela friden sitter jag och planerar min lediga morgon? Jag verkar inte kunna njuta av livet för stunden, som jag tidigare sa att jag fått insikt om.
Samma sak märkte jag när jag var ute på promenad, jag gick den vanliga vägen och valde att gå den mörka stigen (trotsa mörker-rädslan).. Allting funkade skitbra, ända tills det slog mig - jag skulle kunna göra det här dubbelt så fort om jag sprang - då skulle jag få ut både motionen och friska luften, och det skulle gå snabbare! Så promenaden tog slut på 20minuter och nådde sin botten när jag sista 100metrarna sprang allt vad jag hade hem.
Jag hittar felen hos mig själv, säkerligen, men jag vill tro att det är samhällets fel. Hela samhället är uppstressat och inne i effektiviserings-revolution. Inget fel i att utveckla maskiner som underlättar folks levnadssituation, men bara såna dagsaktuella problem som att det råder brist på föreskolelärare, lärare, sjukpersonal, städare innebär ju att ett fåtal människor i vissa fall måste göra flera människors jobb. Dvs, inte längre jobbar man för en människa - utan man kan i svåra fall vara ersättare för fyra stycken samtidigt! Denna ständiga påfrestning, och den ständiga effektivisering hos storföretag, plus det faktum att vi måste förbättra oss och hinna göra fler saker, sova mindre, åstadkomma mer på vår vakna tid, gör ju att vi till slut sitter och planerar upp våra dagar, hämta barnen på dagis, laga mat, städa, ta hand om sin sjuka mamma...
Exempelvis: En ung kvinna är ute och kör bil... Hon har precis jobbat klart för dagen, nu ska hon hämta barnen på dagis, skjutsa äldsta sonen till fotbollsträning, skjutsa dottern till pianolektion, städa, diska, tvätta, laga mat innan alla aktiviteter, plus hinna besöka sin sjuka mamma. Hon möts av ett rödljus och tänker "fan, jag har inte tid med det här!".
I mitt fall är det inte lika extremt. Jag har inget arbete (är du haschrökare kan du behöva slå upp ordet), jag har inga barn. Jag har heller ingen sjuk mamma. Jag har bara mig själv att tänka på, och ändå är jag stressad, och uppplanerad. Hur fan ska det gå när andra saker dyker upp i livet?
Nåväl, mer om morgonen nu. Jag är knappast vad man kan kalla en morgonmänniska. Jag älskar att vara uppe på kvällen. Tex just i detta nu känner jag mig avspänd, lugn, skön och jag trivs med livet. Om 7 timmar kommer jag mötas av telefonsamtal efter telefonsamtal och jag kommer knappt hinna äta någon frukost, jag kommer försova mig och komma sent till studio-tiden vi har. Här är jag kluven. För det första tycker jag att jag är en oansvarsfull människa som istället för att vila upp mig och verkligen se till att göra allt i min värld att komma i tid, sitter jag uppe och dricker te och lyssnar på sjysst musik.
För det andra är jag förbannad på att jag planerat upp hela mina dagar så att jag inte kan koppla av förrän på natten.
För det tredje är jag förbannad på samhället som sätter normer och ideal om en arbetsam människa som sätter familj och arbete främst. Vad hände med saker som att växa som person? Ta sig tid till att meditera? Saker som vi i dagsläget verkligen behöver för att klara våra utsatta positioner. Man kan se på historiska förebilder och stora hjältar - Alexander den Store, Caesar, Karl den XII, Einstein och liknande stora hjärnor/teflonhjärnor. Dessa människor höll en nästintill omöjlig dygnsrytm i mina ögon. Dom så endast ett fåtal timmar / natt, 2-3 timmar enligt uppgifter. Iochmed sådana ohälsosamma ideal kommer vi alltså alltid ligga kvar vid effektiviserings-tänkandet. Människor som har stora sömnbehov, 8-9-10 timmar, ses som lata.
Att människor har olika sömnbehov nu och att det finns kvälls och morgonmänniskor har bland annat sitt ursprung i glödlampan som jag inte orkar gå in på allt för djupt nu.
Om jag ska tillbaks till mer ytliga samtalsämnen så har jag börjat uppskatta vissa samtal med människor mer än andra. Jag blir uppriktigt glad av att snacka med vissa. Det är bra. Det är bra att vara glad. Man blir mindre lik en potatis, och mer lik en alfa-apa.
"Om livet och existensen vore ett njutbart tillstånd, så skulle alla närma sig den medvetslösa sömnen med motvilja och med glädje vakna upp från den. Men det är motsatsen som gäller, ty alla går beredvilligt till sängs och stiger upp med största ovilja."
fredag 22 februari 2008
Framtiden, musik och halvpotatisar!
