en sjuklings händelselösa dag.

Karma eller bara en medfödd balansgång i livet. Även om jag riskerar att låta som en tråkig massproducerad amerikansk film-trailer med en sådandär överexhalterad kommentator som annars bara kan höras i "MONSTER-JAM"-reklamerna, så har jag faktiskt upplevt karma. Eller just någon annan form av balanserande kraft här i världen som föga oväntat straffar just mig. Just idag känns som den optimala dagen då allt ifrån gudar till väder straffar mig. Givetvis är det inte så, eftersom jag annars hade suttit iklädd slips och tittat på division 2-hockey med ett gäng raggare. Men jag har upplevt det som att någonting har straffat mig idag.

Dagen började med att jag drömde en av de bästa drömmarna jag någonsin drömt. Gled runt i en flott lägenhet och sippade på en Absolute Pears Breeze. I mitt sällskap var det 20 stycken skitsnygga, nakna och överkåta tjejer. Jag levde livet helt enkelt. Efter att jag hade njutit kroppen med alla tjejerna i mitt harem, plingade några nära och kära vänner på dörren. Jag släppte in dem, och ställde mig och snackade med någon av dem. Samtidigt som jag gjorde det, kände jag en fruktansvärd skam. Vad har jag hållt på med egentligen? Vad äcklig jag är som gör som jag gör!

Då slog det mig att det var en dröm, eftersom jag aldrig ens överhuvudtaget skulle kunna uppleva någonting liknande. Jag tvingar mig själv till att vakna upp, just för att jag skämms så mycket över mig själv.

Vips! Så sitter man upp i sängen och försöker tyda vad klockan visar. 10.50.. Bra... Då kan jag sova lite mer, tänker jag. Då kom jag på att jag fortfarande inte orkat ställa om min väggklocka till sommartid, så klockan var alltså 11.50. Dags att gå upp. Känslan av att vara sjuk och bakfull spred sig genom kroppen och jag lyckades konstatera att jag gått och blivit sjuk.

En hälsningsfras till morsan, som hälsar tillbaks med ett "Usch vad äckligt du luktar, drack du mycket igår? Du luktar som en alkis!". Jag förklarade lugnt och sansat att jag gått och blivit sjuk, och går därefter till mitt rum med frukost som jag kan avnjuta till att kolla igenom mina saker på internet.

Därefter gör jag iordning mig, och när jag börjar rota i sängen bland mina nytvättade kalsonger hittar jag ett örhänge. Hade kvinnligt besök från eskilstuna i helgen, och jag har lyckats få dissen av ägaren av örhänget. Det verkar som att hon var mer inne på engångsgrejer. Fantastiskt. Jag log för mig själv och tänkte att det var det bästa jag kunde göra av situationen. En grym hämnd genom att behålla ett örhänge som straff. Riktigt genialiskt.

Därefter kunde jag inte hejda mina hemskheter, utan jag tog på mig mitt ex's dunsockor som hon fick av mig för något år sedan (jag behöll dom, hon hade ändå nya). Tänkte, när jag ändå är på krigsstigen kan jag ju alltid passa på att härja fritt. Så jag tog på mig dunsockorna och gick runt med dem utomhus, tog en cigg och var allmänt äcklig. Jag var nöjd helt enkelt.

Gudarnas straff kom nyss - skoningslöst och helt oväntat när jag skulle gå ut från husvagnen efter att ha hämtat öl. Draperiet snörar till sig och lyckas linda in sig runt min hals när jag ska gå ut från husvagnen, så det slutar med att jag står på tå och kämpar mot det där förbannade draperiet. Efter några sekunders kämpande lyckas jag trassla mig ut, slår igen dörren och springer in till hemmets trygga vrå, där jag gråter ut i bloggen.

Kära blogg, det har vart en hemsk dag.

daniel - en ordförstörare?

Jag har varit inaktiv i mitt skrivande ett tag.
-Nähääää! säger ni.
Jodå, men det har sina förklaringar. Delvis var jag på en oplanerad visit till landet som uppfann slipsen (värd uppfinning. jag lovar). Delvis har någon mystisk dennis gjort att jag tappat suget för att blogga helt och hållet. "Yes!" tänker han, eftersom det antagligen är en av de få saker han faktiskt har åstadkommit än så länge. Dock är inte fallet så, utan jag har snarare fattat att folk inte vill ha en sånhär blogg, så då skriver jag ändå lite i onödan. Det skiter jag i nu. Jag hänvisar Dennis till blondinbella.se där han kan läsa om hur jobbigt det är att ha druckit hasselnöts-latte i ett halvår helt ovetandes om att den faktiskt innehöll 328 kalorier. Då får han ett lyckligt liv, och jag kan få sitta här med mina få och otrogna läsare och spy ut lite av det jag har i huvudet. Win-win situation som man säger i staterna.

Jag tror jag har förstört ordet "fantastiskt"

Bakgrunden är alltså att min trumpetlärare är överdrivet pedagogisk & alltid ska berömma folk, oavsett hur dom spelar. För två år sedan började hon använda sig av ordet "fantastiskt". Eller, använda och använda. Missbruka ordet fantastiskt. Man kan ha spelat fruktansvärt, och hon lyckas klämma in fem "fantastiskt" i en mening, och hon säger det x antal gånger/minut. Och då överdriver jag inte. Detta i sin tur ledde till att jag blev av med min förmåga att ta det ordet på allvar och ordet fick snarare motsatt betydelse.

Nu till saken. Jag har märkt att tex. i Västerås så har det börja sprida sig. Vissa skyller på mig & min vapendragare NF, för att vi förstört ordet för dem. Efter en stor dos av ordet verkar det som att ingen kan ta ordet fantastiskt seriöst längre. Störmoment när man ser på tv och när det dyker upp i olika sorters sammanhang. En parantes är att ordet fantastiskt endast(?) används i klyschiga sammanhang. Dessutom har jag märkt av det börjat användas sarkastiskt över olika forum där jag hänger också.

Nu till en fråga:
Är jag den skyldiga helt och hållet, eller är jag bara delvis skyldig? Har det använts sarkastiskt förut? Nu kan tyckas att hela grejen känns väldigt egocentriskt men jag skyller till stor del på mig själv. Jag tror jag startat något som inte går att hejda och jag kan knappt släppa det. Skulle lika gärna vara att jag inbillar mig, och det får vi hoppas. Verkligen.


Hursomhelst så slog det mig precis när jag satt och filosoferade, att slipsen måste vara bland det mest onödiga som uppfunnits inom klädväg. Delvis uppfyller den ingen funktion förutom att pryda, och personligen tycker jag att slips är så förbannat jävla jättefult så därmed förlorar den sitt värde. Därför ska jag rangordna de fem olika slipsbärar-kategorierna.

1. Den som firar något högtidligt i form av: bröllop, studenten, första maj etc.. Rättfärdigat.

2. Kontors-snubben: glider ofta med portfölj, bärbar dator och käkar sin lunch på någon flott restaurang. Klart som fan du ska få visa att du har status, du har ju trots allt kastat bort större delen av ditt liv bakom skolbänken!

3. Emo-slipsen: Antingen är den färdigmålad på någon tattig t-shirt köpt från H&M, eller så är den slarvigt knuten för att visa att man visst är hardcore, rebell och inte vill se ut som alla andra. Eftersom slipsknytning är förknippat med manlighetsprövning har ni nu kuggat i alla kategorier. Grattis. Kom igen, bättre kan ni.

4. Den ofrivillige: Den femtonårige rebellen i familjen som absolut totalvägrar ta på sig slips till sin skjorta när farsan fyller 40, men prompt blir tvingad av sin moder. Kom igen, ingen vinner på situationen, det ser bara krystat ut. Här skyller jag främst på föräldrarna, ungefär som att tvinga på en hund en stråhatt och njuta av att den ser så fin ut. Lägg ner skiten istället.

5. Herr lustig/mr pajas: snubben som glider runt i rufsigt hår och helt jävla random har en jävla slips runt nacken för att.. ptja, jag vet inte vad, få uppmärksamhet? Lägg av, det är inte kul, ni är inte lustiga. Ta av er slipsen snarast, annars borde dödsstraff utfärdas på er alla som faktiskt använder det.

ett brev.

Igår tog jag mitt oförnuft till fånga för att dra ner mot vattendraget. Något som kan beskrivas med ett brev som jag skrev till kommunpolitiker för två år sedan angående powermeet. Och med tanke på att powermeet också nalkas, så är det absolut högaktuellt. Ledsen över att jag är okreativ. Nåväl, here it comes. Ett brev om folkfest.


God dag, Jag skriver till Er med en fråga, och en vädjan angående Power Meet. Jag hoppas att jag har kommit rätt.

Denna tillställning har ägt rum under helgen och jag hade den dåliga smaken att ta en promenad genom lögarängsområdet igår, på lördagskvällen. Det som bredde ut sig framför mig var en orgie i lågmänskligt beteende. På gator kantade av försäljningstånd koncentrerades allt det där som jag alltid avskytt hos människor. Månglare som säljer krimskrams, gammalt godis och landslagströjor. Berusade människor, både unga och gamla. Asfalten beströdd av ölburkar, utspilld läsk, allehanda skräp och spyor. Allt till ljudet av tusentals rockabilly-anhängare som gastar och skriker och indirekt uppmanar folk till att supa. I detta inferno frotterar sig gäng av aggressiva nynazister och kickers, även enstaka överförfriskade villagubbar som med lysten blick kollar in småflickornas korta pastellfärgade kjolar när frugan ser åt andra hållet.

Jag har alltid undrat och haft mina funderingar över vad Power Meet har med Västerås att göra, och hur ni tar ställning till allt som händer. Att släppa löst tiotusentals halvfulla mänskor från diverse olika delar av världen på våra gator med sina bilar, i en folkfest som alltid förknippas med alkohol och otrygghet, det kallar jag inte bra marknadsföring för Västerås. Att en sextonåring med armékeps och hammerfalltröja står och spyr bakom ett stånd där raggarmunkar säljs kallar jag inte kultur. Punkt slut.

Min fråga är: vinner man någonting på detta? Festivaler och gatufester av den här typen kan inte heller generera särskilt stora intäkter till stadskassan, för helt ärligt; hur många kronor i skatt betalar den där killen som kränger Absolut svensk-kepsar och läderhalsband med majjalöv? Inte mycket. Tänk sedan på kostnaderna för polisinsatser, mobila sjukvårdsteam, socialarbetare, skador, rättegångskostnader, städning och reparationer. I bästa fall går det + / - noll. Så min uppmaning är: Nej, snälla låt det inte hända igen. Jag vill trots allt att mina skattepengar som slösas bort på sånt som annars kan läggas på utbildning, vården, äldreomsorgen.

Tack för mig, jag var bara tvungen att skriva av mig.

Med vänlig hälsning och med hopp om svar,

Daniel ********

PS.
Jag har på senaste tiden undrat över det här fenomenet med människor som bara lägger ut bilder på sig själva omgivna av ca: 10 polare när de dricker. Vad är grejen? Vill ni stoltsera med att ni har hippa vänner, dricker och har kul i era liv? Det bevisar snarare motsatsen (och nej, jag är ingen nykterist). Jag är bara väldigt mätt på era och era gelikars liv redan. Punkt slut.

en minuts blackout.

