rädsla!

Usch, nu dyker jag upp igen. Två dagar i sträck. I framtiden kommer inläggen dyka upp mer sporadiskt, men jag känner nån blandning av att jag behöver fylla ut min blogg, och att jag behöver ordbajsa om min vardag.

Jag har börjat få dålig syn. Det är ganska kefft. Jag kan knappt längre läsa noter, allting bara flyter samman i en enorm svart klump på ett vitt papper. Eller så är jag för trött för att orka se normalt, men jag tror jag börjar få dålig syn. Jag har tänkt rent allmänt på att jag har förlorat lite av min kontakt med verkligheten. Inte lika illa som baslärarn Martin, men nästan. Jag liksom.. känns som att jag upplever världen i 15fps (frames per second), dvs.. jag får in massa tomma svarta bilder hela tiden. Jag klarar mig, men det är jobbigt som fan när man ska läsa koncentrerat.
Däremot att bli blind. Det är ju nåt fruktansvärt. Emelies moster har en pojkvän som är blind. Han va cool som fan, coolt å se hur blinda klarar sig här i livet. Hur mänskan alltid kan anpassa sig. En som inte klarar sig lika bra är en saxofonist jag spelar tillsammans med. Runt 40, och har sockersjukan. Fick reda på det idag. Han har börjat få dålig syn. Såfort han får i sig socker kan vad som helst hända i princip. Förlora synen, tappa kroppsdelar osv. Det bådar inte för en god natts sömn inatt, med tanke på att jag är hypokondriker och allmänt rädd för allting. Speciellt mörkret. Kanske därför jag är så rädd för att bli blind? Men ändå. Vadfan är det för öde att få diagnosen att man kommer att dö i förtid? Eller att man kan förlora viktiga delar av ens liv. Smak, hörsel.. vafan.. vad gör man?

Jag är rädd för allt. Kanske är det dags att bli kvitt den rädslan, och inse att allt kan hända. Rädslan sitter inne i märgen. Undrar varför? Biologiska konstruktioner för att få oss att vara medvetna? äh. Jag gillar inte mörkret. Kan fortfarande tänkas urskilja dendär siluetten som hemsökte mig varje natt under ett års tid, när jag va typ.. 7-8 år. Jag brukade vakna mitt i natten, vid typ samma tidpunkt, och se en mans siluett komma in i mitt rum, och sen huka sig över mig. Då skrek jag. Jag fylldes av panik, hela kroppen skrek nej. Usch. Jag har förträngt det i flera år. Det måste vara en av anledningarna till varför jag är rädd för mörkret. Sen delvis dendär jätteäckliga skräckfilmen "They" som jag kikade på förut. Ända sedan dess har jag inte vågat gå i mitt hus med släckta lampor. Måste sova med tända lampor. Jag är som ett barn, eller som en kvinna. Men övernaturligt är läskigt.

Något annat som är läskigt är hur jävla lite jag har att säga, och hur jag byter ämne för varje mening. Det är något som brukar slå till i vardagliga livet också. Jag är en ganska extraordinär mänska. Tänk om alla vore som jag, va tragiskt. Tur att det bara finns en som jag.

Å andra sidan, när vi väl talar om "Tänk om alla" så kan jag ju bara säga att det är världens mest hjärndöda argument.
Vadå "tänk om alla"?
"Tänk om alla satt och pruttade vid matbordet". Ja, tänk om? Om alla pruttade vid matbordet, hade det varit ett accepterat betéende, och därmed skulle det inte ens behövt komma upp på tal. Usch. Retoriska jäkla frågor.


Nä, nu kommer veckans kluris:

En uteliggare har hittat 100 cigarettfimpar, av tio fimpar kan han rulla 1 hel cigarett.Hur många cigaretter får han?

Svara i kommentaren och droppa era namn.
Ja! Ja! Ja! Ja! Jaaaaa!