egoism

Häromdagen läste jag i mitt ex's bilddagbok om att hon hade snuskat sig med nån snubbe. Ni vet, det va en sån där värdelöst lista med "10 snabba frågor!" typ. Frågan va nånting i stil med "har du kysst någon under dom senaste två veckorna?" varpå hon svarade "jao (:". Kan kan beträffas till synes trivialt och meningslöst att bli upprörd över en sån grej, men jag förstår ändå inte själva meningen med att lägga ut nånting sånt. Jag menar, hon vet om att jag kollar hennes bilddagbok i princip varannan minut. Utöver det så säger hon att hon fortfarande bryr sig om mig, som en vän (eller nåt i den stilen). Är det bara jag som tycker att paradoxen är självklar?

Inte alls menat att smutskasta den stackars flickan, men hon var likadan när vi var tillsammans. Och nej, det är inget speciellt för henne heller för den delen. 9/10 mänskor jag träffar är så. Är hurdå, kan man då fråga sig.
Jo, egoistiska.

Egoism har fått en sån negativ klang, men i många fall talar man om extrem egoism. Det handlar varken om att kanske inte känna för att diska efter familjen, eller om att slösa sista 50kr i plånboken på en öl till sig själv istället för sin kompis. Jag kan personligen stå för att pengar står underordnat folk jag bryr mig om. När jag väl hittar folk jag verkligen bryr mig om så gör jag allt för dessa mänskor, om jag nu finner något värde i det.

Egoismen jag snackar om genomsyrar våra liv hela tiden. Det är snarare en oförmåga att tänka sig in, och leva sig in i andra mänskors situation. Mer eller mindre en dålig känsla för empati. Som jag tog upp i förra inlägget så har mänskan en tendens att tex. i köer få för sig att just deras fantastiska existens och tid är mer värd än någon annans. Precis som mänskor får för sig att just dom är mer befogade än andra att få sitta på bussen.
Nu kan tyckas att allt jag säger är motsägelsefullt. Men det är ju självklart att alla drar olika linjer, och alla har olika principer. Jag är ganska konsekvent, och jag försöker behandla alla mänskor likadant. Jag gör mitt yttersta för att inte såra andra mänskor, och tänka på andra mänskors känslor. Oftast sätter jag dessvärre andra i fokus, istället för mig själv. För tillfället gör jag inte det. Jag sitter kvar på platsen i bussen i de flesta fall. Jag tränger mig ibland i matkön.
Men vad är skillnaden då?

Jag är medveten om vad jag gör. Jag tänker mig för. Jag gör val. Då till en fråga.
Gör ni egna val, eller motiverar ni era beslut med "men jag då?"
Klura på den, damer och herrar.


Förövrigt hade jag en riktigt bedrövlig dag idag.
Emelie (exet) verkar skittjurig för att jag ignorerade henne så gott det gick när vi gick förbi varandra och hon hälsade. Ytterst få gånger blir jag riktigt sur och arg, men det kokar inom mig när jag ser henne. Inte just för att hon har ett eget liv som jag inte kan kontrollera, utan snarare det faktum att hon inte kan skänka mig en tanke eller respektera mina känslor överhuvudtaget.

Sen hade vi ensemble-konsert idag. Förutom att jag gjorde halvtaskiga insatser på alla 4(?) låtar som jag spelade, så lyckades jag dessutom åstadkomma det pinsammaste försöket till ett solo på en blues. Jag är så fruktansvärt dålig. Jag stod och skrek svordommar i två takter när jag märkte att det gick skit, sen gav jag mig in i matchen igen, och föga oväntat gick det precis lika dåligt då.


Nåväl, om jag nu ska vara någorlunda munter, så kan jag alltid trösta mig själv med att morgondagen inte kan bli sämre.

Slutligen vill jag säga två saker.
1. Förlåt Emelie för att jag lämnar ut dig som jag gör, inte menat att såra dig på något sätt. Det är mina känslor och mina perspektiv på saker och ting.

2. Tack till alla kommentarer. Har märkt att jag blir mer glad än förväntat av kommentarer. Det är som små oaser i Daniels bekymrelse-öken. På sättochvis skönt att veta att folk läser, så att man själv inte är ensam om att få nytta av det. Man får på så vis någon sorts mening med allt man skriver av sig om. Så fortsätt för all del att kommentera!