Under en månads tid har jag blivit terroriserad av telias kundservice. De har lyckats ringa mig precis lika olägligt varje gång. Varesig det handlar om att jag står mitt under en konsert, när jag repat klädshow med klassen, klätt studentflaket, står på ett rep eller.. ja ni hajar. Jag har varit helt upptagen varje gång de har ringt, så när de ringde mig dagen innan studenten när vi klädde studentflaket så bad jag de snällt att inte höra av sig på några dagar.

Idag ringde det där förbannade 085-nummret mig igen. Jag låter det gå några signaler för att samla mina krafter, för att sedan svara.
-öh.. a.. det är daniel.
"Aaa hääääj det här från Teliaaaaa".

Nu är det så att Telia hade inte vad som helst att erbjuda mig. De råkade nämligen ha ett superdupermegamultibra superfantastiskt erbjudande just till mig. Smickrande. Erbjudande i detta fallet råkar handla om ett abbonemang där man ringer för skyhöga priser, hög uppkopplingsavgift, höga sms-priser och låga mms-priser.

Där satt jag och slösvarade på allt som kvinnan i luren sade och orkade faktiskt inte bry mig. Men så plötsligt fick jag frågan "är det här någonting som passar dig?"
-Njaeaoaoaoao...
"Ska vi göra en röstinspelning, så att det gäller som ett riktigt kontrakt?"
-Öh.. aaa..?

En minut senare

-Tack för att du valt Telia-superfantastiska(kommer faktiskt inte ihåg vad det hette)-abbonemang, ha en bra kväll!

*klick*

Ungefär här vaknade jag vid liv igen. Vad fan hade hänt? Jag kände att någonting inte riktigt stod rätt till. Hade jag nu blivit fast med det där förbannade abbonemanget? Jag befarade det.
Jag ringer genast upp och kollar upp med dom. Jajjemensan. Jag har valt deras superfantastiska abbonemang.

Är jag ansvarsfull nog att ha ett abbonemang? Nej. Är det någonting som passar mig överhuvudtaget? Nej. Är det någonting som jag nu lyckats bli fast med i ett halvårs tid? Ja.
Jag vågar inte ta tillbaks det nu heller. Nu när dom ringt mig så många gånger så är det nästan inte mer än rätt att dom lyckas snuva mig på ett dåligt abbonemang. Och jag har mig själv att skylla.

Ska jag nu kasta mobilen i sjön för att vara säker på att inte hamna hos kronofogden kanske?

Hm.. tåls att övervägas iallafall.

en festmåltid.

De senaste dagarna känns det som att mitt liv har gått på repeat. Det är lite av en "vad kom först: hönan eller ägget?"-historia, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har alltid svårt att somna på kvällarna och kanske somnar runt 1-2 nu. Jag ställer klockan på 9, för att efter det snooza i en timme. Därefter somnar jag om, och vaknar varje morgon av olika människor som ringer mig. Ungefär runt 13.00 är jag då färdig att hitta på saker. Efter detta övar jag och gottar mig i kaffe & en snabblunch, för att sedan invänta middagen & dra ut och träffa vänner. Komma hem, inte kunna somna och Vips! så har vi mina dagar på repeat. Min universella tv-dosa har alltså fastnat på repeat och varje dag är den andra lik. Så om det finns någon reperatör (läs: Någon som vill bryta trenden med mig) i närheten så hojta! Jag känner mig faktiskt lite spontan för en gångs skull.

Sedan studenten har jag känt mig lite nere. Delvis pga. att den roliga tiden är slut och får ett sådant abrupt slut som att kastas ut i en värld där ingen längre tar hand om en. Luften i en kall korridor, där darwin gäller - sparka och slå. Det är inte förrns nu man får en egentlig försmak på vad kapitalismen har att erbjuda. Inget egentligt sätt att tjäna pengar på (åtminstone inte lagligt), och två månader med ingenting att göra förutom att öva och njuta av livet. Det kan man bli ganska mätt på. Det har dock löst sig någorlunda bra ändå. Min ljudtekniklärare haffade mig för någon dag sen och frågade om jag ville jobba. Så jag har lyckats hoppa på lite ströjobb i sann arbetaranda där man sliter kroppen ur led för en struntsumma, men pengar är pengar trots allt. Så jag har någon dag under sommarlovet till att slita under mälarveckorna, och utöver det så har jag lite betal-gigs i sommar. Dessutom ska jag få spela fanfar på måndag när Niklas Lidström kommer till Västerås, och det lär jag ju tjäna minst en femhundring på iallafall. Så det värsta pengaproblemet är löst, men jag lär ju inte leva som en prins i sommar direkt.

Förutom sysselsättningen och pengarna så är tanken på att livet flyger förbi ett problem. Jag började fundera huruvida om jag skulle vilja spola tillbaks livet något år eller om jag skulle vilja stanna kvar i åldern jag är i nu i något år till. Svaret blev nej. Även om jag på pappret är vuxen och snart inte längre klassas som ungdom i något som helst avseende så vill jag gå vidare. Inte för att jag känner mig mogen och redo, utan för att jag börjar på något sätt bli redo för nästa steg ändå. Låter det konstigt?

Livet bör ses som en festmåltid.
Först severas den söta aperitifen - det är barndomen. Sedan kommer förrätten som följaktligen får symbolisera ungdomen. Varmrätten är livets högtidsstund, alltså den ljuva medelåldern. Desserten är givetvis ålderdomen. Och strax före du kolar röker du en fin havanna-cigarr och smuttar på en fin whisky. Här är du mätt på livet. Jag befinner mig just nu vid förrätten på livets meny och känner inget behov av att äta ytterligare en förrätt.

Nu fick ni någonting att tänka på, kära studenter.

veckans rambo-mupp.

http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=773833





Helt oförberedd på vad som skulle visa sig vara en orgie i lågmänskligt beteende satt jag här - sömndrucken och mest på automatik hade jag kokat kaffe och suttit mig vid datorn för att läsa nyheterna efter att ha snoozat i 45minuter. Jag läser om hur man ska våga säga ifrån till sin chef, och dom vanliga nyheterna. Mina ögon dras plötsligt till en snubbe i kamoflage-kläder. Jag som föraktar allt med lumpen läser till min förfäran rubriken:


Kristians skönaste kläder är militärkläder

Sånt här händer inte, det måste ha skett något fel, hoppades jag på. Så i hopp om att VLT tolkat hela historian fel klickar jag in mig på länken och får alltså läsa om veckans 20-åring. Det måste ju trots allt finnas någon logik i pojkvaskerns uttalande. Ingen vettig homosapien på tellus kan ju vara på fullaste allvar vara så pass intresserad av att leka krig i skogen så att man kan försöka tvinga sig själv till att säga någonting i stil med att dom skönaste kläderna är militärkläder. I artikeln kan man läsa om vad han gör för tillfället. Okej, han gör lumpen. Det är fortfarande fullt möjligt att denna Kristian blivit hjärntvättad av någon elak officer till en sån gräns att han tom. tycker om att bära kläderna. Men nu börjar han spä på hela sin historia.

"Mitt uppdrag är att skydda militära anläggningar mot sabotage, terrorism och spionage". Bortsett från att han faktiskt har en ganska obetydlig tjänst så måste han ändå glorifiera sin roll och måla ut det som att han på något sätt är livsviktig för landets säkerhet. Det är retorik som direkt taget från försvarets propaganda-blad. Det är sådana som Kristian som skulle kunna bli hjärntvättad över en fika-rast på jobbet till att gå med i någon suspekt sekt i någon obskyr by någonstans i Ryssland.

Killen berättar om hur han är bra på kampsporter och att skjuta med AK5'a. Han är alltså en livs levande rambo, och helst läser Instruktionsboken Soldat i fält. Här någonstans har han gått från att vara en regelrätt mupp till att vara ... något mindre kul, och mer skrämmande. Jag skulle kunna dissa varenda svar, men det skulle bli en allt för lång text.

Speciellt med att fylla 20: Det enda är att jag får gå på Systemet. Men det tänker jag inte göra eftersom jag är nykterist. Det är inte kul att dricka, man blir bara dum.
All ära till nykterister, jag kan respektera deras åsikter till en viss gräns. Men genom att säga att det inte är kul att dricka, och att man bara blir dum av att dricka gör mig bara förbannad. Han sitter och berättar om sig själv till tidningen där man tydligt ser hur hjärntvättad han har blivit på en sån kort tid, och har mage att säga att "man blir bara dum" av att dricka. I hans fall skulle man kunna hävda motsatsen. Sen att han ska spela ut på att vara en plikttrogen rambo-soldat utan intressen och försöker alltså vara en moralisk förebild.

Hittills bästa dagen i ditt liv: Det var när vi hade stridsövning i maj och jag lyckades skjuta ner många plåtfigurer, som symboliserade soldater. Jag lyckades så bra att jag fick beröm av mitt befäl.

Det är bekräftat. Tycka vad man vill om mitt liv och min rätt till att bedömma sånt här, men denhär snubben verkar både haft en tragisk barndom (kanske har han suttit inlåst i en källare hela sitt liv?) och ungefär tråkigaste livet man kan tänka sig. I mina ögon alltså. All ära till oliktänkande, men jag tycker endast synd om karln.

Nu lämnar vi denna Kristian åt försvaret i ett halvår till och får hoppas på att vi inte läser hans namn om tio år i samband med en massaker på något torg där han står utklädd till rambo med en AK5'a i handen och med "Instruktionsboken Soldat i fält" i andra handen.

framtiden & studenten

Senaste månaden har varit späckad med grymma händelser. Alltifrån fester, utklädnadsshow, konserter till härliga morgnar med cigg & kaffe och kvällsfika med vänner. Humöret har mestadels varit på topp. Studenten tog jag igår, och det var grymt. Gårdagen bestod av Champagne-frukost. Grym öppning på dagen, allt var mysigt & vädret var på topp. Sedan kom utspringet för att sedan stå på flaket i två timmar. Kändes ungefär som att få lida en långsam och smärtsam död för att kokad i ett hav av svettlukt, avgaser & alkohol och andra trevliga aromer. Men det var bland det roligaste jag gjort. Snabbt hem till släkten, få en orkester (hahaha) som spelar för en och slutligen dricka bärs på pubar & hänga i parken. Det är lustigt dethär med tid. Två timmar på flaket kändes som en kvart. En kvart med släkten kändes som två timmar. Sedan på kvällen när vi gled runt på pubarna så var allting i realtid. Skumt.

Jag vaknade imorse av att morsan kom in med en plasttrumpet och spelade fanfar och resten av min familj sjöng "ja må han leva!". Just det. Jag fyllde 20 idag. Det borde väl ändå vara dubbel lycka? Nja..

Här sitter man och lyssnar på depp-musik, har precis varit på promenad, sitter och är förkyld och deppar snart ihop. En naturlig reaktion när man haft så mycket skoj på senaste tiden såklart, men dessutom att jag är inte nöjd med avslutet från klassen. Jag läste nämligen i studentmössan imorse. Jag ville bli glad. Det blev jag inte. Mest någorlunda tråkiga kommentarer, och man skulle helst av allt velat haft en sån där självförtroende-lapp som man fick på konfirmationen. Man gled runt med ett stort A-4 & lät folk skriva positiva grejer om en själv på lappen och fick läsa den när man kom hem sen. Något liknande. Istället för saker som "puss, vince" eller "lev!" eller "all lycka i framtiden". Man tar inte åt sig någonting verkligen. Förutom en grej som en tjej i min klass skrev.

