Kösystem, hutlösa priser, underåriga och riktiga förebilder.

Gårdagen bestod av att jag missade happy hour, drack upp en jäkla massa pengar, betalade hutlösa 60kr för att få se ett emo-band och tre omusikaliska snubbar vars musik var en blandning av basshunter & ck, och att mitt ex's bästa(?) vän va där. Förövrigt var ju kvällen strålande.

Jag gick ju dit för att se min väns release-spelning. Jag hade på något sätt förväntat mig att jag skulle få gå in gratis, som han sa att han säkert skulle kunnat fixa, eftersom det inte är särskilt tidsprövande å skriva dit ett namn på nån viplista och så. Jag menar, jag fixade in honom på festijazz gratis, där biljetterna förövrigt kostar strax över 400kr. Men icke sa Micke. Istället fick man stå där och trängas med prepubertala emos i kön(om man nu ska ändra uttalet lite, så kan jag också erkänna att jag har svårt att fastställa könet på många av dom. dom verkar vara könshybrider) som rökte och trängdes. Visserligen kan det vara svårt att fatta hur ett kösystem funkar, jag menar.. det är ju inte särskilt logiskt. Jag tror att hela problematiken begrundar sig i ett enormt ego. Många ser sig själva mer eller mindre som sina egna gudar. Som jag och en vän skämtsamt brukar säga när vi står i kö, "flytta, jag är bäst!". Men problematiken är mer komplicerad än så. Av någon outgrundlig anledning så tror mänskor ändå att dom är snälla, och inte själviska. Tex. Skulle någon tränga sig, och jag skulle fråga "vafan håller du på med?" skulle jag med 90% chans få till svars "men vadå, jag vill in!". Mänskans idioti är ett faktum.

Nåväl, väl där inne hoppades jag iaf att jag skulle få någon sorts credit för att jag tillochmed hade pungat ut 180kr (pungade ut för två kompisar också), för att mötas av en ganska arrogant vän, som hälsade på mig och drog vidare. Nåväl. Bara å sätta sig ner och betala för en blaskig öl till ett överpris. Kan ju knappst bli bättre. Där slog det fel! Där såg jag då Emelies bästa vän inne på skitstället.

Jag har inte riktigt fattat grejen med det där stället. Paradoxen är tydlig när man låter servera alkohol i närheten av underåriga. Även om dom kollade leg varenda gång jag köpte, så är det ju ganska sjukt. Vafan, sätt nån jäkla åldersgräns på stället, jag går ju inte dit för att umgås med
P14 BleEeeding-LOve på lunar liksom. Ja. Inte heller 17åringar som smiter in på första bästa ställe. Som en kompis sa igår när vi snackade runt ämnet studenten och att hon fyller 20 snart vilket betyder att hon behöver köpa ut till typ hälften. Kommer inte ihåg ordagrannt, men nånting i stil med att det förlorar sitt värde. Om jag har väntat 19 år på att få gå ut på krogen så vill jag fan inte att någon underårig ska komma in bara för att hon har tex. enorma frukostmaskiner, eller för att snubben har ett enorm skägg.

Nu när man läser dethär så kan man ju tycka att allt är svart på vitt, men jag menar.. generaliseringar är det smaskigaste som finns! Då kan man, självdistanserad som man är, skrika "åååh, orka leva!" och skratta åt sig själv i sin egen misär.

Som vanligt vaknar man dagen efter med en sprängande huvudvärk och att allt snurrar. Helt fantastiskt. Jag försökte puzzla ihop vad jag gjorde igår, vilka prestationer jag hade gjort osv.. Föga oväntat så hade jag spenderat hela kvällen med att supa upp mina pengar och snacka skit, där mestadels många timmar av kvällen är ett jävla tomrum. Iallafall.

Träffade en gammal musiklärare två gånger igår. Ena gången när jag giggade på stan med projektgruppen å en annan konstellation. Andra gången inne på stället, han var där och lyssnade tydligen. Han är typ skönaste liraren jag snackat med. Jag gick i nian, jag var hiphop och tyckte det va sjysst att röka brajj och kalla brudar för slynor. Han såg liksom igenom den fasaden på nåt sätt. Jag tror att musiken kan nå fram även de hårdaste fasaderna. Iaf, så han behandlade mig alltid sjysst. 40-50 bast, hade stora LP-plattor både under armarna och på ryggen, hade alltid extremt pastellfärgade kläder, typ rosa, limegröna t-shirts osv.. Dessutom tunnhårig och med extrem-färgat hår. Ändå. När man gick på högstadiet tänkte man "han är sjysst, men jag vill inte bli som honom". Jag vill kanske inte bli honom, men jag vill bli som honom. Känna sig själv. Jag är riktigt avundsjuk, han har ju självkänslan. Han behöver inte gå ut i hopp om att få lite bekräftelse. Han är frånochmed denna stund en sund förebild för mig.

Slutligen en snabbresumé av mina 5 senaste levnadsår. Datumet stämmer inte, men snarare utséendet.

1. Ghetto.

2. Självständig och glad med klassen.

3. Total underkastelse.

4. Cynisk & bitter.

Ikväll ska jag sitta och kanske glo på nån rulle, äta massa chips och morötter dippade i sourcream&onion och lyssna på jazz. Det, mina kära vänner, är mer värt än att slösa några hundra smackaroner på att snacka skit. Länge leve mig, världens bästa och mest fantastiska människa!