En ynklig mänska.

Jag heter Daniel och har alltid föraktat bloggar som bara innehåller värdelösa inlägg om vad som hänt under dagen, vad man gillar för kläder och alla jäkla topp-10 listor på vilka kändisar man tycker är bäst. Jag menar, jag skiter fullständigt i vad ni gillar för maträtter, kändisar och om ni gillar Lars Winnerbäck mer än nån annan random vispop-idiot.

Men nu har jag bestämt mig för att själv starta en helt värdelös blogg, med helt onödiga tankar och funderingar, för att förhoppningsvis kunna bearbeta det som händer i mitt liv just nu.

Jag är 19 år, gått om ett år i skolan, politiskt intresserad, socialism-sympatisör och är nydumpad, och min ända framtid håller på att gå under tack vare mitt frenetiska experimenterande och tänkande.

Kan ju börja med åldern och skolan. Jag vill bli musiker. Men jag är inte tillräckligt bra, så jag måste gå folkhögskola, och sen musikhögskola. Men dessvärre är jag alldeles för dålig för att komma in. Tack vare att jag under hela sommaren försökte förbättra mitt trumpetspel, så lyckades jag bryta ner mig istället. Fick mer eller mindre börja om för 2månader sen. Problemet är att jag inte känner att jag på något jäkla sätt har tid till att förlora ett år till. Detta resulterar i sanslös stress och prestationsångest, vilket i sin tur saboterar mitt spel ännu mer, vilket i sin tur resulterar i...? Just det. Mitt livs mål känns inte allt för nära just nu. Jag är inne i någon sorts ond cirkel som är svår att bryta sig ur. Det känns ju inte allt för fantastiskt, med tanke på att jag skiter i skolan och bara satsar på trumpeten. Jag är ganska körd känns det som. Har inte riktigt någon framtidstro längre.
Även om jag på något jäkla sätt kommer in och blir musiker, så är jazzen kanske inte det bästa man kan välja, eftersom det nästan är svältlöner man får leva på, och knappt några mänskor som vill lyssna. Men jag mår bra av att stå på scen, blunda och improvisera fram det jag hör. Det är den skönaste känslan jag vet.

Häromdagen tog det slut mellan mig och min tjej. Hon gjorde slut för att hon inte hade några känslor kvar. Det sög ju ganska stenhårt. Jag vet inte riktigt varför, men jag hade blivit en toffelhjälte. Jag försummade alla mina vänner och spenderade bara tid med Emelie. Detta i sin tur har resulterat i att min framtidstro överhuvudtaget rasade samman. Men jag tror ändå att det var det bästa för kvinnan, hon har ju hela livet framför sig. Vi har lite annorlunda syn på livet. Hon är idealist och optimist. Jag är realistisk. Jag märkte själv hur jag nästan bröt ner henne med allt mitt negativa prat. Kanske är det bäst att det tar slut så hon slipper fortfarande kan ha hopp kvar om att livet faktiskt är meningsfullt.


Emelie är två år yngre än mig också, så hon tänker inte riktigt i samma banor. Hon måste ju få leva sin ungdom. Nu låter jag jättegammal, men faktum är att jag känner att min ungdom är slut. Jag har liksom kommit till insikt, ganska likt buddhismen, att livet är ett ända lidande. Nu säger jag inte detta för att det nyligen tog slut, utan jag har alltid tyckt så. Jag är inte riktigt bitter, utan realistisk. Genom att jag är realistisk finner jag också lycka i att jag vet att allting har ett slut.


Jag har smygläst hennes blogg och märkt att hon försöker indirekt trösta mig genom att säga nånting i stil med: vi kanske träffades för tidigt i livet.
Jag blir nästan lite arg när jag läser det. Det är inte sant. Jag älskar henne och skulle mer än gärna spendera resten av mitt liv med kvinnan. Kanske inte för att jag är så oerhört kär, utan för att hon är en fantastisk människa. Den bästa jag träffat. Även om hon har sina brister, så är dom nästan obefintliga. Hon har allt, utom tillräckligt med känslor för mig. Vad kan man göra?