För att citera:
"Du är jävligt bra. Det har jag tyckt från början".
Orden ekade i mitt huvud hela morgonen, och jag beslöt mig för att jag själv skulle skriva nånting liknande av den simpla anledningen att jag själv inte skrev något liknande i någon annans mössa. Dessutom pga att jag inte fick någon biljett till studentfesten på BMB och istället satt på bill och bob. Detta i sin tur ledde till att jag missade förfesten, och sista avskedet som var tänkt att äga rum i parken(?) ägde aldrig rum. Där var man, kände sig bortglömd och dissad och ville på något sätt säga farväl till klassen. Därför gör jag det i min blogg, även om folk i klassen antagligen inte läser den, men jag tänkte skriva lite rader om dom flesta människorna som jag egentligen skulle velat skriva i era studentmössor.. eller säga till er igår i parken. Föresten. Det är inga klyschor. Det kan nästan se lite likadant ut.. Det är en blandning av att jag faktiskt bara känner typ tre pers i klassen, eller att det är typ 10pers jag aldrig snackat med. S'atte.

Anna: man blir glad som fan av dig. även om du härjar.
Nicole: jag trodde du var fjortis tre år, men så var inte fallet. skitskön faktiskt.
Sara: galen på att sjunga, men du är bra människa också. även om jag inte diggar din moral alla gånger.
Sabina: osjälvisk och jättesnäll. ett hjärta av guld. på riktigt.
Jonas: sjukt tankspridd, men skön att ha och göra med.
Tomas: du är mysig. punkt slut.
Mats: jag tackar aldrig nej till en bärs med dig.
Sami: en av de bästa gitarristerna jag hört & dessutom så är du osjälvisk och härlig.
Viktor: osjälvisk och underbar att ta en fika med. och dricka med. och sjunga julsånger med.
Vincent: du är påfrestande ibland, men du har din charm, och du är snäll. iaf mot mig.
Gustav E: känner dig inte särskilt bra faktiskt, men jag diggar ditt oförtröttliga slit med gitarren. det kommer du gå långt på.
Gustav L: grymt musikalisk och bra människa.
Sanne: man blir glad av dig också. du smittar av dig.
Emma: jag tror vi är ganska lika egentligen och att det är det som gjort att vi inte gått ihop. men på senaste tiden så har jag insett att du inte alls är en djävul, utan en najs människa.
Amanda: förutom att du är helt sjuk och skitrolig så är du dessutom snäll. å hela köret. du är en riktig toppentjej.
Ella: känner dig inte alls faktiskt, men dom korta stunderna jag snackat med dig är du iaf trevlig.
Johanna: blir aldrig klok på dig faktiskt. men du är en sjysst å skojig tjej.
Lisa: knappt pratat med dig.. men du är trevlig.
Sanna: knappt pratat med dig heller.. bara lite på fyllan.. å det kommer jag inte ihåg!
Linnea: du är rolig. och glad. det är bra.
Julia: du är flummig som fan. och skön.
Jessica: har hört att du pratar på fyllan. har aldrig hört det tror jag. tyvärr!

Tack för tre år klassen! Jag har både hatat och älskat er. Så - om ni vill säga några sista ord så får ni droppa kommentar, eller så hörs vi på msn. Men jag tvivlar på att nåt av det kommer hända! Så ta hand om er.

Så: här sitter jag, tjugo år, arbetslös i sommar, två hundra kronor för resten av sommarn(eller får vi ett till studiebidrag?) och ska invänta min skolstart i bollnäs. För jag kom ju in på den folkhögskolan, så jag börjar i augusti och ska få spela frijazz. Det blir mega! Hursomhelst är jag nöjd ändå. Igår skänkte jag tankar till dom som det inte gick riktigt lika bra för, och ni ska veta att ni alla är värda en plats. På riktigt. Men, jag fick nyss ett sms av killarna i mitt band. "Stort grattis till att du nu måste ta hand om dig själv. Vi finns här om du behöver vägledning i livet." Även om skolan är slut, så har man alltid sina vänner. Det är skönt.

Dessutom på tjejfronten intet nytt. Träffade en skitsöt tjej igår faktiskt. Men med mina balls of steel så har det en tendens till att skita sig. Jag har faktiskt trott att självförtroendet jag har fått av att våga stå på en scen och dansa faktiskt skulle kunna hjälpa mig i sånt här, men det gör det ju uppenbarligen inte. Hursomhelst. jag ville bara uppdatera er lite om mitt liv. Ja, det är tråkigt. Men detta är anledningen till varför jag inte kunnat uppdatera på ett bra tag. Ikväll bär det av till Johan tillsammans med Marc & Max antagligen. Om jag nu inte stannar hemma.

Ha den äran på mig själv. Nu börjar livet på riktigt. Nästan. I augusti. Farväl barndomen!

Fortsättning och youtube-spekulationer

Precis som alla andra bloggare så misslyckades jag ju tydligen med att hålla det jag sagt. Det blev ingen uppdatering pga. bristande motivation att logga in på den här skitsidan. Det jag tänkte fylla på med var bara en liten nyhet om att min kissekatt har fått bebisar som alltså snart kommer börja gå mig på nerverna. Tre små odjur som ser ut som råttor för tillfället. En som dessutom har konstiga bakben så det ser ut som ett monster om när man bara ser bakfötterna och svansen.. ser ut som krabb-klor av något slag.

Såg och kollade runt lite på youtube idag, och fastnade framför roliga videos där folk i livesändning gör bort sig och börjar asflabba, och fastnade framförallt för en belgisk video där det är menat att det ska vara en seriös talkshow för folk som råkat illa ut i operationer. Första tjejen som ska berätta om operationerna bryter ihop, så nästa snubbe får ta över och bli utfrågad i talkshowen. Det visade sig då att han gjort en smärre operation i halsen, som i sin tur lett till att han förlorat sin röst, och permanent fått en nioårings röst. Karln som skulle leka Operah började asgarva och kunde inte behärska sig. Detta pågick i flera minuter, med vissa undantag. Små avbrott tillkom som i sin tur ledde till nya hysteriska skrattanfall såfort snubben med 9årings röst börjar prata..

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker synd om Karln som skulle leka Operah. Just för att han skrattar. Jag hade nog också börjat garva just för att han hade så hysteriskt rolig röst och för att det inte gick att ta hans problem på allvar.
Men jag tycker synd om Karl som skulle leka Operah för att han nu hängs ut som en taskig människa också. Känns ju som att om man har en nioårings röst kanske får skylla sig själv om man vill hänga ut sig själv i en talkshow. Känns ju inte som att hans röst och situation blir bättre för att han hänger sin stolthet och integritet på en skör tråd och visar upp sina problem offentligt. Hade han föväntat sig att han skulle bli mirakulöst botad och hyllad till skyarna för att han uppmärksammat ett relativt litet och obetydligt problem? Det är synd att han blev utskrattad i en tv-show, men såna program existerar för att vi, pöbeln, ska kunna få sitta och frottera oss framför TV'n och se med våra egna ögon hur rikskändisar och noname-nollor gör bort sig offentligt. Det kan vara behövligt att få ta ner rikskändisarna på jorden igen och äntligen få det bekräftat att dom inte bara är (i vissa fall) jäkligt bra på det dom gör, utan dom är också vanliga människor som kan göra snedsteg. Hursomhelst. Jag ville bara få sagt att folk som ställer upp i talkshows får skylla sig själva.


Nu till nästa fenomen. Amerikanska skolungdomar samlas typ 30pers på varje sida och slåss, filmar och lägger ut det på youtube och diverse andra äckel/vidrig/hej-jag-tror-jag-är-vampyr-sidor. Nu dyker det upp lite frågor..
1) Va i helvete lider människorna av och varför gör dom det? Jag menar, det är ju inte direkt en stilstudie i god kampteknik, utan det handlar ju trots allt oftast om skolknoddar som brottas och kramas vartannat.
2) Varför så många människor? Det verkar som att man träffas och stämmer träff på nån basketplan eller nåt.. Därefter bokar man in detta i kalendern, tid och datum, och sedemera dyker hela årskurserna upp för att delta eller heja på. Annat var det på min tid där man ändå gjorde upp någorlunda på plats.
2) Varför filma? Ja.. vem fan får äran? Är det kombatanterna, eller är det kameramannen? Är det för att hänga ut den förlorande sidan eller... vafan? Jag fattar inte!

Alltså, sammanfattningsvis: Det är ingen instruktionsvideo i självförsvar, det finns inget personligt och inte någon speciell anledning överhuvudtaget, det finns ingen prestige och.. hela grejen känns meningslös. Känns mest som att filma någon form av asperger-terapi eller nåt. Hursomhelst: Om ni hittar meningen med hela grejen så kan ni meddela mig.

tji, där fick du!

Sömndrucken och grinig går jag mot skolans cafeteria helt omedveten om vilka faror som lurade innanför det slutna rummet. Med kaffekoppen i högsta hugg, uppbackad mina sittande vänner vid ett bord så intar jag en plats i kön. Jag lägger genast märke till att cafeteria-Eva inte är på plats, utan hon är ersatt av någon annan gumma...
"Det kan knappast vara ett gott omen..." tänkte jag.

Bara några få fjortisar framför mig och snart skulle det bli min tur. Mitt i mina tankar och med brist på bättre saker att göra kunde jag lägga märke till en sorts undertryckt oro, det var som att stå i kö till sitt sista avsked till nån halvavlägsen släkting. Jag tittar mig omkring i rummet, men kan inte lägga märke till något speciellt avvikande. Jag vet nästan vad som är felet ändå, utan att behöva titta. Men jag gör't ändå. Det är praktikanterna i cafeterian som är roten till oron. Där står dom, två unga tjejer som antagligen aldrig druckit kaffe förr, som ska försöka dosera kaffet. Jag ville kasta mig över disken och dosera kaffet själv. Men så blev inte fallet. Istället fick jag stå där och veta att jag eller mina medmänniskor kommer få lida pga. min passitivitet senare under dagen.
"Barmhärtighet!" ville jag skrika, men jag kan inte låta mina handlingar styras av generaliseringar och eventuella missuppfattningar. Jag tvekade i någon sekund när det var dags - om jag skulle köpa kaffe eller inte. Men kaffeköpet blev av och tjejen i kassan log ett förrädiskt leende. Nånting i stil med "tji, där fick du!". Jag häller upp kaffet i koppen och granskar det noga: färgen verkar okej, och det luktar ju som vanligt. Kan ju inte vara något större fel.

Sanningens ögonblick. Jag sätter koppen mot mina lypsyl-prydda läppar och börjar smutta på det varma innehållet. Första tanken var att jag hade hamnat i helvetet. En känsla av raseri, bakfylla och att ha varit utsatt för världens grymhet spred sig i kroppen. En blandning av att vilja kräkas och att rysa av obehag samtidigt. Mina farhågor var besannade.

Resten av tiden satt jag och kastade arga blickar mot tjejerna i kassan och satt där - fem kronor fattigare och en kopp med kattkiss rikare.




Detta hände alltså igår alltså. Skriver mer och fyller på senare ikväll. Ska nämligen droppa lite bilder från vad som hänt idag.

fantastiskt

Det var ett tag sedan jag skrev. Jag ska förklara vad som hänt på senaste tiden:
Jag hade min provspelning till folkhögskolan jag ville gå på, hade spelning med jazzensembeln innan fabian kallerdahl och jag hade nyss projektgrupps uppspelning. Förutom det har jag haft betygsavgörande nutida konst-prov och en samhällsredovisning. Man skulle alltså kunna säga att jag haft ganska fullt upp och haft en stressig period. Dessutom sjukt deppig period. Jag kom inte in på lunnevad tex. Det har knäckt mitt självförtroende ganska rejält. Och mina framtidsplaner. Ja, mer eller mindre hela mitt liv.
Av alla andra saker så gick spelningen med jazzensembeln hyfsat bra faktiskt.. Resten har gått käpprätt åt helvete. Jag har på något sätt tappat hoppet om en ljus framtid. Jag har nu insett att allt jag hade tänkt mig att jag skulle göra inte är möjligt, så jag måste försöka hitta jobb och glömma sina drömmar.