Senaste nätterna har jag haft svårt att sova. Förutom en dödsallvarlig förkylning som gjort att jag låter som som Darth Vader när jag andas, så har jag haft sjuklig ångest inför framtiden. Folkhögskole-sökningarna kommer framöver, vad ska jag göra om jag inte kommer in? Ska jag "fastna i västerås-träsket", som min sånglärare sa förut? Dessutom står sceniska projektet (kom och kolla!) och knackar på dörren, tillsammans med storbands-sm, fabian kallerdahl-spelningen, och inspelningen av bandets EP, plus projektarbetet. Natten till torsdagen låg jag vaken i 2-3 timmar och tänkte massa självdestruktivt. Vaknade med världens smärta i halsen, och gick till skolan ändå... Hade mitt livs sista religionskunskaps-lektion. Allt frid och fröjd - eller?
Icke sa nicke. Det slog mig att studentmössan hade kommit, så jag fick mötas av ångesten och oron inför framtiden - packeterad tillsammans med två pins, en textilpenna & ett champange-glas i plast och slutligen, längst ner, lite reklam för europeiska bartender-skolan. Helt fantastiskt!
Det blev bara av och åka hem och kurera sig, skriva två arbeten och snacka av sig med alla sköna mänskor. Tack! (kände mig bara tvungen att visa lite tacksamhet tillbaks!).
Skulle försöka sova, och genast hade jag sömnproblem - igen. Så imorse masade jag mig upp efter att ha sovit 4-5 timmar och gick på sceniska projektet - vi har börjat bygga scenen och körde genomdrag av låtarna vi ska köra.. Lät ganska bra till och från, men mestadels katastrofalt. Men det är lovande! Skonad från all ångest och oro trodde jag - helt omedveten om vad som låg och smög sig på mig i brevlådan.
"Daniel, du har fått post" skrek farsan och och kastade en tung broschyr - "Universitetsutbildningar 08/09" på mig. Först blev jag sur eftersom jag verkligen inte pallar med och tänka på framtiden just nu. Sen bestämde jag mig för att framtiden inte ska få förstöra min nutid. Det är ett vanligt förekommande problem. Vadfan snackar jag om nu, kan man fråga sig?
Jämför det med musik. I en komposition så gör man inte slutet själva poängen. Om det vore så, så skulle den bästa musiken vara den som spelades snabbast. Bästa ledarna skulle vara dom som kunde hålla musiken vid liv, vid ett så snabbt tempo som möjligt. Det skulle finnas låtskrivare som bara skrev slut. Folk skulle gå på konserter bara för att få se en symbal-krasch - för sen är det slut! Men det ser vi inte inom musiken.
Däremot inom skolan kan man se det - vi skolas till att tänka "Dagis -> lågstadie -> mellanstadie -> högstadie -> gymnasium -> högskola/universitet -> praktik -> jobb -> *FRAMGÅNG!*
Hela tiden så väntar framgång och lycka just bakom hörnet, just efter skoltiden.. Sen så kommer man ut i världen, tillsammans med miljontals liknande mänskor, med samma mål, ambitioner och värderingar. Du får ett jobb. Framgång och lycka är nära nu! Du kanske blir befordrad. Och befordrad igen. Och befordrad igen.. igen.. igen.. och igen.. Det kommer snart! Saken! Framgången, lyckan eller vad du nu vill kalla det!
Sen när du vaknar upp runt 40 år gammal så tänker du - herregud, det är här! Men du känner dig inte särskilt annorlunda från tidigare. Faktum är att du kanske känner dig som en bluff. Och det var en bluff. En fruktansvärd bluff. Dom får dig att missa allting! Vi ser livet som början - och slut. I slutet är det himmelriket, framgång, lycka, eller vad man nu vill kalla det. Men man missar poängen hela tiden! Som i musiken, så måste du spela och sjunga med i musiken så länge den fortsätter..
Nåväl. Nu till någonting roligare. Undertecknad är nämligen nästintill en vetenskapsman. Nästintill säger jag, eftersom jag saknar utbildning, men det behöver inte betyda att jag kan ha fantastiska teorier för det. Folk har säkert läst min gamla blogg, där jag skrev om min hypotes om halvpotatisar. Alltså:
En människa har 46 kromosomer (strukturer i en cell). Kromosomer innehåller bl.a. en lång rad av DNA och våra gener. En normal-frisk människa alltså. En potatis har 48 kromosomer. Däremot en människa med downs-syndrom har bara 47 kromosomer, vilket alltså borde betyda att mongolider är hälften människa - hälften potatisar. Detta skulle dessutom förklara flera mysterier, eftersom dom har många likheter med potatisarna - potatisformade huvuden, och en allmänt slapp inställning till det mesta. Inget ont om downisar, det är sköna lirare.
För att ytterligare ta det ett steg längre så stod det häromdagen i Illustrerad Vetenskap (NR 4 / 2008, s. 25) att potatisen bidrog med att göra oss till tänkande varelser genom mänskans förmåga att bryta ned stärkelse. Behöver jag hänvisa till fler saker?
Alltså så kan människan med stor sannolikhet till och med ha sitt ursprung i potatisen. Här kan man tydligt se hur underutvecklad potatisen är, men ändå vissa likheter. Potatisen har för det första inget tydligt synligt ansikte.. och även en stor avsaknad av humor. Kan inte vara kul att vara potatis.
