mörkret och ljuset

Senaste tiden har varit hektisk, och jag kan nästan pusta ut.. Nästan. I onsdags hade jazzensembeln spelning på lunchmusiken.. Det va ganska ångestfyllt, men vi rodde hem det och publiken va nöjd. Jag lyckades förvånansvärt bra med mitt spelande, så det har jag levt på i några dagar. Igår var det festiijazz och jag spelade med två storband, ena spelade med peter asplund, och det andra spelade dansmusik. Jag såg förövrigt min lärare kerstin dansa när jag spelade. Svårt att hålla sig för skratt. Hursomhelst, det gick sisådär. Men det är över. Skönt och trist, men det är bara å bita ihop inför nästa grej.

Jag vaknade imorse av en sprängande huvudvärk, och jag var fylld med motivation och inspiration, ända tills jag försökte ta upp det förbannade jävla insrumentet. Det är fanimej omöjligt att tygla. Så efter nån timmes försök att få igång spelandet, så la jag av.. Lika bra att vila upp sig. Spelandet, den fysiska hälsan och den psykiska hälsan påverkar varandra. Hur dom påverkar varandra vet jag inte. Allt är en övning. Allt utvecklas man av. Alla människor sätter unika fingeravtryck i våra hjärnor. Allt utvecklas man av. Man måste bara lära sig att ta vara på allt detta, och utnyttja det på bästa sätt.

Ja. Fantastiskt intressant att läsa om min vardag och mitt spelande? Nej. Därmed kommer vi till min självömkan. Istället för att öva så har jag suttit inne och bara .. tagit det lugnt. Men nyss gick jag ut på promenad. Jag bor ganska avsides, i ett obskyrt villa-område i/utanför västerås, ute i skogen. Vi har knappt någon belysning, bara vid gatorna.. så jag gick promenad där, ända tills jag fick ett val. Antingen kunde jag fortsätta min promenad längs de belysta gatorna, eller så kunde jag gå en mörk stig som slutligen mynnar ut i två olika vägar till andra kvarter. Kan tillläggas att jag är jättemörkrädd. Hursomhelst, jag valde att gå den mörka vägen. Samtidigt som mörkret slukade mig, så sattes annat igång i min skalle. Det fick igång mina tankar riktigt ordentligt...
Första 10 metrarna tyckte jag att jag kände mig som han den där blues-gitarristen som enligt sägnen sålde sin själ till djävulen. Jag gick mot mörkret. Kanske skulle jag möta djävulen? Skulle jag kunna tänka mig sälja min själ till djävulen för att nå mina drömmar? Kanske skulle jag möta nåt odjur? Kanske väntar där nån galen psykopatisk mördare som bara längtar att få sätta kökskniven i mig. Vart skulle jag? Vad ville jag? Varför går jag, även om rädslan finns där?
Jag fortsatte gå på den mörka stigen tills jag slutligen såg ett ljus där framme. En av avfarterna in i nästa kvarter. Stigen är lite krokig och gropig, men... Jag kände att jag behövde det. Varje gång jag är på promenad bävar jag inför att gå där. Jag springer nästan alltid från mörkret in i ljuset vanligtvis. Här skiljer det sig mot alla andra gånger. Nu tog jag det lugnt. Jag visste att ljuset fanns där. Ju närmre jag kom ljuset, desto mer längtade jag dit. Tills jag slutligen stod där, och all rädsla hade försvunnit. Ända tills det slog mig vad som skulle hända om hela staden förlorade elektricitet. Men det är ett annat kapitel. Det viktigaste är detta:
Jag fick en insikt om att det är djupare än att jag bara valde att trotsa min rädsla. Det kan symbolisera mitt liv. Jag har i detta fall ofrivilligt suttits in i en situation där allt är mörkt. Jag vet inte vad som kan hända. Jag fumlar i mörkret, jag kanske ramlar. Men nu har jag funnit ljuset där framme. Det får ta sin tid tills jag når ljuset, men jag vet vad som finns där. Mina drömmar. Min strävan. Många ser inte ljuset. Många fumlar i mörkret och tar tag i första bästa väg. Jag vet vad jag vill. Även om det är svårt att nå dit.