effektivisering och dygnsrytmer

Jag har alltid propagerat mot att man alltid ska effektivisera och stressa. Jag menar, vad är det för fel på att vara soft, leva i sin egna lilla rytm och sköta sitt egna lilla liv. Jag skulle kunna dra till med nåt sjysst citat och säga någonting klokt om ämnet, men faktum är att jag är världens största hycklare när det gäller sånthär. Jag lever ju knappast som jag lär. Jag lär som jag vill leva snarare.
Det hela märkte jag imorse, när jag skulle göra frukost. På skoldagar hinner jag aldrig göra ordentlig frukost eftersom jag dagligen försover mig (mer om detta senare...) och min frukost brukar innefatta ett glas vatten och lite yoghurt eller nånting annat som går snabbt att göra. Inte direkt dendär frukosten som jag faktiskt tycker om och kan njuta av, bacon på rostat bröd och massa annat flott. Idag hade jag tid till detta, jag hade nästan all tid i världen (eftersom jag, full som jag va, ställde klockan en timme för tidigt).

Föga oväntat ställde jag mig inte och stekte bacon. Jag ställde mig heller inte och pressade färskpressade juice. Däremot rostade jag en skiva och hade på skinka för att det skulle gå snabbt. Jag var hungrig, men kände inte att jag hade tid till att äta en till. Jag stod och velade om jag skulle orka göra te, men jag orkade inte vänta på att te-vattnet skulle svalna efter att jag kokat upp det. Mitt i all effektivisering så var jag sugen på apelsin. Jag satte igång och skalade apelsinen, jag gav mig fan på att jag skulle göra det. Efter att ha stått och slitit i kanske fem minuter gav jag upp. Delvis för att mina naglar är obefintliga och delvis för att jag var bakis/sjuk/jättetrött imorse, så allting snurrade och mitt humör var inte allt för fantastiskt. Jag beslöt mig för att ta ett glas juice istället. "Det är flytande apelsin-koncentrat som går snabbt att få i sig" resonerade jag.

Ungefär här kändes det som att få en manet kastad i ansiktet på en. Va i helvete håller jag på med? Sen när har jag blivit sån morgon-fascist, och varför i hela friden sitter jag och planerar min lediga morgon? Jag verkar inte kunna njuta av livet för stunden, som jag tidigare sa att jag fått insikt om.

Samma sak märkte jag när jag var ute på promenad, jag gick den vanliga vägen och valde att gå den mörka stigen (trotsa mörker-rädslan).. Allting funkade skitbra, ända tills det slog mig - jag skulle kunna göra det här dubbelt så fort om jag sprang - då skulle jag få ut både motionen och friska luften, och det skulle gå snabbare! Så promenaden tog slut på 20minuter och nådde sin botten när jag sista 100metrarna sprang allt vad jag hade hem.

Jag hittar felen hos mig själv, säkerligen, men jag vill tro att det är samhällets fel. Hela samhället är uppstressat och inne i effektiviserings-revolution. Inget fel i att utveckla maskiner som underlättar folks levnadssituation, men bara såna dagsaktuella problem som att det råder brist på föreskolelärare, lärare, sjukpersonal, städare innebär ju att ett fåtal människor i vissa fall måste göra flera människors jobb. Dvs, inte längre jobbar man för en människa - utan man kan i svåra fall vara ersättare för fyra stycken samtidigt! Denna ständiga påfrestning, och den ständiga effektivisering hos storföretag, plus det faktum att vi måste förbättra oss och hinna göra fler saker, sova mindre, åstadkomma mer på vår vakna tid, gör ju att vi till slut sitter och planerar upp våra dagar, hämta barnen på dagis, laga mat, städa, ta hand om sin sjuka mamma...
Exempelvis: En ung kvinna är ute och kör bil... Hon har precis jobbat klart för dagen, nu ska hon hämta barnen på dagis, skjutsa äldsta sonen till fotbollsträning, skjutsa dottern till pianolektion, städa, diska, tvätta, laga mat innan alla aktiviteter, plus hinna besöka sin sjuka mamma. Hon möts av ett rödljus och tänker "fan, jag har inte tid med det här!".

I mitt fall är det inte lika extremt. Jag har inget arbete (är du haschrökare kan du behöva slå upp ordet), jag har inga barn. Jag har heller ingen sjuk mamma. Jag har bara mig själv att tänka på, och ändå är jag stressad, och uppplanerad. Hur fan ska det gå när andra saker dyker upp i livet?

Nåväl, mer om morgonen nu. Jag är knappast vad man kan kalla en morgonmänniska. Jag älskar att vara uppe på kvällen. Tex just i detta nu känner jag mig avspänd, lugn, skön och jag trivs med livet. Om 7 timmar kommer jag mötas av telefonsamtal efter telefonsamtal och jag kommer knappt hinna äta någon frukost, jag kommer försova mig och komma sent till studio-tiden vi har. Här är jag kluven. För det första tycker jag att jag är en oansvarsfull människa som istället för att vila upp mig och verkligen se till att göra allt i min värld att komma i tid, sitter jag uppe och dricker te och lyssnar på sjysst musik.
För det andra är jag förbannad på att jag planerat upp hela mina dagar så att jag inte kan koppla av förrän på natten.
För det tredje är jag förbannad på samhället som sätter normer och ideal om en arbetsam människa som sätter familj och arbete främst. Vad hände med saker som att växa som person? Ta sig tid till att meditera? Saker som vi i dagsläget verkligen behöver för att klara våra utsatta positioner. Man kan se på historiska förebilder och stora hjältar - Alexander den Store, Caesar, Karl den XII, Einstein och liknande stora hjärnor/teflonhjärnor. Dessa människor höll en nästintill omöjlig dygnsrytm i mina ögon. Dom så endast ett fåtal timmar / natt, 2-3 timmar enligt uppgifter. Iochmed sådana ohälsosamma ideal kommer vi alltså alltid ligga kvar vid effektiviserings-tänkandet. Människor som har stora sömnbehov, 8-9-10 timmar, ses som lata.
Att människor har olika sömnbehov nu och att det finns kvälls och morgonmänniskor har bland annat sitt ursprung i glödlampan som jag inte orkar gå in på allt för djupt nu.

Om jag ska tillbaks till mer ytliga samtalsämnen så har jag börjat uppskatta vissa samtal med människor mer än andra. Jag blir uppriktigt glad av att snacka med vissa. Det är bra. Det är bra att vara glad. Man blir mindre lik en potatis, och mer lik en alfa-apa.

"Om livet och existensen vore ett njutbart tillstånd, så skulle alla närma sig den medvetslösa sömnen med motvilja och med glädje vakna upp från den. Men det är motsatsen som gäller, ty alla går beredvilligt till sängs och stiger upp med största ovilja."