Jag borde få nobelpriset för min enastående insats..
Icke sa nicke. Det slog mig att studentmössan hade kommit, så jag fick mötas av ångesten och oron inför framtiden - packeterad tillsammans med två pins, en textilpenna & ett champange-glas i plast och slutligen, längst ner, lite reklam för europeiska bartender-skolan. Helt fantastiskt!
Det blev bara av och åka hem och kurera sig, skriva två arbeten och snacka av sig med alla sköna mänskor. Tack! (kände mig bara tvungen att visa lite tacksamhet tillbaks!).
Skulle försöka sova, och genast hade jag sömnproblem - igen. Så imorse masade jag mig upp efter att ha sovit 4-5 timmar och gick på sceniska projektet - vi har börjat bygga scenen och körde genomdrag av låtarna vi ska köra.. Lät ganska bra till och från, men mestadels katastrofalt. Men det är lovande! Skonad från all ångest och oro trodde jag - helt omedveten om vad som låg och smög sig på mig i brevlådan.
"Daniel, du har fått post" skrek farsan och och kastade en tung broschyr - "Universitetsutbildningar 08/09" på mig. Först blev jag sur eftersom jag verkligen inte pallar med och tänka på framtiden just nu. Sen bestämde jag mig för att framtiden inte ska få förstöra min nutid. Det är ett vanligt förekommande problem. Vadfan snackar jag om nu, kan man fråga sig?
Jämför det med musik. I en komposition så gör man inte slutet själva poängen. Om det vore så, så skulle den bästa musiken vara den som spelades snabbast. Bästa ledarna skulle vara dom som kunde hålla musiken vid liv, vid ett så snabbt tempo som möjligt. Det skulle finnas låtskrivare som bara skrev slut. Folk skulle gå på konserter bara för att få se en symbal-krasch - för sen är det slut! Men det ser vi inte inom musiken.
Däremot inom skolan kan man se det - vi skolas till att tänka "Dagis -> lågstadie -> mellanstadie -> högstadie -> gymnasium -> högskola/universitet -> praktik -> jobb -> *FRAMGÅNG!*
Hela tiden så väntar framgång och lycka just bakom hörnet, just efter skoltiden.. Sen så kommer man ut i världen, tillsammans med miljontals liknande mänskor, med samma mål, ambitioner och värderingar. Du får ett jobb. Framgång och lycka är nära nu! Du kanske blir befordrad. Och befordrad igen. Och befordrad igen.. igen.. igen.. och igen.. Det kommer snart! Saken! Framgången, lyckan eller vad du nu vill kalla det!
Sen när du vaknar upp runt 40 år gammal så tänker du - herregud, det är här! Men du känner dig inte särskilt annorlunda från tidigare. Faktum är att du kanske känner dig som en bluff. Och det var en bluff. En fruktansvärd bluff. Dom får dig att missa allting! Vi ser livet som början - och slut. I slutet är det himmelriket, framgång, lycka, eller vad man nu vill kalla det. Men man missar poängen hela tiden! Som i musiken, så måste du spela och sjunga med i musiken så länge den fortsätter..
Nåväl. Nu till någonting roligare. Undertecknad är nämligen nästintill en vetenskapsman. Nästintill säger jag, eftersom jag saknar utbildning, men det behöver inte betyda att jag kan ha fantastiska teorier för det. Folk har säkert läst min gamla blogg, där jag skrev om min hypotes om halvpotatisar. Alltså:
En människa har 46 kromosomer (strukturer i en cell). Kromosomer innehåller bl.a. en lång rad av DNA och våra gener. En normal-frisk människa alltså. En potatis har 48 kromosomer. Däremot en människa med downs-syndrom har bara 47 kromosomer, vilket alltså borde betyda att mongolider är hälften människa - hälften potatisar. Detta skulle dessutom förklara flera mysterier, eftersom dom har många likheter med potatisarna - potatisformade huvuden, och en allmänt slapp inställning till det mesta. Inget ont om downisar, det är sköna lirare.
För att ytterligare ta det ett steg längre så stod det häromdagen i Illustrerad Vetenskap (NR 4 / 2008, s. 25) att potatisen bidrog med att göra oss till tänkande varelser genom mänskans förmåga att bryta ned stärkelse. Behöver jag hänvisa till fler saker?
Alltså så kan människan med stor sannolikhet till och med ha sitt ursprung i potatisen. Här kan man tydligt se hur underutvecklad potatisen är, men ändå vissa likheter. Potatisen har för det första inget tydligt synligt ansikte.. och även en stor avsaknad av humor. Kan inte vara kul att vara potatis.
Jag borde få nobelpriset för min enastående insats..
måndag 18 februari 2008
egoism
Häromdagen läste jag i mitt ex's bilddagbok om att hon hade snuskat sig med nån snubbe. Ni vet, det va en sån där värdelöst lista med "10 snabba frågor!" typ. Frågan va nånting i stil med "har du kysst någon under dom senaste två veckorna?" varpå hon svarade "jao (:". Kan kan beträffas till synes trivialt och meningslöst att bli upprörd över en sån grej, men jag förstår ändå inte själva meningen med att lägga ut nånting sånt. Jag menar, hon vet om att jag kollar hennes bilddagbok i princip varannan minut. Utöver det så säger hon att hon fortfarande bryr sig om mig, som en vän (eller nåt i den stilen). Är det bara jag som tycker att paradoxen är självklar?