Om lite mer än en månad kastas man alltså ut i vuxenlivet, tydligen fulllärd och färdig att ta på sig allt ansvar och alla sysslor som en vanlig dödlig måste. Man skulle alltså kunna säga att man får smaka lite på verkligheten. Jag antar att alla är oroliga inför sin framtid.. Men helt ärligt.. Nu har jag ingenting planerat.. Inte sökt något jobb.. Kommer inte kunna få något jobb heller eftersom jag har tummen mitt i handen och är allmänt inkompetent när det gäller att syssla med saker. Jag har bävat inför det här i ett år nu.. Men då förutsatte jag att jag skulle ha någon folkhögskola att ta skydd i så man kunde skjuta upp dom värsta besluten av sitt liv. Men så är inte läget. Istället ligger jag efter i planeringen och mitt liv saknar någon egentlig mening, hur bittert nu det kan låta. Och nej, det är inte direkt så att jag går och tar livet av mig så ni behöver inte tro något sånt. Jag har bara allmänt tappat hoppet. Kanske dags att träffa en psykolog eller gå i terapi? "Du är fantastisk, du är bra..."-terapi kanske. Skulle ju om inte annat ge mig ett gott skratt.

Men det var mycket om mig, men sånt är ganska ointressant men dessvärre har jag ingenting värt att ta upp. Men jag kände mig bara lite tvingad att uppdatera er i mitt liv. Såsmåningom kommer något mer värt inlägg antar jag...

svensk mästare talar ut

Tack till kommentarerna! Jag vet nu att bloggen läses av minst sex personer. Det har alltså att göra med antingen att ca: 5-6 miljarder människor i världen har dålig smak, eller att sex personer har sjysst smak när det gäller bloggande. Näerå, men det är sjysst att veta att folk läser iallafall!

En snabb resumé av helgen:

I lördags vann storbandet storbands-sm ännu en gång.. Detta betyder alltså att jag vunnit tre gånger. När vinnaren ropades ut så blev folk vilda - tårar sprutades, och det skulle förvåna mig om inte ett och annat könsorgan också sprutade. Man skulle alltså kunna säga att stämningen var på topp hos alla : utom nån enstaka. Jag råkar i det här fallet vara en av dom missnöjda. Varför jag inte blev särskilt glad vet jag inte.. Kan ha och göra med att jag redan visste från början att vi skulle vinna. Motståndet var visserligen riktigt bra, men vi var utan tvekan bättre, så.. Dessutom handlade om att jag kände mig så jävla kass när jag var där.

När jag var där inne så kände jag mig så underlägsen. Jag har slitit som ett djur med mitt omöjliga instrument samtidigt som det finns folk som inte ens behöver öva för att ändå kunna spela sjukt bra. Fanns alltså mänskor som var bättre än mig och jag insåg hur långt ifrån jag var min dröm. Inte nog med det. Jag såg Johan i två olika uppsättningar.. Båda grupperna var så sjukt jävla jättebra, och jag ska försöka komma in på samma folkhögskola - jag har ingen jävla chans. Man skulle alltså kunna säga att bara på två dagar har hela mina framtidsdrömmar splittrats. Det är fantastiskt.

Dessutom handlade det nog mycket om mitt ego också. Jag har inte kunnat njuta av mitt ego på ett bra tag, har liksom inte fått särskilt mycket bekräftelse på senaste tiden. Förra året spelade jag trots allt solo och allt sånt där, då kände jag mig delaktig. När man nu fick stå vid sidan av andra människor och aldrig lyftas fram kändes det som att trampa vatten.

Dessutom var jag helt säker på att jag skulle dö två gånger. Först när vi va på väg till linköping, och sen när vi va på väg hem. Anledningen? Busschauffören verkade tro att han körde en personbil och inte en buss med typ 40 ungdomar. Han hade alltså noll ansvarskänsla och han körde för fort och körde om folk till och från. Jag satt alltså och var uppriktigt rädd. Sen kan man inte undgå från att han var skön.
"Fyfan för Sverige, det borde vara som i Thailand - inga skyltar eller nånting, bara ut och köra. Här i Sverige måste man stanna bara för att kunna läsa vad det står på skyltarna. Och så finns det hastighetsbegränsningar för att man inte ska köra för fort. För fort?! Det borde snarare heta "fortare än vad byråkraterna anser"."
Ja. Busschauffören hade alltså en sjysst inställning till staten, men han riskerade fortfarande livet på jävligt många. Jag är mest lycklig över att jag överlevde bussfärden & kom hem till tryggheten.

På tisdag åker jag till lunnevad & på onsdag har jag uppspelningen.. Fyfan... Snälla gott folk - håll tummarna för mig, jag spyr när jag tänker på att hela mitt liv hänger på det.

graviditet & slamperi

Först och främst ber jag allra ödmjukast om ursäkt för senaste inlägget. Kanske inte just för att det var intetsägande, utan för att det var monstruöst tråkigt helt enkelt. Det finns ju många skäl till varför jag skrev det, men största boven i dramat var kampen mot klockan. Det var ju trots allt tvunget att bli klart och publicerat under första april - allt annat vore skandal. Det lämnade mig alltså ca: 20minuter att försöka formulera mina tankar. Jag menar, vem annars gör ett april-skämt dagen efter?

Förutom ovanstående så befarar jag att jag gått och blivit på smällen.
"Haha, men nu får du ta och ge dig..."
Nej, det är sant. Eller.. Sanning med modifikation. Jag läste lite på wikipedia nyss, och där kan man läsa om olika tecken på att man är gravid. Dags att klara av en sån där kryssa-i-lista.

Mensen upphör [x] (har ju trots allt aldrig haft någon)
Upplever stark trötthet [x]
Svagt illamående [x]
Räva på morgonen [ ] (nej, tack och lov)
Ovanligt dåligt humör [x]
Extra hungrig [x]
Extra stressad [x]
Ryggbesvär [x]
Svårt att andas djupt [x]
Större mage än naturligt [ ]

Hursomhelst. Jag är nu potentiellt den andra mannen i världen som är gravid, vilket känns både spännande och konstigt. Den andra karln, som ni säkert undrar över, är i själva verket en transvestit och bor föga oväntat i landet USA. Transvestit alltså, vilket jag inte är vad jag vet. Nu kan man ställa sig flera frågor och.. jag vet faktiskt inte hur förlossningen ska gå till, men jag hoppas nästan på ett kejsarsnitt.. men den största frågan är såklart: Vem är pappan?

Den slutgiltiga anledningen till mitt utbrott är delvis mitt dåliga humör, kombinerat med hopplösheten och min ilska på min egna blogg. Mina observationer har visat hur min blogg har förfallit. Från att ha varit ett tempel för att bearbeta mina tankar, till ett centrum för ordbajseri och nu - nästan nere i botten i blogghelvetet tillsammans med blondinbella & helenafloden. Nästan sa jag. Bloggen har alltså förvandlats till min alldeles egna toalett som jag sporadiskt spyr ut skit i. Problemet ligger i att jag inte längre vet vem jag skriver för.. I och med att jag får fler och fler läsare, så måste jag också censurera mig mer. Jag kan tex. inte tala högt ur min egna skalle, jag måste censurera. Vips! så har man en egen censurmyndighet i skallen, som knappt tillåter mig tala om mina innersta tankar, och därför skriver jag istället smått humoristiska ordbajs-inlägg om allmänt ointressanta grejer. Men - jag vill ju inte skrämma bort er för den delen. Jag har ju trots allt blivit lite av en slampa. Alla vill ha bekräftelse - annars finns man inte, och just kommentarer i bloggen släcker törsten lite. Detta har jag tänkt på att göra ett längre tid, men bestämmer mig för att härma en annan bloggare och ta tillfället i akt.

Hur många läser min blogg egentligen? Droppa en kort (eller lång) kommentar om ni läser. Tex. "jag läser" eller något, så att jag inte bara skriver för mig själv och mina närmsta vänner.. för då kan jag ju trots allt sköta allt snack med dom och skippa hela den krångliga proceduren med blogg.

/ delfin-danne

en oväntad vändning.

Från att ha varit nedstämd och bitter över påsken, av olika anledningar, så har det helt plötsligt tagit en helt oväntad vändning. Jag hade mitt livs skönaste natts sömn inatt, och jag vaknade med ett strålande humör och kunde knappt bärga mig för att gå till skolan. I skolan fick vi dessutom pannkakor till lunch.. Helt fantastiskt dag än så länge helt enkelt! Senare hade jag en givande trumpetlektion och på kvällen repade jag gubbjazz med gubbarna i arosbig band. Jag fick så mycket beröm och uppmuntrande ord att jag nog aldrig kommer kunna flyta bort från mina rosa små moln. I övrigt blir jag mer eller mindre jagad av kvinnor från olika håll och jag har fått ett jobberbjudande och en färdig plats på folkhögskola. Jag är hel, jag är .. nöjd.. mitt liv är fantastiskt!!




April april, kära läsare. Klart som fan att inget av dethär skulle hända. Den sanna versionen är fölande:

Jag sov på tok för få timmar inatt, försov mig och kom till skolan 10minuter för sent, för att ha en lektion som började 8. Kom in i övningshuset (K-huset) för att lämna mina grejer i mitt skåp. Här började min inre kamp. En kamp mot demonerna. En rykande färsk gott vs. ont-historia!
Tänk er nu: storslagen film-musik i stil med pearl harbour & sagan om ringen.. På ena kullen står de goda, på andra kullen står de onda. En David vs. Goliat-kamp, där det lilla jag har kvar av ett gott samvetet alltså representerar:
"Sköt skolan och gå på lektionen!"
Och det onda representerar:
"idiot, skolan ger dig ingenting ändå".
Man skulle alltså kunna säga att mitt samvete fick en massiv sammandrabbning, och efter ca: 5 sekunder hade jag bestämt mig. Det hela slutade alltså med att jag gick och la mig på soffan i studion och sov 1½ timme.

Kvinnofronten verkar inte ens existera. Jag försöker iof inte ens.. Å andra sidan är jag inte snyggaste hockeylirarn i rinken, men.. jag blir ändå lite orolig. Äh. Jag saknar bekräftelsen och uppmärksamheten och allt sånt.

Vad mer? Jo just det, jag ska på SM i helgen och slåss om att hålla kvar titeln som sveriges bästa daniel, och på folkhögskole-sökningen på onsdag nästa vecka avgörs min framtid - om jag kommer krypa på knä för ett jobb på ICA någonstans för att ha råd att flytta hemifrån, om jag prostituerar mig på något annat sätt, eller om jag kommer in på folkhögskolan.

I denna saliga blandning av prestationsångest, stress & utmattning försöker jag nu härda ut med livet med en öl i handen och försöka se hur i helvete dethär kan leda livet till någonting värt och försöka se någon mening i att plugga nutida konst & ungdom&relation och alla andra hokus-pokus ämnen..
Jag ställer frågan ännu en gång. Hur ska jag få livet att vara meningsfullt?


