spekulationer om livet, kunskap och religion?

Jag har börjat sakna närheten, och att se Emelie och alla hennes kompisar i skolan konstant gör mig snart galen. Jag vet inte hur jag ska beté mig. Att hon skriver om mig som kompisar ser jag nästan lite som ett hån.. jag känner mig så kränkt. Jag vet inte varför. Hon vill ju inte såra mig, men .. Jag vet inte. Jag oroar mig hela dagarna för att jag helt plötsligt ska se henne med nån annan snubbe eller nånting. Jag måste släppa henne.. fatta att det är slut. Även om det vore härligt att sluta allt med en vänskap, så ser jag inte hur det kan hända än på ett tag.. men såsmåningom kanske. När jag är redo. För tillfället mår jag alldeles för dåligt för nånting sånt.

Jag har dessutom ägnat en hel del tid till att tänka på orden som organism12 säger i en av sina låtar. "Mår du inte dåligt när jag försvinner, så har du ändå aldrig älskat mig". Det ligger nånting i det. Jag tror att det kan vara en av anledningarna till varför jag känner mig så sargad. Men samtidigt är jag också arg över alla jävla ideal vi har i samhället. Vari denna sjukliga besatthet av kärlek? Vad spelar kärlek för roll om man lever lyckligt? Kärlek och lycka är inte samma sak. Lycka ska man eftersträva. Varför ska det vara så svårt för mänskan att leva lyckligt? Varför ska hon ideligen söka nya svar? Gräset är grönare på andra sidan...


Har ni någonsin legat och spekulerat kring rymden? Livet? Kanske spekulerat kring varför det ur ett ingenting, kunde födas oändligt (?) många galaxer? Ja, jag gör det ganska ofta. Men det är ganska värdelöst att spekulera. Allt man får reda på är att det är saker man inte kan sätta ord på, och att det är för stort för en själv att verkligen förstå. Så.. varför skriver jag då detta?
Jo, för att jag lärt mig en värdefull läxa.

Samma sak handlar om kända filosofer/sociologer/psykologer och andra stora kända hjärnor. Jag satt i bilen till Uppsala med en Mathias i bandet. Han är tydligen sociolog och har läst massa sociologi och psykologi, och han sa en bra sak. Vi satt och diskuterade Schopenhauer

("Om livet och existensen vore ett njutbart tillstånd, så skulle alla närma sig den medvetslösa sömnen med motvilja och med glädje vakna upp från den. Men det är motsatsen som gäller, ty alla går beredvilligt till sängs och stiger upp med största ovilja.")

Efter ett tag ploppade det fram. "Men man ska inte läsa för mycket av dethär, och inte ta till sig allt för mycket. Man blir skadad, man tänker för mycket".

Just det är felet med allting. Hur ska jag nu kunna väva in religion i det hela? Jo, jag tänkte dra en ganska sjysst liknelse. Adam & Eva som äter av den förbjudna frukten, som suktade efter kunskap. Ja, jag vill inte låta så frikyrklig, men att så pass gamla skrifter tar upp så pass aktuella problem är grymt!

Såja, nu till en resumé av kontentan. Adam & Eva (usch jag låter så hemsk) tog till sig kunskap. Vi törstar efter kunskap om allting. Då är frågan: Är det verkligen kunskap vi behöver? För varje svar, föds det fler frågor som man brukar säga. Mänskan är som lyckligast när hon slipper tänka. I sömnen, på fyllan och slutligen i döden. Kanske är det kunskapen vi inte ska törsta efter här i livet? Men vad ska vi söka? Kanske bara likgiltigheten... Att bara finna sig i att livet aldrig kommer bli riktigt meningsfullt, som jag sagt tidigare. Mänskan finns till, inte för att tänka, utan för att uppleva. Kort sagt. Mänskan mår dåligt av för mycket kunskap.


1-0 - gamla testamentet mot mig.


och så avslutar jag med två citat som faktiskt är tänkvärda.

"Snart har jag bara ljuslågan kvar för att sterelisera nålen"
och
"Den som älskar citat, älskar också meningslösa generaliseringar".

Slutciterat för min del.