Inte alls menat att smutskasta den stackars flickan, men hon var likadan när vi var tillsammans. Och nej, det är inget speciellt för henne heller för den delen. 9/10 mänskor jag träffar är så. Är hurdå, kan man då fråga sig.
Jo, egoistiska.
Egoism har fått en sån negativ klang, men i många fall talar man om extrem egoism. Det handlar varken om att kanske inte känna för att diska efter familjen, eller om att slösa sista 50kr i plånboken på en öl till sig själv istället för sin kompis. Jag kan personligen stå för att pengar står underordnat folk jag bryr mig om. När jag väl hittar folk jag verkligen bryr mig om så gör jag allt för dessa mänskor, om jag nu finner något värde i det.
Egoismen jag snackar om genomsyrar våra liv hela tiden. Det är snarare en oförmåga att tänka sig in, och leva sig in i andra mänskors situation. Mer eller mindre en dålig känsla för empati. Som jag tog upp i förra inlägget så har mänskan en tendens att tex. i köer få för sig att just deras fantastiska existens och tid är mer värd än någon annans. Precis som mänskor får för sig att just dom är mer befogade än andra att få sitta på bussen.
Nu kan tyckas att allt jag säger är motsägelsefullt. Men det är ju självklart att alla drar olika linjer, och alla har olika principer. Jag är ganska konsekvent, och jag försöker behandla alla mänskor likadant. Jag gör mitt yttersta för att inte såra andra mänskor, och tänka på andra mänskors känslor. Oftast sätter jag dessvärre andra i fokus, istället för mig själv. För tillfället gör jag inte det. Jag sitter kvar på platsen i bussen i de flesta fall. Jag tränger mig ibland i matkön.
Men vad är skillnaden då?
Jag är medveten om vad jag gör. Jag tänker mig för. Jag gör val. Då till en fråga.
Gör ni egna val, eller motiverar ni era beslut med "men jag då?"
Klura på den, damer och herrar.
Förövrigt hade jag en riktigt bedrövlig dag idag.
Emelie (exet) verkar skittjurig för att jag ignorerade henne så gott det gick när vi gick förbi varandra och hon hälsade. Ytterst få gånger blir jag riktigt sur och arg, men det kokar inom mig när jag ser henne. Inte just för att hon har ett eget liv som jag inte kan kontrollera, utan snarare det faktum att hon inte kan skänka mig en tanke eller respektera mina känslor överhuvudtaget.
Sen hade vi ensemble-konsert idag. Förutom att jag gjorde halvtaskiga insatser på alla 4(?) låtar som jag spelade, så lyckades jag dessutom åstadkomma det pinsammaste försöket till ett solo på en blues. Jag är så fruktansvärt dålig. Jag stod och skrek svordommar i två takter när jag märkte att det gick skit, sen gav jag mig in i matchen igen, och föga oväntat gick det precis lika dåligt då.
Nåväl, om jag nu ska vara någorlunda munter, så kan jag alltid trösta mig själv med att morgondagen inte kan bli sämre.
Slutligen vill jag säga två saker.
1. Förlåt Emelie för att jag lämnar ut dig som jag gör, inte menat att såra dig på något sätt. Det är mina känslor och mina perspektiv på saker och ting.
2. Tack till alla kommentarer. Har märkt att jag blir mer glad än förväntat av kommentarer. Det är som små oaser i Daniels bekymrelse-öken. På sättochvis skönt att veta att folk läser, så att man själv inte är ensam om att få nytta av det. Man får på så vis någon sorts mening med allt man skriver av sig om. Så fortsätt för all del att kommentera!
Inte alls menat att smutskasta den stackars flickan, men hon var likadan när vi var tillsammans. Och nej, det är inget speciellt för henne heller för den delen. 9/10 mänskor jag träffar är så. Är hurdå, kan man då fråga sig.
Jo, egoistiska.
Egoism har fått en sån negativ klang, men i många fall talar man om extrem egoism. Det handlar varken om att kanske inte känna för att diska efter familjen, eller om att slösa sista 50kr i plånboken på en öl till sig själv istället för sin kompis. Jag kan personligen stå för att pengar står underordnat folk jag bryr mig om. När jag väl hittar folk jag verkligen bryr mig om så gör jag allt för dessa mänskor, om jag nu finner något värde i det.
Egoismen jag snackar om genomsyrar våra liv hela tiden. Det är snarare en oförmåga att tänka sig in, och leva sig in i andra mänskors situation. Mer eller mindre en dålig känsla för empati. Som jag tog upp i förra inlägget så har mänskan en tendens att tex. i köer få för sig att just deras fantastiska existens och tid är mer värd än någon annans. Precis som mänskor får för sig att just dom är mer befogade än andra att få sitta på bussen.