Nu måste jag skynda mig, så det postas under 1 april. Allt annat vore ju fett kasst!

God natt!

vattendjur , no-skill-crew & skumma händelser

Efter att mot all förmodan somnat smärtfritt efter spökhistorierna jag hörde igår, så vaknade jag seg som vanligt. Steg upp för att utföra mina morgonrutiner.. Som vanligt är mitt rationella tänkande ur spel på morgonen och jag tar in intryck och bearbetar det som en robot.

Så när jag steg in på toaletten, öppnade toa-locket och lät urinet flöda så bara tog jag in intrycket. Hm.. En frän doft av någon exotisk fiskrätt tänkte jag till en början. Efter några sekunder förstod jag att någonting inte var som det skulle. Varför i helvete skulle morsa tilllaga blåsfisk 11 på morgonen liksom, och varför skulle det lukta ända till toaletten?
Boven i dramat var mitt ärade kön, som jag av någon outgrundlig anledning måste ha undgått att tvätta i duschen tänkte jag. Jag tog mig en titt i spegeln och.. va i helvete. Jag såg ut som en vattenkammad, pubertal Robinson Crusoe. Men... vänta.. När duschade jag senast? Just det, det var fyra dagar sedan jag duschade. Jag duschade i fredags senast. Man skulle kunna säga följande ord räddfärdigat till mig just nu:

usch!
fy!
snusk!
snuskgubbe!
äckel!
äckelpotta!
äckelpäckel!
snurregurre!
stinkbomb!
osv osv osv..
Ni fattar. Jag är med största möjlighet topp 1000-äckligast i västerås för tillfället.

Iallafall. Nu kan man undra sig hur fan det här har kunnat hända sig. Och jag kan nu meddela att jag under den tiden jag dragit på mig ett fiskdoftande kön har lyckats bevittna flera revolutionerande saker i min vardag. Förhoppningsvis beror det inte på mitt fiskdoftande organ.

1) En no-skill-crew-kväll som faktiskt blev av, efter mer än ett års planering och bangning! För er som inte vet vad det är, så är det ett gay/delfin-hiphop-kollektiv som består av daniel delfin, mige delfin & jonas delfin. Dessutom gästades vi inne på bill & bob av sabina delfin.

2) Morsan köpte gott påskgodis. Dvs, inte massa chokladägg och inget av dom där pastellfärgade smaklösa små bajskorvarna till godis som hon brukar köpa. Hon köpte lakrits och allt annat grymt. Stort MVG till morsan.

3) Jag har FÅTT en dator. Visserligen en tidig examenspresent, men men... Där ser man hur desperat morsan var, och hur farsan fick damp av att jag och morsan bråkade hela tiden. S'atte..

4) Jag, med lika mycket teknisk kunskap och expertis som en neandertalare, lyckades helt själv med att montera ihop en dator och få den att funka. Med lite smärre förhinder så lyckades jag tom. få igång ljudet efter lite krångel. Man skulle alltså kunna säga att jag är, om möjligt, en ännu mer fantastisk människa.

Natten till söndagen vaknade jag flera gånger under natten livrädd för att det skulle spöka. runt 3-4 på morgonen hörde jag barnskrik från åkern. Nåväl. Söndagen bestod alltså mest av ett frågetecken och på kvällen när jag skulle försöka bearbeta vad som hänt mig och försöka hitta någon logisk förklaring till vad som hänt, och hitta något djur som låter som ett panikslaget barn, så fick jag spökhistorier berättade för mig. Spök och spök, det va iallafall nåt jävla trams som skrämmer livet ur stackars Dani, så för att klara av att sova så var Dani tvungen att fixa sin trasiga lampa i fönstret som annars alltid brukar vara tänd.
Jag gick till köket och skulle byta glödlampa alltså, och med en felfri montering av datorn i ryggen kunde jag knappast misslyckas.
Trodde jag.
Givetvis lyckades jag tappa lite glödlampor i golvet och väcka familjen på natten när jag var tvungen att dammsuga upp glas-splittret köket. Fantastiskt.
Men det är framsteg mot tidigare iaf.

Idag blev jag dessutom torsk på ett dataspel. Hur jäkla kass får man bli? Det förbannade spelet slukade säkert 7 timmar av min dag. Nåväl, jag satt mycket på msn också. Jag sitter så sjukt mycket på msn nuförtiden. Jag klurade lite på det idag, och det har nog och göra med att jag bor så jävla avsides som jag gör, och eftersom jag inte har körkort och mina föräldrar går holmgång varje gång jag vill ha skjuts, så är det enklare att bara sitta vid msn och hålla kontakten.

Hm. Iallafall. Eftersom jag inte kan släppa min fyradagars no-shower-period så avslutar jag med en topp-5 lista igen.

Topp-5 saker att göra när man inte duschat på fyra dagar:

1. Krama sin mamma och berätta för henne hur fantastiskt det är att få dela hus med henne.
2. Lägga sig i brorsans säng och skratta åt sig själv.
3. Kolla på film.
4. Sitta och spela jättevärda spel på datorn.
5. Ta en dusch...

Dags att klara av femman nu också...

avslut, balansera i mitten, beroende & ensamhet

I fredags var sista föreställningen med sceniska projektet - big city life. Det var sjukt kul, massa spex i showen, tårta innan föreställningen och när man trodde att showen hade nått sitt klimax, så hade vi festen kvar! Så efter föreställningen började man förkröka i logerna och med Lasses skithärliga beröm efter showen så kunde ingenting sabba mitt humör - ingenting! Allting var sjukt härligt, även inne på kajutan som vi hyrde. Dock hade det sin vändpunkt där inne också. Jag vet inte om det berodde på att folk per automatik strömmade till mig med sina problem, eller om det berodde på att jag inte klarade av att må så bra. Jag var på tok för lycklig, och sådan lycka håller aldrig i sig. Desto högre toppar, desto lägre dalar. Jag brukar ju som bekant försöka balansera någorlunda i mitten så man slipper det värsta, men jag misslyckades i detta fallet.

Så jag beslöt mig för att åka hem först av alla, full och slutligen ganska bitter. Men en stor del berodde det iallafall på att jag på fullaste allvar trodde att det skulle bli en sorts ny chans för mig. Eftersom alla, utom dom som läser bloggen möjligtvis, tror att jag är en hänsynslös psykopat med barnslig humor och med ett ego värdigt endast Tommy Körberg & Yngwie Malmsteen, och med världens tråkigaste och bittraste verklighetsuppfattning, så hoppade jag på något sätt att jag skulle få en ny chans som sagt. Jag ville på något sätt få folk att lära känna mig. Men bara efter några minuter spårade festen ut i det gamla vanliga och grupperingar frotterade sig i salen.. alla stereotyper.

Ju-mer-jag-häver-desto-mer-jag-äger är oftast vilsna själar som på tror att dom är coola.. eller manliga.. eller överhuvudtaget tror att dom är någonting när dom super tills dom spyr. Eh.. grabbar(vanligtvis) väx upp.

Hökarna - såna som jag. Sitter helst i något hörn och ser med onyktra ögon hur varje fest artar sig på precis samma sätt varenda gång. Man ser hellre allt med en öl i handen, än att uppleva det själv. Också kända som party-dödare.

Bäst-på-fest - Hej vi dansar mest, och är ute mest av alla. Vi har alltid roligast, därmed bör vi ha mest att säga till om angående hur festen ska vara, och vilka låtar som ska spelas. Vi är ju trots att party-eliten, och den sanna anledningen till varför folk drar ut på krogen.. duh...

Festen-är-här - Ofta snubbar som kommer med flera plattor i handen samtidigt som dom glider in på festen. No fear - I'm here. Jag räddar din kväll genom min närvaro. Snubben/snubbarna brukar härja som fan när dom glider in, skrika med jättemanliga röster och allmänt låta som en hockey-klack, för att sedan inta kungatronen vid något bord, och börja häva öl - som den sanna alfa-hannen han är.


Din-bästa-vän - Ärligt, vi måste börja träffas mer.. jag har saknat dig som fan, du är så jäkla rolig och skön.. vänta.. vad heter du nu igen?

Ja.. Jag trodde att det skulle bli annorlunda. Jag ville börja snacka med folk som jag aldrig snackat med förut. Men jag har ju mig själv att skylla också för den delen, men nog om detta nu.


Förutom en ganska sjysst fredag så kände jag mig bitter ändå. Skönt att show-veckan är över men samtidigt så känner jag att jag börjar lida av all uppskattning.. Roger Pontare berättade om det på festijazz för några veckor sedan.. han sa "jag måste ändå ha världens bästa jobb, hur många andra får applåder och jubel när dom går till jobbet?" Det var då jag förstod hur musiker kunde välja droger.. och välja att ha så många kvinnor när dom är på turné. Det handlar ju inte om att dom tror att det är nyttigt för dom. Och i många fall handlar det inte om attityder och image heller. Det handlar snarare om att man har blivit beroende av uppskattning. Man måste fylla tomrummet. För samtidigt som publiken växer, och uppskattningen växer, så har man hela tiden en drivkraft som gör att publiken konstant måste växa, annars är man ju inte lika uppskattad längre. Och uppskattningen är ju ändå en av dom största drivkrafterna inom den branschen. Se på mig nu - jag är jätteolycklig. Helt plötsligt, från att stå på scenen och tro att man är världens härskare när man drar ett halv-runkigt solo, så sitter man helt plötsligt ensam vid en dator, som en vanlig dödlig och vet inte vad man ska göra med livet... Jag känner mig oduglig och värdelös. Om jag ska fortsätta som jag gör, så behöver jag en ständigt växande jävla hockeykör som jublar och applåderar varje gång jag gör någonting. För vad jag själv tycker duger inte längre.

Kan låta sjukt, men tex.. om jag får beröm av min lärare idag för hur jag spelar.. och inte får något beröm dom kommande tre månaderna. Då utvecklas jag inte. Jag kan lika gärna vara skitkass? Det jag försöker få fram är att även om jag är medveten om det, så är jag beroende av uppskattningen av publiken. Jag behöver lite tid för avvänjning nu... har ingen spelning på två veckor, så det blir skönt.



Dom kommande dagarna kommer jag vara ensam hemma. Det är väl behövt, men samtidigt så vill jag inte vara ensam. Hade vart himmelriket om det inte vore så att jag måste ta hand om 5 katter och ett helt akvarium fyllt med fiskar.. Jag kommer alltså ha mindre fritid än vanligtvis. Å andra sidan betyder det att jag kan gå runt naken i mitt eget hus, och somna naken.. och pumpa skitbra musik på morgonen, utan att nån går bärsärk på ljudanläggningen. Hursomhelst så blir det sjukt ensamt hursomhelst. Jag vill att någon ska komma förbi och hälsa på.. sova hos mig, även om det kanske inte betyder i samma säng. Midget, du får sova hos mig om du vill, så länge du ger fan i att lägga dig i min säng i bara kalsonger. Honor är också välkomna såklart. Vad som helst, vill bara ha lite trevligt. Har ju trots allt ett helt hus för mig själv, med dvd och massa filmer, göra-själv-popcorn och ett jätteostädat rum. Så - jag rear ut min kropp nu.