Dessvärre är jag en toffelhjälte, så jag har lyckats bli av med i princip alla mina vänner. Dags att knyta nya kontakter, ta nya tag, och börja leta lycka igen. Önskar ofta att jag var en tjej istället. Tjejpolare är dom ända som har sjyssta saker och säga när saker och ting händer.
Ex: nu när jag blev singel (usch) så fick jag höra olika saker.
Från killar: yeah, fan va grymt, nu kan du hänga med ut och ragga milfs!
Från tjejer: usch.. jag har vart med om samma sak(....), ska vi ta en fika?
Ganska intressant, och hemskt, att se hur skillnaden är mellan killar och tjejer. Vi män, med vissa undantag, verkar ha en medfödd efterblivenhet att förstå känslor. Fast vi är ju ganska sköna också. Hehe.

Jag vet inte varför jag är så förstörd över dethär. Delvis för att jag förlorat den ända mänska jag verkligen brydde mig om här i livet, men också för att jag aldrig blivit dumpad förut. Jag har alltid haft någon sorts försvarsmekanism när det gäller förhållanden och istället för att säga som det är, har jag dragit på nån fest och vart otrogen. Jag har liksom flytt konfrontationen. Nu är det annorlunda. Nu är det inga handlingar med i spelet, utan nu är det känslor. Hon har inga känslor längre.

Alltså: jag känner mig degraderad till nånting som är värre än damm. Hon tycker synd om mig, för att jag fortfarande älskar henne. Jag har nog haft lite för höga tankar om mig själv under alla dessa år. Jag har alltid levt i någon sorts drömvärld där jag trott att jag, även om jag är ful och ganska osocial och tråkigt, kan få vem som helst. Jag antar väl att jag bara haft tur.
Hursomhelst, jag känner mig som nånting oönskat, som alla tycker synd om. Det är riktigt förjävligt. Men kanske behövde jag komma ner på jorden och inse att allt har ett slut. Och nej, jag har inte kommit över henne. Långt ifrån, jag håller på att bryta ihop när jag skriver det här. Jag har inte tagit dumpningen bra, jag tror jag aldrig vart så ledsen. Men jag tror absolut att jag kommer att må bättre såsmåningom. Alla har ju blivit ledsna för att det tagit slut osv, men Emelie var speciell på det sättet. Jag kände liksom ett starkare band med henne. Det var mer själsligt än bara kroppsligt och emotionellt. Bara närvaron av henne gjorde mig lycklig.

Uppenbarligen var inte båda lika lyckliga. Därmed kommer vi till mina åskådningar om kärleken. Som jag skrev i mitt religionsarbete:
I dagsläget är det naturligt att det är många krafter som styr vad som händer i världen. Utbud/efterfrågan tex. Jag ser på vad som händer med materialistiska ögon. Det finns oftast ekonomiska motiv bakom våra handlingar. Å andra sidan så styrs världen av en annan ideologi,”kärleken”. En ideologi vi har skapat och upprätthåller för att reproducera föreställningar om den och att den inte "finns" i någon egentlig mening. Det är galenskap som sätter det rationella tänkandet ur spel för en idé om en kärlek som egentligen inte existerar. Det är biologiska och ideologiska konstruktioner som får oss att sätta rationaliteten ur spel helt enkelt.

Jag menar inte att kärleken är alldeles hemsk. Den är underbar när man upplever den och inte lider för den. Men jag avskyr detta fruktansvärda dagliga korståg.

Ja, jag är ganska tankspridd, men det va skönt som fan att skriva av sig. Jag är ju inte direkt den mest öppna mänskan som finns. Och för er som tror att jag tänker ta livet av mig: nej, jag är inte såååå deprimerad. Jag är bara realistisk och lite ledsen i ögat.


Och så en topp-10:lista för att visa att jag har lite humor också!


Topp-10-bra-musik-att-deppa-till:
1. Chet Baker
2. Bo kaspers orkester
3. Jamiroquai (vet ej varför)
4. Miles Davis
5. Jaga Jazzist
6. Peter Asplund
7. Chick Corea
8. Russell Gunn
9. Bertil Jonason
10. Chet Baker, igen. (ååååh va krystat det blev efter dom två första)