Nu kan tyckas att allt jag säger är motsägelsefullt. Men det är ju självklart att alla drar olika linjer, och alla har olika principer. Jag är ganska konsekvent, och jag försöker behandla alla mänskor likadant. Jag gör mitt yttersta för att inte såra andra mänskor, och tänka på andra mänskors känslor. Oftast sätter jag dessvärre andra i fokus, istället för mig själv. För tillfället gör jag inte det. Jag sitter kvar på platsen i bussen i de flesta fall. Jag tränger mig ibland i matkön.
Men vad är skillnaden då?
Jag är medveten om vad jag gör. Jag tänker mig för. Jag gör val. Då till en fråga.
Gör ni egna val, eller motiverar ni era beslut med "men jag då?"
Klura på den, damer och herrar.
Förövrigt hade jag en riktigt bedrövlig dag idag.
Emelie (exet) verkar skittjurig för att jag ignorerade henne så gott det gick när vi gick förbi varandra och hon hälsade. Ytterst få gånger blir jag riktigt sur och arg, men det kokar inom mig när jag ser henne. Inte just för att hon har ett eget liv som jag inte kan kontrollera, utan snarare det faktum att hon inte kan skänka mig en tanke eller respektera mina känslor överhuvudtaget.
Sen hade vi ensemble-konsert idag. Förutom att jag gjorde halvtaskiga insatser på alla 4(?) låtar som jag spelade, så lyckades jag dessutom åstadkomma det pinsammaste försöket till ett solo på en blues. Jag är så fruktansvärt dålig. Jag stod och skrek svordommar i två takter när jag märkte att det gick skit, sen gav jag mig in i matchen igen, och föga oväntat gick det precis lika dåligt då.
Nåväl, om jag nu ska vara någorlunda munter, så kan jag alltid trösta mig själv med att morgondagen inte kan bli sämre.
Slutligen vill jag säga två saker.
1. Förlåt Emelie för att jag lämnar ut dig som jag gör, inte menat att såra dig på något sätt. Det är mina känslor och mina perspektiv på saker och ting.
2. Tack till alla kommentarer. Har märkt att jag blir mer glad än förväntat av kommentarer. Det är som små oaser i Daniels bekymrelse-öken. På sättochvis skönt att veta att folk läser, så att man själv inte är ensam om att få nytta av det. Man får på så vis någon sorts mening med allt man skriver av sig om. Så fortsätt för all del att kommentera!
lördag 16 februari 2008
Kösystem, hutlösa priser, underåriga och riktiga förebilder.
Gårdagen bestod av att jag missade happy hour, drack upp en jäkla massa pengar, betalade hutlösa 60kr för att få se ett emo-band och tre omusikaliska snubbar vars musik var en blandning av basshunter & ck, och att mitt ex's bästa(?) vän va där. Förövrigt var ju kvällen strålande.
Jag gick ju dit för att se min väns release-spelning. Jag hade på något sätt förväntat mig att jag skulle få gå in gratis, som han sa att han säkert skulle kunnat fixa, eftersom det inte är särskilt tidsprövande å skriva dit ett namn på nån viplista och så. Jag menar, jag fixade in honom på festijazz gratis, där biljetterna förövrigt kostar strax över 400kr. Men icke sa Micke. Istället fick man stå där och trängas med prepubertala emos i kön(om man nu ska ändra uttalet lite, så kan jag också erkänna att jag har svårt att fastställa könet på många av dom. dom verkar vara könshybrider) som rökte och trängdes. Visserligen kan det vara svårt att fatta hur ett kösystem funkar, jag menar.. det är ju inte särskilt logiskt. Jag tror att hela problematiken begrundar sig i ett enormt ego. Många ser sig själva mer eller mindre som sina egna gudar. Som jag och en vän skämtsamt brukar säga när vi står i kö, "flytta, jag är bäst!". Men problematiken är mer komplicerad än så. Av någon outgrundlig anledning så tror mänskor ändå att dom är snälla, och inte själviska. Tex. Skulle någon tränga sig, och jag skulle fråga "vafan håller du på med?" skulle jag med 90% chans få till svars "men vadå, jag vill in!". Mänskans idioti är ett faktum.
Nåväl, väl där inne hoppades jag iaf att jag skulle få någon sorts credit för att jag tillochmed hade pungat ut 180kr (pungade ut för två kompisar också), för att mötas av en ganska arrogant vän, som hälsade på mig och drog vidare. Nåväl. Bara å sätta sig ner och betala för en blaskig öl till ett överpris. Kan ju knappst bli bättre. Där slog det fel! Där såg jag då Emelies bästa vän inne på skitstället.