Er lovebunny
Dani

tomrum & tidningar

Igår var premiären för vårat sceniska projekt - bigcitylife. Taggad, sminkad och med en sjukt orolig mage pga. kaffet, baguetten och kebabtallriken jag ätit så fick man då stå och invänta pöbeln, samtidigt som ljuskillen Danne stod och gjorde grimaser och sa roliga saker. I övrigt var premiären ganska medioker måste jag säga, och för min del gick det ganska dåligt. Men det kommer att bli bättre, det vet jag.
Under premiärens gång kände jag att jag var glad, och det var sjukt härligt att få stå på scen. Få känna spots på en, samtidigt som man sluter ögonen och gör ett halvtaskigt försök till solo. Men jag var ändå glad. Efter premiären förväntade jag mig att känna liknande lycka.. men det gjorde jag inte. Jag kände inte ens en tillstymmelse till lycka. Däremot var jag nere. Jag kom hem och kastade mig över alla öl vi hade hemma, i hopp om att bli lyckligare. Och lite lyckligare blev jag.

Imorse när jag vaknade, var jag lika olycklig som efter premiären. Kan ha att göra med att jag kände mig dissad, men det är en annan historia. Eftersom farsan håller på att plugga körkorts-teori vid datorn, så hade jag ingen tillgång till datorn.. Och att öva trumpet gick bort, eftersom jag måste vila mig inför kommande föreställningarna. Det lämnade mig till inget annat väl än att ta en promenad. Jag gick ut på promenad här ute... Satte igång Chet Baker's live konsert från tokyo -87 och började gå. Snokade runt bland alla dekadenta hus som finns här ute på landet och vet inte om jag ska skratta eller gråta för mig själv när jag ser folk som sliter med sina karriärer för att ha råd att skaffa dyra bilar. Folk som på fullaste allvar låter bygga dyra hus med enorma fönster och små lekstugor till sina barn och som stoltserar med tre bilar, husvagn och båt. Folk som dessutom tittar misstänksamt när jag går där med stickad tröja, halsduk, trasiga mjukisbyxor och en fruktansvärt ful mössa. Jag passar inte in i deras lilla idyll. Ned med dekadensen!

Eh.. vänta nu.. har jag överhuvudtaget någonting gemensamt med mänskligheten? Tragiska, patetiska mänsklighet tänkte jag till en början.. men.. Självklart, fantastisk som jag är, så hittade jag svaret ganska fort. Som ni nu kanske redan förstått, så är den största gemensamma nämnaren att vi alla människor har ett tomrum som vi hela tiden söker att fylla. Det verkar vara våran mening med livet.. att söka meningen med livet. Oavsett om man fyller tomrummet med musik, droger, damer, kläder eller andra prylar, så är det fortfarande ett försök till att fylla tomrummet. Jag tror hela tiden att meningen med livet lurar runt hörnet, allt jag behöver göra är att plugga vidare.. eller skaffa tjej.. eller kanske klippa håret.

Vad ska jag ta mig till? Hjälp mig att finna livet meningsfullt!


Slutligen vill jag förbanna VLT och deras jäkla UNG-sidor.. Hur kan människor på fullaste allvar få betalt för att skriva sånt skit som dom gör? Det dom gör är att sätta sig ned i två minuter och fundera över något löjligt och onödigt ämne som dessutom inriktar sig på ca: 10pers i hela Västerås. Sedan börjar dom ordbajsa, ungefär som jag brukar göra, och vips! så har dom gjort en trivial och meningslös grej som tex. att man firar lucia, till världens jävla samhällsproblem. Lägg sedan till en topp-10 lista över hur du blir coolast på din skola. Ska det vara ett reportage, så måste du dessutom, likt en penga-kåt paparazzi, hänga din stolthet och självrespekt på en skör tråd som närsom helst brister och fiska citat, nästan böna på knäna för att någon ska säga någonting uppseendeväckande, och verkligen försöka göra ämnet mer intressant än det egentligen är.

Dags att inse att VLT's ung-sidor bör terrorist-stämplas, eftersom dom är ett större hot mot demokratin än både Al Quaida & Farq-rörelserna tillsammans. Jag gör nästan samma sak, fast med självrespekt. Vad är det mer för skillnad? Jo just det, dom är ju på fullaste allvar anställda och får betalt av en seriös tidning..

oberoende

Inatt gick jag och la mig tidigare än vanligt. Det var inte för att jag satt uppe och snackade med sköna människor, utan för att datorn av någon outgrundlig anledning började tjuta som ett brandalarm. Sådana ljud brukar oftast betyda "STÄNG AV", såvida det inte är punk man lyssnar på. Imorse när jag skulle sätta på datajäveln så funkade den föga oväntat inte. Den gjorde några krampaktiga försök till att starta datorn, vilket i sin tur gjorde att den tjöt som en kattunge, och sedan gav den vika för att antagligen aldrig mer kunna startas igen. Vila i frid Maggan!

Till min stora förskräckelse måste jag nu alltså dela min dator med en snart 50årig fascist, som är värre rasbiolog än Adolf Hitler, och som med största nöje inte ser något fel i att planera släktträden, och låta utstudera släktträden in i minsta detalj, för att få dom vackraste ögonen. Vem snackar jag om? Jag snackar om ingen mindre än en katt-fanatisk kvinna vid namn Pia, som dessutom råkar vara min mamma. Med tanke på att hon med gott samvete skulle kunna binda fast mig i mitt rum om hon inte får titta sin mejl på angiven tid, så får ni ha överseende om jag inte bloggar allt för ofta.

Jag hyser förakt mot mycket och ingenting, är som bekant, för litet för stackars Daniel att irritera sig på. För att fortsätta på ämnet blogg, så försöker jag in i det minsta att hålla mig så oberoende av dagens trender som möjligt. Det vill säga, jag tänker inte blogga om huruvida Björn Gustafsson är världens bästa komiker eller inte, eller varför TV4 väljer att stödja allt skit som sänds på kvällarna - idol, let's dance, melodifestivalen och annan kulturhäderi som mer eller mindre styrs av trettonåriga "kom hezten, kom hezten!"-flickor som nyligen börjat täcka ansiktet med idomin, mascara och i vissa fall grisblod och drömmer om att få ragga sin första kille på lunarstorm som kan fixa 3.5or till dom lagom tills midsommar där dom helt random förlorar sin oskuld med nån finnig snubbe med moppemusch. Jag vägrar blogga om allt som är mainstream alltså. Varför? Därför att jag gillar att vara oberoende. Dock är paradoxen självklar, eftersom genom att vara oberoende så är det som att balansera i en fyrkant, och alltid försöka vara i mitten. Hela tiden lutar man mot något håll, och hela tiden är det en kamp för att vara oberoende. Å ena sidan är det ju jobbigt, eftersom jag stänger in mig i mitten med alternativa emo's vid min sida, i kampen för min egna självständighet. Å andra sidan vill jag ju inte heller bli en hockeylirare som tränar hockey, lägger kissbomber i duschen och hoppas på knull varje gång han tar en bira. Alltså så gör jag mitt bästa för att hålla mig i mitten, sen får det bära eller brista.

Nu kliar det i fingrarna och jag ska INTE blogga om något sånt. Jag ska inte bli som dom där prettobloggarna som sitter med sina kaffe latte's och med sina laptops i knät på något alldeles för fint fik inne i gamla stan och skriver om hur träffsäker Björn Gustafsson är när han tar upp bratsen i parlamentet.. Aldrig. Icke sa nicke. Fan! Där åkte jag dit. Jaja. Faktum är att jag började skriva på min blogg redan inne på skithuset idag. Inte skriva kanske, men snarare fundera på vad jag skulle skriva om. Det borde ju göra mig till en någorlunda bättre människa.. eller?

Nej ärligt, min inspiration är obefintlig. Jag har bara den där pojkvaskern Björn Gustafsson på hjärnan. Inte som dom där 13-åriga "kom hezten"-flickorna, utan snarare ett förakt mot pojkvaskern. Jag brukar se mig själv som en snubbe med lite humor. Jag kan ha kul åt en hel del saker. Jag älskar Johan Glans, han är en riktig komiker. Men det är sån enorm hype kring denna mannen, och då är min fråga.. har han verkligen gjort sig förtjänt av den?
Man kan se det såhär. Han säger vissa roliga saker, som faktiskt får mig att dra på mungiporna. Inga förhastade slutsatser, jag skrattar inte - jag ler lite. Men kolla på hans klipp som gjorde honom till en människa vars popularitet överstiger både Hasse Aaro och Robert Aschberg tillsammans. Hela klippet handlar om att han driver om brats. Det är lite kul, jag sitter och ler. Plötsligt kommer det mest iögonfallande, som får mig att ifrågasätta hela hypen. Han svarar på frågan "kommer du verkligen in där?", angående white room eller något sånt, "om jag kommer in? jag kommer knappt ut!". Det ser till synes ganska tråkigt ut. Tänk dig då att en gullig pojke med guld-lockar, och oerhörd charm säger det. Japp. Lite roligare. Lägg då på en av sveriges mest framstående komiker, som sitter och asgarvar åt svaret. Vad blir summan? Jo, att det blir hysteriskt kul och oändliga Björn Gustafsson-grupper startas på facebook. Vänta. Va? Hur fan hände det här? Vafan, vakna svenska folket! Han kan vara rolig enligt vissa, men han förtjänar fan inte någon jäkla hype!
Å ena sidan är ju parlamentet ett ända långt (m)anus fyllt med 99% skit och 1% oväntade saker. Alltså: man filmar ju.. 5-6 timmar, och klipper ut till 20minuter. Delat på varje människa så får dom minst en timme att säga något roligt på. Tänk då hur hysteriskt kul det skulle vara och låta kungen få hålla ett spontant tal, och klippa ut alla höjdpunkter. Det borde bli den nya affärsidén. Tänk er då, förutom kungens spontan-tal, att man låter hon den där tanten Elisabeth Tarras-Wahlberg göra något argt uttalande, så får man antagligen det roligaste programmet genom tiderna.
Å andra sidan, att visa kungafamiljen och hovet i en sådan utsatt position skulle ju direkt utgöra en fara för rikets säkerhet, och därmed är det väl bäst att vi låter unga pojkvaskrar göra halvdanna skämt i TV.

mänsklighetens bottenskrap och vägen till målet

Efter att ha läst en av de få läsvärda bloggarna i denna öken av ordbajseri och narcissism så hittade jag en helt annan typ av blogg. Det är givetvis av den typen av blogg som majoriteten av Svea's befolkning faktiskt har. Mänskan jag snackar givetvis ingen mindre än http://helenafloden.blogg.se/ - Skulle ni fråga "vem fan är det?" skulle jag med största sannolikhet svara : Antagligen sveriges minst intressanta människa, med sveriges minst intressanta liv och minst läsvärda tips. Man skulle nu kunna sitta och göra narr av den stackars personen, men jag har valt att göra annat. "Ett kraftigt baksug likt lavemang uppstår och man vaknar upp kallsvettig och i total koma. Välkommen till helvetet." - valde en ordbajsare att uttrycka sig. För faktum är att även om hennes blogg är brottsligt tråkig och hon har ett ego stort nog för hundra vanliga dödliga, så är det ingen jag skulle lägga märke till och irritera mig på om jag såg fjortisen på stan. Annorlunda är det med folk som tillhör subkulturer.

