sätta sig själv i centrum?

Idag hade jag tre lektioner som jag valde att inte gå på. Delvis för att jag satt uppe på natten och kikade på scrubs, som förövrigt är världens bästa serie, och delvis för att min motivation va nere på botten. Iochmed att jag varken hade ork, vilja eller lust att lära mig nånting i något av dom tre ämnena valde jag att stanna hemma. Ordet skolk används ofta i negativa sammanhang, man borde använda sig av något mindre laddat ord. Hittar inget bra just nu, men nånting i stil med "själv-vårdande" tid.

Jag ser det som såhär: Vad gör det för nytta om jag är i skolan och inte är motiverad och engagerad på lektionerna? Om jag kommer in sent, och bara sitter och drömmer så stör jag undervisningen och jag förstör för dom som vill lära sig. Sitter jag och snackar förstör jag också. Det handlar om självdestruktiv tortyr i många fall. Varför inte bara ta en sovmorgon, och komma till nästa lektion pigg och fräsch? Sen visst, närvaron kan ju vara ett sätt att mäta engagemang hos elever. Ett väldigt byråkratiskt sätt dock.
Plus att ett VG i svenska prioriterar inte jag lika högt som att öva trumpet, eller nåt sånt. Se till att klara skolan, så är jag nöjd.

Idag har jag alltså skitit i skolan. Jag vaknade runt 11-nånting och var helt utvilad och glad. Lyssnade på musik, åt frulle, borstade tänderna å hela kitet. Därefter gick jag ut på promenad, som i sin tur resulterade i att jag började springa (för att det är ju så in i helvetes jävla tråkigt att gå...). Därefter lagade jag mat, och spelade lite spel och lyssnade på musik. Sen satte jag igång med uppvärmning och allt sånt.

Antagligen har ni somnat nu. Summan av hela dagen är alltså: jag är pigg, glad och har åstadkommit precis vad jag behöver. Jämför nu detta med Olle, som gått i skolan hela dagen. Han är trött i huvudet, arg över en bortkastad dag och har inte lärt sig någonting nytt idag.

Vem är bäst? Just det, jag är bäst.



Igår chattade jag med en klasskompis som jag inte pratat mycket med tidigare. Jag snackar ju generellt sätt inte med många av mina klasskompisar, men iaf. Ofta glöms det bort att alla vi i grunden har liknande problem. Jag, min lärare, eller nån random snygg tjej på stan. Jag blev på bra humör efter att inse att... världen är inte lika hemsk, nu när nästan alla här i världen går eller har gått igenom mer eller mindre liknande saker.

Igår såg jag Emelie flera gånger, eftersom vi går i samma skola. Jag blev faktiskt lycklig av att se henne. Jag såg henne, och hamnade i ett såkallat "happy-place". Jag vinkade, och hon vinkade tillbaks och log. Hon är nog det sötaste på jorden. Ja, när hon är glad iallafall. Sen såg jag henne igen när brandalarmet gick. Det va mindre kul. Fick anstränga mig varje sekund för att inte kika mot henne. Jag har svårt att släppa henne. Det är riktigt jäkla jobbigt. Men det är bara att ta en dag i taget, som min min kompis Viktor sa.

Dessutom, nu när dagens ämne är att sätta sig själv i centrum, så måste jag säga att det är skönt att slippa gå runt med dåligt samvete hela tiden, och att inte längre känna sig stressad varenda levande sekund.