Jag har inte riktigt fattat grejen med det där stället. Paradoxen är tydlig när man låter servera alkohol i närheten av underåriga. Även om dom kollade leg varenda gång jag köpte, så är det ju ganska sjukt. Vafan, sätt nån jäkla åldersgräns på stället, jag går ju inte dit för att umgås med
P14 BleEeeding-LOve på lunar liksom. Ja. Inte heller 17åringar som smiter in på första bästa ställe. Som en kompis sa igår när vi snackade runt ämnet studenten och att hon fyller 20 snart vilket betyder att hon behöver köpa ut till typ hälften. Kommer inte ihåg ordagrannt, men nånting i stil med att det förlorar sitt värde. Om jag har väntat 19 år på att få gå ut på krogen så vill jag fan inte att någon underårig ska komma in bara för att hon har tex. enorma frukostmaskiner, eller för att snubben har ett enorm skägg.
Nu när man läser dethär så kan man ju tycka att allt är svart på vitt, men jag menar.. generaliseringar är det smaskigaste som finns! Då kan man, självdistanserad som man är, skrika "åååh, orka leva!" och skratta åt sig själv i sin egen misär.
Som vanligt vaknar man dagen efter med en sprängande huvudvärk och att allt snurrar. Helt fantastiskt. Jag försökte puzzla ihop vad jag gjorde igår, vilka prestationer jag hade gjort osv.. Föga oväntat så hade jag spenderat hela kvällen med att supa upp mina pengar och snacka skit, där mestadels många timmar av kvällen är ett jävla tomrum. Iallafall.
Träffade en gammal musiklärare två gånger igår. Ena gången när jag giggade på stan med projektgruppen å en annan konstellation. Andra gången inne på stället, han var där och lyssnade tydligen. Han är typ skönaste liraren jag snackat med. Jag gick i nian, jag var hiphop och tyckte det va sjysst att röka brajj och kalla brudar för slynor. Han såg liksom igenom den fasaden på nåt sätt. Jag tror att musiken kan nå fram även de hårdaste fasaderna. Iaf, så han behandlade mig alltid sjysst. 40-50 bast, hade stora LP-plattor både under armarna och på ryggen, hade alltid extremt pastellfärgade kläder, typ rosa, limegröna t-shirts osv.. Dessutom tunnhårig och med extrem-färgat hår. Ändå. När man gick på högstadiet tänkte man "han är sjysst, men jag vill inte bli som honom". Jag vill kanske inte bli honom, men jag vill bli som honom. Känna sig själv. Jag är riktigt avundsjuk, han har ju självkänslan. Han behöver inte gå ut i hopp om att få lite bekräftelse. Han är frånochmed denna stund en sund förebild för mig.
Slutligen en snabbresumé av mina 5 senaste levnadsår. Datumet stämmer inte, men snarare utséendet.
Jag gick ju dit för att se min väns release-spelning. Jag hade på något sätt förväntat mig att jag skulle få gå in gratis, som han sa att han säkert skulle kunnat fixa, eftersom det inte är särskilt tidsprövande å skriva dit ett namn på nån viplista och så. Jag menar, jag fixade in honom på festijazz gratis, där biljetterna förövrigt kostar strax över 400kr. Men icke sa Micke. Istället fick man stå där och trängas med prepubertala emos i kön(om man nu ska ändra uttalet lite, så kan jag också erkänna att jag har svårt att fastställa könet på många av dom. dom verkar vara könshybrider) som rökte och trängdes. Visserligen kan det vara svårt att fatta hur ett kösystem funkar, jag menar.. det är ju inte särskilt logiskt. Jag tror att hela problematiken begrundar sig i ett enormt ego. Många ser sig själva mer eller mindre som sina egna gudar. Som jag och en vän skämtsamt brukar säga när vi står i kö, "flytta, jag är bäst!". Men problematiken är mer komplicerad än så. Av någon outgrundlig anledning så tror mänskor ändå att dom är snälla, och inte själviska. Tex. Skulle någon tränga sig, och jag skulle fråga "vafan håller du på med?" skulle jag med 90% chans få till svars "men vadå, jag vill in!". Mänskans idioti är ett faktum.
Nåväl, väl där inne hoppades jag iaf att jag skulle få någon sorts credit för att jag tillochmed hade pungat ut 180kr (pungade ut för två kompisar också), för att mötas av en ganska arrogant vän, som hälsade på mig och drog vidare. Nåväl. Bara å sätta sig ner och betala för en blaskig öl till ett överpris. Kan ju knappst bli bättre. Där slog det fel! Där såg jag då Emelies bästa vän inne på skitstället.
Jag har inte riktigt fattat grejen med det där stället. Paradoxen är tydlig när man låter servera alkohol i närheten av underåriga. Även om dom kollade leg varenda gång jag köpte, så är det ju ganska sjukt. Vafan, sätt nån jäkla åldersgräns på stället, jag går ju inte dit för att umgås med
P14 BleEeeding-LOve på lunar liksom. Ja. Inte heller 17åringar som smiter in på första bästa ställe. Som en kompis sa igår när vi snackade runt ämnet studenten och att hon fyller 20 snart vilket betyder att hon behöver köpa ut till typ hälften. Kommer inte ihåg ordagrannt, men nånting i stil med att det förlorar sitt värde. Om jag har väntat 19 år på att få gå ut på krogen så vill jag fan inte att någon underårig ska komma in bara för att hon har tex. enorma frukostmaskiner, eller för att snubben har ett enorm skägg.