Jag har setat ett bra tag nu och försökt orientera mig bland subkulturernas bottenlösa avgrund och kommit fram till massa slutsatser, men det slog mig nu också att jag borde censurera för att folk inte ska känna sig allt för träffade, eftersom det var ju inte alls det jag var ute efter. Det slog mig när jag duschade att delen om fjortisar kunde uppfattas direkt riktat mot just en person. Personen i fråga kan vi kalla för x (he-he). Det var inte ämnat så, utan snarare bara ta upp allt jag irriterar mig på. Sakerna jag irriterade mig på, var också saker x höll på med. Skulle jag gå tillbaks till x, om jag fick chansen nu? Nej, aldrig i livet. Jag kan se på det hela med mer nyktra ögon helt plötsligt. Faktum är att på senaste tiden har jag mest bara saknat närheten och sällskapet. Jag har dessutom fått kontakt med så många nya personer annars aldrig skulle fått kontakt med, så livet går vidare.

Jag var ute på promenad idag, och insåg då att man kunde dra en skön liknelse. Jag gick ut, rakt mot skogen. Jag beundrades av solen.. av vädret.. av hur fint allting var. Samtidigt som jag går och går, så märker jag hur jag verkligen inte har någon aning om var jag är eller vart jag är på väg. Jag vänder. Samtidigt som man måste stanna upp och njuta av situationen och se vad som händer, måste man också ha någon blick frammåt och inte gå helt vilse i allt som händer i nuläget. Samtidigt måste man blicka tillbaks lite ibland, och lära sig av misstag. Låter som en självklarhet, men jag lärde mig inte hela innebörden förrän idag.

"Har man ett öga i det förflutna så är man blind på ett öga. Har man inget öga i det förflutna, så är man blind på båda".

effektivisering och dygnsrytmer

Jag har alltid propagerat mot att man alltid ska effektivisera och stressa. Jag menar, vad är det för fel på att vara soft, leva i sin egna lilla rytm och sköta sitt egna lilla liv. Jag skulle kunna dra till med nåt sjysst citat och säga någonting klokt om ämnet, men faktum är att jag är världens största hycklare när det gäller sånthär. Jag lever ju knappast som jag lär. Jag lär som jag vill leva snarare.
Det hela märkte jag imorse, när jag skulle göra frukost. På skoldagar hinner jag aldrig göra ordentlig frukost eftersom jag dagligen försover mig (mer om detta senare...) och min frukost brukar innefatta ett glas vatten och lite yoghurt eller nånting annat som går snabbt att göra. Inte direkt dendär frukosten som jag faktiskt tycker om och kan njuta av, bacon på rostat bröd och massa annat flott. Idag hade jag tid till detta, jag hade nästan all tid i världen (eftersom jag, full som jag va, ställde klockan en timme för tidigt).

Föga oväntat ställde jag mig inte och stekte bacon. Jag ställde mig heller inte och pressade färskpressade juice. Däremot rostade jag en skiva och hade på skinka för att det skulle gå snabbt. Jag var hungrig, men kände inte att jag hade tid till att äta en till. Jag stod och velade om jag skulle orka göra te, men jag orkade inte vänta på att te-vattnet skulle svalna efter att jag kokat upp det. Mitt i all effektivisering så var jag sugen på apelsin. Jag satte igång och skalade apelsinen, jag gav mig fan på att jag skulle göra det. Efter att ha stått och slitit i kanske fem minuter gav jag upp. Delvis för att mina naglar är obefintliga och delvis för att jag var bakis/sjuk/jättetrött imorse, så allting snurrade och mitt humör var inte allt för fantastiskt. Jag beslöt mig för att ta ett glas juice istället. "Det är flytande apelsin-koncentrat som går snabbt att få i sig" resonerade jag.

Ungefär här kändes det som att få en manet kastad i ansiktet på en. Va i helvete håller jag på med? Sen när har jag blivit sån morgon-fascist, och varför i hela friden sitter jag och planerar min lediga morgon? Jag verkar inte kunna njuta av livet för stunden, som jag tidigare sa att jag fått insikt om.

Samma sak märkte jag när jag var ute på promenad, jag gick den vanliga vägen och valde att gå den mörka stigen (trotsa mörker-rädslan).. Allting funkade skitbra, ända tills det slog mig - jag skulle kunna göra det här dubbelt så fort om jag sprang - då skulle jag få ut både motionen och friska luften, och det skulle gå snabbare! Så promenaden tog slut på 20minuter och nådde sin botten när jag sista 100metrarna sprang allt vad jag hade hem.

Jag hittar felen hos mig själv, säkerligen, men jag vill tro att det är samhällets fel. Hela samhället är uppstressat och inne i effektiviserings-revolution. Inget fel i att utveckla maskiner som underlättar folks levnadssituation, men bara såna dagsaktuella problem som att det råder brist på föreskolelärare, lärare, sjukpersonal, städare innebär ju att ett fåtal människor i vissa fall måste göra flera människors jobb. Dvs, inte längre jobbar man för en människa - utan man kan i svåra fall vara ersättare för fyra stycken samtidigt! Denna ständiga påfrestning, och den ständiga effektivisering hos storföretag, plus det faktum att vi måste förbättra oss och hinna göra fler saker, sova mindre, åstadkomma mer på vår vakna tid, gör ju att vi till slut sitter och planerar upp våra dagar, hämta barnen på dagis, laga mat, städa, ta hand om sin sjuka mamma...
Exempelvis: En ung kvinna är ute och kör bil... Hon har precis jobbat klart för dagen, nu ska hon hämta barnen på dagis, skjutsa äldsta sonen till fotbollsträning, skjutsa dottern till pianolektion, städa, diska, tvätta, laga mat innan alla aktiviteter, plus hinna besöka sin sjuka mamma. Hon möts av ett rödljus och tänker "fan, jag har inte tid med det här!".

I mitt fall är det inte lika extremt. Jag har inget arbete (är du haschrökare kan du behöva slå upp ordet), jag har inga barn. Jag har heller ingen sjuk mamma. Jag har bara mig själv att tänka på, och ändå är jag stressad, och uppplanerad. Hur fan ska det gå när andra saker dyker upp i livet?

Nåväl, mer om morgonen nu. Jag är knappast vad man kan kalla en morgonmänniska. Jag älskar att vara uppe på kvällen. Tex just i detta nu känner jag mig avspänd, lugn, skön och jag trivs med livet. Om 7 timmar kommer jag mötas av telefonsamtal efter telefonsamtal och jag kommer knappt hinna äta någon frukost, jag kommer försova mig och komma sent till studio-tiden vi har. Här är jag kluven. För det första tycker jag att jag är en oansvarsfull människa som istället för att vila upp mig och verkligen se till att göra allt i min värld att komma i tid, sitter jag uppe och dricker te och lyssnar på sjysst musik.
För det andra är jag förbannad på att jag planerat upp hela mina dagar så att jag inte kan koppla av förrän på natten.
För det tredje är jag förbannad på samhället som sätter normer och ideal om en arbetsam människa som sätter familj och arbete främst. Vad hände med saker som att växa som person? Ta sig tid till att meditera? Saker som vi i dagsläget verkligen behöver för att klara våra utsatta positioner. Man kan se på historiska förebilder och stora hjältar - Alexander den Store, Caesar, Karl den XII, Einstein och liknande stora hjärnor/teflonhjärnor. Dessa människor höll en nästintill omöjlig dygnsrytm i mina ögon. Dom så endast ett fåtal timmar / natt, 2-3 timmar enligt uppgifter. Iochmed sådana ohälsosamma ideal kommer vi alltså alltid ligga kvar vid effektiviserings-tänkandet. Människor som har stora sömnbehov, 8-9-10 timmar, ses som lata.
Att människor har olika sömnbehov nu och att det finns kvälls och morgonmänniskor har bland annat sitt ursprung i glödlampan som jag inte orkar gå in på allt för djupt nu.

Om jag ska tillbaks till mer ytliga samtalsämnen så har jag börjat uppskatta vissa samtal med människor mer än andra. Jag blir uppriktigt glad av att snacka med vissa. Det är bra. Det är bra att vara glad. Man blir mindre lik en potatis, och mer lik en alfa-apa.

"Om livet och existensen vore ett njutbart tillstånd, så skulle alla närma sig den medvetslösa sömnen med motvilja och med glädje vakna upp från den. Men det är motsatsen som gäller, ty alla går beredvilligt till sängs och stiger upp med största ovilja."

Framtiden, musik och halvpotatisar!

Senaste nätterna har jag haft svårt att sova. Förutom en dödsallvarlig förkylning som gjort att jag låter som som Darth Vader när jag andas, så har jag haft sjuklig ångest inför framtiden. Folkhögskole-sökningarna kommer framöver, vad ska jag göra om jag inte kommer in? Ska jag "fastna i västerås-träsket", som min sånglärare sa förut? Dessutom står sceniska projektet (kom och kolla!) och knackar på dörren, tillsammans med storbands-sm, fabian kallerdahl-spelningen, och inspelningen av bandets EP, plus projektarbetet. Natten till torsdagen låg jag vaken i 2-3 timmar och tänkte massa självdestruktivt. Vaknade med världens smärta i halsen, och gick till skolan ändå... Hade mitt livs sista religionskunskaps-lektion. Allt frid och fröjd - eller?
Icke sa nicke. Det slog mig att studentmössan hade kommit, så jag fick mötas av ångesten och oron inför framtiden - packeterad tillsammans med två pins, en textilpenna & ett champange-glas i plast och slutligen, längst ner, lite reklam för europeiska bartender-skolan. Helt fantastiskt!
Det blev bara av och åka hem och kurera sig, skriva två arbeten och snacka av sig med alla sköna mänskor. Tack! (kände mig bara tvungen att visa lite tacksamhet tillbaks!).

Skulle försöka sova, och genast hade jag sömnproblem - igen. Så imorse masade jag mig upp efter att ha sovit 4-5 timmar och gick på sceniska projektet - vi har börjat bygga scenen och körde genomdrag av låtarna vi ska köra.. Lät ganska bra till och från, men mestadels katastrofalt. Men det är lovande! Skonad från all ångest och oro trodde jag - helt omedveten om vad som låg och smög sig på mig i brevlådan.
"Daniel, du har fått post" skrek farsan och och kastade en tung broschyr - "Universitetsutbildningar 08/09" på mig. Först blev jag sur eftersom jag verkligen inte pallar med och tänka på framtiden just nu. Sen bestämde jag mig för att framtiden inte ska få förstöra min nutid. Det är ett vanligt förekommande problem. Vadfan snackar jag om nu, kan man fråga sig?

Jämför det med musik. I en komposition så gör man inte slutet själva poängen. Om det vore så, så skulle den bästa musiken vara den som spelades snabbast. Bästa ledarna skulle vara dom som kunde hålla musiken vid liv, vid ett så snabbt tempo som möjligt. Det skulle finnas låtskrivare som bara skrev slut. Folk skulle gå på konserter bara för att få se en symbal-krasch - för sen är det slut! Men det ser vi inte inom musiken.
Däremot inom skolan kan man se det - vi skolas till att tänka "Dagis -> lågstadie -> mellanstadie -> högstadie -> gymnasium -> högskola/universitet -> praktik -> jobb -> *FRAMGÅNG!*

Hela tiden så väntar framgång och lycka just bakom hörnet, just efter skoltiden.. Sen så kommer man ut i världen, tillsammans med miljontals liknande mänskor, med samma mål, ambitioner och värderingar. Du får ett jobb. Framgång och lycka är nära nu! Du kanske blir befordrad. Och befordrad igen. Och befordrad igen.. igen.. igen.. och igen.. Det kommer snart! Saken! Framgången, lyckan eller vad du nu vill kalla det!