Nu när man läser dethär så kan man ju tycka att allt är svart på vitt, men jag menar.. generaliseringar är det smaskigaste som finns! Då kan man, självdistanserad som man är, skrika "åååh, orka leva!" och skratta åt sig själv i sin egen misär.
Som vanligt vaknar man dagen efter med en sprängande huvudvärk och att allt snurrar. Helt fantastiskt. Jag försökte puzzla ihop vad jag gjorde igår, vilka prestationer jag hade gjort osv.. Föga oväntat så hade jag spenderat hela kvällen med att supa upp mina pengar och snacka skit, där mestadels många timmar av kvällen är ett jävla tomrum. Iallafall.
Träffade en gammal musiklärare två gånger igår. Ena gången när jag giggade på stan med projektgruppen å en annan konstellation. Andra gången inne på stället, han var där och lyssnade tydligen. Han är typ skönaste liraren jag snackat med. Jag gick i nian, jag var hiphop och tyckte det va sjysst att röka brajj och kalla brudar för slynor. Han såg liksom igenom den fasaden på nåt sätt. Jag tror att musiken kan nå fram även de hårdaste fasaderna. Iaf, så han behandlade mig alltid sjysst. 40-50 bast, hade stora LP-plattor både under armarna och på ryggen, hade alltid extremt pastellfärgade kläder, typ rosa, limegröna t-shirts osv.. Dessutom tunnhårig och med extrem-färgat hår. Ändå. När man gick på högstadiet tänkte man "han är sjysst, men jag vill inte bli som honom". Jag vill kanske inte bli honom, men jag vill bli som honom. Känna sig själv. Jag är riktigt avundsjuk, han har ju självkänslan. Han behöver inte gå ut i hopp om att få lite bekräftelse. Han är frånochmed denna stund en sund förebild för mig.
Slutligen en snabbresumé av mina 5 senaste levnadsår. Datumet stämmer inte, men snarare utséendet.
1. Ghetto.
2. Självständig och glad med klassen.
3. Total underkastelse.
4. Cynisk & bitter.
Ikväll ska jag sitta och kanske glo på nån rulle, äta massa chips och morötter dippade i sourcream&onion och lyssna på jazz. Det, mina kära vänner, är mer värt än att slösa några hundra smackaroner på att snacka skit. Länge leve mig, världens bästa och mest fantastiska människa!
söndag 10 februari 2008
mörkret och ljuset
Senaste tiden har varit hektisk, och jag kan nästan pusta ut.. Nästan. I onsdags hade jazzensembeln spelning på lunchmusiken.. Det va ganska ångestfyllt, men vi rodde hem det och publiken va nöjd. Jag lyckades förvånansvärt bra med mitt spelande, så det har jag levt på i några dagar. Igår var det festiijazz och jag spelade med två storband, ena spelade med peter asplund, och det andra spelade dansmusik. Jag såg förövrigt min lärare kerstin dansa när jag spelade. Svårt att hålla sig för skratt. Hursomhelst, det gick sisådär. Men det är över. Skönt och trist, men det är bara å bita ihop inför nästa grej.
Jag vaknade imorse av en sprängande huvudvärk, och jag var fylld med motivation och inspiration, ända tills jag försökte ta upp det förbannade jävla insrumentet. Det är fanimej omöjligt att tygla. Så efter nån timmes försök att få igång spelandet, så la jag av.. Lika bra att vila upp sig. Spelandet, den fysiska hälsan och den psykiska hälsan påverkar varandra. Hur dom påverkar varandra vet jag inte. Allt är en övning. Allt utvecklas man av. Alla människor sätter unika fingeravtryck i våra hjärnor. Allt utvecklas man av. Man måste bara lära sig att ta vara på allt detta, och utnyttja det på bästa sätt.
Ja. Fantastiskt intressant att läsa om min vardag och mitt spelande? Nej. Därmed kommer vi till min självömkan. Istället för att öva så har jag suttit inne och bara .. tagit det lugnt. Men nyss gick jag ut på promenad. Jag bor ganska avsides, i ett obskyrt villa-område i/utanför västerås, ute i skogen. Vi har knappt någon belysning, bara vid gatorna.. så jag gick promenad där, ända tills jag fick ett val. Antingen kunde jag fortsätta min promenad längs de belysta gatorna, eller så kunde jag gå en mörk stig som slutligen mynnar ut i två olika vägar till andra kvarter. Kan tillläggas att jag är jättemörkrädd. Hursomhelst, jag valde att gå den mörka vägen. Samtidigt som mörkret slukade mig, så sattes annat igång i min skalle. Det fick igång mina tankar riktigt ordentligt...
Första 10 metrarna tyckte jag att jag kände mig som han den där blues-gitarristen som enligt sägnen sålde sin själ till djävulen. Jag gick mot mörkret. Kanske skulle jag möta djävulen? Skulle jag kunna tänka mig sälja min själ till djävulen för att nå mina drömmar? Kanske skulle jag möta nåt odjur? Kanske väntar där nån galen psykopatisk mördare som bara längtar att få sätta kökskniven i mig. Vart skulle jag? Vad ville jag? Varför går jag, även om rädslan finns där?