Sen när du vaknar upp runt 40 år gammal så tänker du - herregud, det är här! Men du känner dig inte särskilt annorlunda från tidigare. Faktum är att du kanske känner dig som en bluff. Och det var en bluff. En fruktansvärd bluff. Dom får dig att missa allting! Vi ser livet som början - och slut. I slutet är det himmelriket, framgång, lycka, eller vad man nu vill kalla det. Men man missar poängen hela tiden! Som i musiken, så måste du spela och sjunga med i musiken så länge den fortsätter..


Nåväl. Nu till någonting roligare. Undertecknad är nämligen nästintill en vetenskapsman. Nästintill säger jag, eftersom jag saknar utbildning, men det behöver inte betyda att jag kan ha fantastiska teorier för det. Folk har säkert läst min gamla blogg, där jag skrev om min hypotes om halvpotatisar. Alltså:

En människa har 46 kromosomer (strukturer i en cell). Kromosomer innehåller bl.a. en lång rad av DNA och våra gener. En normal-frisk människa alltså. En potatis har 48 kromosomer. Däremot en människa med downs-syndrom har bara 47 kromosomer, vilket alltså borde betyda att mongolider är hälften människa - hälften potatisar. Detta skulle dessutom förklara flera mysterier, eftersom dom har många likheter med potatisarna - potatisformade huvuden, och en allmänt slapp inställning till det mesta. Inget ont om downisar, det är sköna lirare.

För att ytterligare ta det ett steg längre så stod det häromdagen i Illustrerad Vetenskap (NR 4 / 2008, s. 25) att potatisen bidrog med att göra oss till tänkande varelser genom mänskans förmåga att bryta ned stärkelse. Behöver jag hänvisa till fler saker?

Alltså så kan människan med stor sannolikhet till och med ha sitt ursprung i potatisen. Här kan man tydligt se hur underutvecklad potatisen är, men ändå vissa likheter. Potatisen har för det första inget tydligt synligt ansikte.. och även en stor avsaknad av humor. Kan inte vara kul att vara potatis.


Jag borde få nobelpriset för min enastående insats..

egoism

Häromdagen läste jag i mitt ex's bilddagbok om att hon hade snuskat sig med nån snubbe. Ni vet, det va en sån där värdelöst lista med "10 snabba frågor!" typ. Frågan va nånting i stil med "har du kysst någon under dom senaste två veckorna?" varpå hon svarade "jao (:". Kan kan beträffas till synes trivialt och meningslöst att bli upprörd över en sån grej, men jag förstår ändå inte själva meningen med att lägga ut nånting sånt. Jag menar, hon vet om att jag kollar hennes bilddagbok i princip varannan minut. Utöver det så säger hon att hon fortfarande bryr sig om mig, som en vän (eller nåt i den stilen). Är det bara jag som tycker att paradoxen är självklar?

Inte alls menat att smutskasta den stackars flickan, men hon var likadan när vi var tillsammans. Och nej, det är inget speciellt för henne heller för den delen. 9/10 mänskor jag träffar är så. Är hurdå, kan man då fråga sig.
Jo, egoistiska.

Egoism har fått en sån negativ klang, men i många fall talar man om extrem egoism. Det handlar varken om att kanske inte känna för att diska efter familjen, eller om att slösa sista 50kr i plånboken på en öl till sig själv istället för sin kompis. Jag kan personligen stå för att pengar står underordnat folk jag bryr mig om. När jag väl hittar folk jag verkligen bryr mig om så gör jag allt för dessa mänskor, om jag nu finner något värde i det.

Egoismen jag snackar om genomsyrar våra liv hela tiden. Det är snarare en oförmåga att tänka sig in, och leva sig in i andra mänskors situation. Mer eller mindre en dålig känsla för empati. Som jag tog upp i förra inlägget så har mänskan en tendens att tex. i köer få för sig att just deras fantastiska existens och tid är mer värd än någon annans. Precis som mänskor får för sig att just dom är mer befogade än andra att få sitta på bussen.
Nu kan tyckas att allt jag säger är motsägelsefullt. Men det är ju självklart att alla drar olika linjer, och alla har olika principer. Jag är ganska konsekvent, och jag försöker behandla alla mänskor likadant. Jag gör mitt yttersta för att inte såra andra mänskor, och tänka på andra mänskors känslor. Oftast sätter jag dessvärre andra i fokus, istället för mig själv. För tillfället gör jag inte det. Jag sitter kvar på platsen i bussen i de flesta fall. Jag tränger mig ibland i matkön.
Men vad är skillnaden då?

Jag är medveten om vad jag gör. Jag tänker mig för. Jag gör val. Då till en fråga.
Gör ni egna val, eller motiverar ni era beslut med "men jag då?"
Klura på den, damer och herrar.


Förövrigt hade jag en riktigt bedrövlig dag idag.
Emelie (exet) verkar skittjurig för att jag ignorerade henne så gott det gick när vi gick förbi varandra och hon hälsade. Ytterst få gånger blir jag riktigt sur och arg, men det kokar inom mig när jag ser henne. Inte just för att hon har ett eget liv som jag inte kan kontrollera, utan snarare det faktum att hon inte kan skänka mig en tanke eller respektera mina känslor överhuvudtaget.

Sen hade vi ensemble-konsert idag. Förutom att jag gjorde halvtaskiga insatser på alla 4(?) låtar som jag spelade, så lyckades jag dessutom åstadkomma det pinsammaste försöket till ett solo på en blues. Jag är så fruktansvärt dålig. Jag stod och skrek svordommar i två takter när jag märkte att det gick skit, sen gav jag mig in i matchen igen, och föga oväntat gick det precis lika dåligt då.


Nåväl, om jag nu ska vara någorlunda munter, så kan jag alltid trösta mig själv med att morgondagen inte kan bli sämre.

Slutligen vill jag säga två saker.
1. Förlåt Emelie för att jag lämnar ut dig som jag gör, inte menat att såra dig på något sätt. Det är mina känslor och mina perspektiv på saker och ting.

2. Tack till alla kommentarer. Har märkt att jag blir mer glad än förväntat av kommentarer. Det är som små oaser i Daniels bekymrelse-öken. På sättochvis skönt att veta att folk läser, så att man själv inte är ensam om att få nytta av det. Man får på så vis någon sorts mening med allt man skriver av sig om. Så fortsätt för all del att kommentera!

Kösystem, hutlösa priser, underåriga och riktiga förebilder.

Gårdagen bestod av att jag missade happy hour, drack upp en jäkla massa pengar, betalade hutlösa 60kr för att få se ett emo-band och tre omusikaliska snubbar vars musik var en blandning av basshunter & ck, och att mitt ex's bästa(?) vän va där. Förövrigt var ju kvällen strålande.

Jag gick ju dit för att se min väns release-spelning. Jag hade på något sätt förväntat mig att jag skulle få gå in gratis, som han sa att han säkert skulle kunnat fixa, eftersom det inte är särskilt tidsprövande å skriva dit ett namn på nån viplista och så. Jag menar, jag fixade in honom på festijazz gratis, där biljetterna förövrigt kostar strax över 400kr. Men icke sa Micke. Istället fick man stå där och trängas med prepubertala emos i kön(om man nu ska ändra uttalet lite, så kan jag också erkänna att jag har svårt att fastställa könet på många av dom. dom verkar vara könshybrider) som rökte och trängdes. Visserligen kan det vara svårt att fatta hur ett kösystem funkar, jag menar.. det är ju inte särskilt logiskt. Jag tror att hela problematiken begrundar sig i ett enormt ego. Många ser sig själva mer eller mindre som sina egna gudar. Som jag och en vän skämtsamt brukar säga när vi står i kö, "flytta, jag är bäst!". Men problematiken är mer komplicerad än så. Av någon outgrundlig anledning så tror mänskor ändå att dom är snälla, och inte själviska. Tex. Skulle någon tränga sig, och jag skulle fråga "vafan håller du på med?" skulle jag med 90% chans få till svars "men vadå, jag vill in!". Mänskans idioti är ett faktum.

Nåväl, väl där inne hoppades jag iaf att jag skulle få någon sorts credit för att jag tillochmed hade pungat ut 180kr (pungade ut för två kompisar också), för att mötas av en ganska arrogant vän, som hälsade på mig och drog vidare. Nåväl. Bara å sätta sig ner och betala för en blaskig öl till ett överpris. Kan ju knappst bli bättre. Där slog det fel! Där såg jag då Emelies bästa vän inne på skitstället.

Jag har inte riktigt fattat grejen med det där stället. Paradoxen är tydlig när man låter servera alkohol i närheten av underåriga. Även om dom kollade leg varenda gång jag köpte, så är det ju ganska sjukt. Vafan, sätt nån jäkla åldersgräns på stället, jag går ju inte dit för att umgås med
P14 BleEeeding-LOve på lunar liksom. Ja. Inte heller 17åringar som smiter in på första bästa ställe. Som en kompis sa igår när vi snackade runt ämnet studenten och att hon fyller 20 snart vilket betyder att hon behöver köpa ut till typ hälften. Kommer inte ihåg ordagrannt, men nånting i stil med att det förlorar sitt värde. Om jag har väntat 19 år på att få gå ut på krogen så vill jag fan inte att någon underårig ska komma in bara för att hon har tex. enorma frukostmaskiner, eller för att snubben har ett enorm skägg.

Nu när man läser dethär så kan man ju tycka att allt är svart på vitt, men jag menar.. generaliseringar är det smaskigaste som finns! Då kan man, självdistanserad som man är, skrika "åååh, orka leva!" och skratta åt sig själv i sin egen misär.

Som vanligt vaknar man dagen efter med en sprängande huvudvärk och att allt snurrar. Helt fantastiskt. Jag försökte puzzla ihop vad jag gjorde igår, vilka prestationer jag hade gjort osv.. Föga oväntat så hade jag spenderat hela kvällen med att supa upp mina pengar och snacka skit, där mestadels många timmar av kvällen är ett jävla tomrum. Iallafall.

Träffade en gammal musiklärare två gånger igår. Ena gången när jag giggade på stan med projektgruppen å en annan konstellation. Andra gången inne på stället, han var där och lyssnade tydligen. Han är typ skönaste liraren jag snackat med. Jag gick i nian, jag var hiphop och tyckte det va sjysst att röka brajj och kalla brudar för slynor. Han såg liksom igenom den fasaden på nåt sätt. Jag tror att musiken kan nå fram även de hårdaste fasaderna. Iaf, så han behandlade mig alltid sjysst. 40-50 bast, hade stora LP-plattor både under armarna och på ryggen, hade alltid extremt pastellfärgade kläder, typ rosa, limegröna t-shirts osv.. Dessutom tunnhårig och med extrem-färgat hår. Ändå. När man gick på högstadiet tänkte man "han är sjysst, men jag vill inte bli som honom". Jag vill kanske inte bli honom, men jag vill bli som honom. Känna sig själv. Jag är riktigt avundsjuk, han har ju självkänslan. Han behöver inte gå ut i hopp om att få lite bekräftelse. Han är frånochmed denna stund en sund förebild för mig.

Slutligen en snabbresumé av mina 5 senaste levnadsår. Datumet stämmer inte, men snarare utséendet.

1. Ghetto.

2. Självständig och glad med klassen.

3. Total underkastelse.

4. Cynisk & bitter.

Ikväll ska jag sitta och kanske glo på nån rulle, äta massa chips och morötter dippade i sourcream&onion och lyssna på jazz. Det, mina kära vänner, är mer värt än att slösa några hundra smackaroner på att snacka skit. Länge leve mig, världens bästa och mest fantastiska människa!