Jag fortsatte gå på den mörka stigen tills jag slutligen såg ett ljus där framme. En av avfarterna in i nästa kvarter. Stigen är lite krokig och gropig, men... Jag kände att jag behövde det. Varje gång jag är på promenad bävar jag inför att gå där. Jag springer nästan alltid från mörkret in i ljuset vanligtvis. Här skiljer det sig mot alla andra gånger. Nu tog jag det lugnt. Jag visste att ljuset fanns där. Ju närmre jag kom ljuset, desto mer längtade jag dit. Tills jag slutligen stod där, och all rädsla hade försvunnit. Ända tills det slog mig vad som skulle hända om hela staden förlorade elektricitet. Men det är ett annat kapitel. Det viktigaste är detta:
Jag fick en insikt om att det är djupare än att jag bara valde att trotsa min rädsla. Det kan symbolisera mitt liv. Jag har i detta fall ofrivilligt suttits in i en situation där allt är mörkt. Jag vet inte vad som kan hända. Jag fumlar i mörkret, jag kanske ramlar. Men nu har jag funnit ljuset där framme. Det får ta sin tid tills jag når ljuset, men jag vet vad som finns där. Mina drömmar. Min strävan. Många ser inte ljuset. Många fumlar i mörkret och tar tag i första bästa väg. Jag vet vad jag vill. Även om det är svårt att nå dit.
Jag vaknade imorse av en sprängande huvudvärk, och jag var fylld med motivation och inspiration, ända tills jag försökte ta upp det förbannade jävla insrumentet. Det är fanimej omöjligt att tygla. Så efter nån timmes försök att få igång spelandet, så la jag av.. Lika bra att vila upp sig. Spelandet, den fysiska hälsan och den psykiska hälsan påverkar varandra. Hur dom påverkar varandra vet jag inte. Allt är en övning. Allt utvecklas man av. Alla människor sätter unika fingeravtryck i våra hjärnor. Allt utvecklas man av. Man måste bara lära sig att ta vara på allt detta, och utnyttja det på bästa sätt.
Ja. Fantastiskt intressant att läsa om min vardag och mitt spelande? Nej. Därmed kommer vi till min självömkan. Istället för att öva så har jag suttit inne och bara .. tagit det lugnt. Men nyss gick jag ut på promenad. Jag bor ganska avsides, i ett obskyrt villa-område i/utanför västerås, ute i skogen. Vi har knappt någon belysning, bara vid gatorna.. så jag gick promenad där, ända tills jag fick ett val. Antingen kunde jag fortsätta min promenad längs de belysta gatorna, eller så kunde jag gå en mörk stig som slutligen mynnar ut i två olika vägar till andra kvarter. Kan tillläggas att jag är jättemörkrädd. Hursomhelst, jag valde att gå den mörka vägen. Samtidigt som mörkret slukade mig, så sattes annat igång i min skalle. Det fick igång mina tankar riktigt ordentligt...
Första 10 metrarna tyckte jag att jag kände mig som han den där blues-gitarristen som enligt sägnen sålde sin själ till djävulen. Jag gick mot mörkret. Kanske skulle jag möta djävulen? Skulle jag kunna tänka mig sälja min själ till djävulen för att nå mina drömmar? Kanske skulle jag möta nåt odjur? Kanske väntar där nån galen psykopatisk mördare som bara längtar att få sätta kökskniven i mig. Vart skulle jag? Vad ville jag? Varför går jag, även om rädslan finns där?
Jag fortsatte gå på den mörka stigen tills jag slutligen såg ett ljus där framme. En av avfarterna in i nästa kvarter. Stigen är lite krokig och gropig, men... Jag kände att jag behövde det. Varje gång jag är på promenad bävar jag inför att gå där. Jag springer nästan alltid från mörkret in i ljuset vanligtvis. Här skiljer det sig mot alla andra gånger. Nu tog jag det lugnt. Jag visste att ljuset fanns där. Ju närmre jag kom ljuset, desto mer längtade jag dit. Tills jag slutligen stod där, och all rädsla hade försvunnit. Ända tills det slog mig vad som skulle hända om hela staden förlorade elektricitet. Men det är ett annat kapitel. Det viktigaste är detta:
Jag fick en insikt om att det är djupare än att jag bara valde att trotsa min rädsla. Det kan symbolisera mitt liv. Jag har i detta fall ofrivilligt suttits in i en situation där allt är mörkt. Jag vet inte vad som kan hända. Jag fumlar i mörkret, jag kanske ramlar. Men nu har jag funnit ljuset där framme. Det får ta sin tid tills jag når ljuset, men jag vet vad som finns där. Mina drömmar. Min strävan. Många ser inte ljuset. Många fumlar i mörkret och tar tag i första bästa väg. Jag vet vad jag vill. Även om det är svårt att nå dit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)