spekulationer om livet, kunskap och religion?

Jag har börjat sakna närheten, och att se Emelie och alla hennes kompisar i skolan konstant gör mig snart galen. Jag vet inte hur jag ska beté mig. Att hon skriver om mig som kompisar ser jag nästan lite som ett hån.. jag känner mig så kränkt. Jag vet inte varför. Hon vill ju inte såra mig, men .. Jag vet inte. Jag oroar mig hela dagarna för att jag helt plötsligt ska se henne med nån annan snubbe eller nånting. Jag måste släppa henne.. fatta att det är slut. Även om det vore härligt att sluta allt med en vänskap, så ser jag inte hur det kan hända än på ett tag.. men såsmåningom kanske. När jag är redo. För tillfället mår jag alldeles för dåligt för nånting sånt.

Jag har dessutom ägnat en hel del tid till att tänka på orden som organism12 säger i en av sina låtar. "Mår du inte dåligt när jag försvinner, så har du ändå aldrig älskat mig". Det ligger nånting i det. Jag tror att det kan vara en av anledningarna till varför jag känner mig så sargad. Men samtidigt är jag också arg över alla jävla ideal vi har i samhället. Vari denna sjukliga besatthet av kärlek? Vad spelar kärlek för roll om man lever lyckligt? Kärlek och lycka är inte samma sak. Lycka ska man eftersträva. Varför ska det vara så svårt för mänskan att leva lyckligt? Varför ska hon ideligen söka nya svar? Gräset är grönare på andra sidan...


Har ni någonsin legat och spekulerat kring rymden? Livet? Kanske spekulerat kring varför det ur ett ingenting, kunde födas oändligt (?) många galaxer? Ja, jag gör det ganska ofta. Men det är ganska värdelöst att spekulera. Allt man får reda på är att det är saker man inte kan sätta ord på, och att det är för stort för en själv att verkligen förstå. Så.. varför skriver jag då detta?
Jo, för att jag lärt mig en värdefull läxa.

Samma sak handlar om kända filosofer/sociologer/psykologer och andra stora kända hjärnor. Jag satt i bilen till Uppsala med en Mathias i bandet. Han är tydligen sociolog och har läst massa sociologi och psykologi, och han sa en bra sak. Vi satt och diskuterade Schopenhauer

("Om livet och existensen vore ett njutbart tillstånd, så skulle alla närma sig den medvetslösa sömnen med motvilja och med glädje vakna upp från den. Men det är motsatsen som gäller, ty alla går beredvilligt till sängs och stiger upp med största ovilja.")

Efter ett tag ploppade det fram. "Men man ska inte läsa för mycket av dethär, och inte ta till sig allt för mycket. Man blir skadad, man tänker för mycket".

Just det är felet med allting. Hur ska jag nu kunna väva in religion i det hela? Jo, jag tänkte dra en ganska sjysst liknelse. Adam & Eva som äter av den förbjudna frukten, som suktade efter kunskap. Ja, jag vill inte låta så frikyrklig, men att så pass gamla skrifter tar upp så pass aktuella problem är grymt!

Såja, nu till en resumé av kontentan. Adam & Eva (usch jag låter så hemsk) tog till sig kunskap. Vi törstar efter kunskap om allting. Då är frågan: Är det verkligen kunskap vi behöver? För varje svar, föds det fler frågor som man brukar säga. Mänskan är som lyckligast när hon slipper tänka. I sömnen, på fyllan och slutligen i döden. Kanske är det kunskapen vi inte ska törsta efter här i livet? Men vad ska vi söka? Kanske bara likgiltigheten... Att bara finna sig i att livet aldrig kommer bli riktigt meningsfullt, som jag sagt tidigare. Mänskan finns till, inte för att tänka, utan för att uppleva. Kort sagt. Mänskan mår dåligt av för mycket kunskap.


1-0 - gamla testamentet mot mig.


och så avslutar jag med två citat som faktiskt är tänkvärda.

"Snart har jag bara ljuslågan kvar för att sterelisera nålen"
och
"Den som älskar citat, älskar också meningslösa generaliseringar".

Slutciterat för min del.

Insektsfångare, fylla och likgiltighet.

Nu sitter jag här igen.. Har druckit öl i princip hela kvällen, och det känns ju ganska värdelöst egentligen. Men tack vare att folk i jazzensembeln bestämt rep imorgon, så msåte vi repa kl. 10. Så jag kunde inte gå ut. Istället sitter jag inne hela tiden, lyssnar på musik och super till.. i min ensamhet. Men jag trivs ju ganska bra där ändå, så det är lugnt. För tifllället snackar jag med en gammal kompis, Robin, som tydligen har blivit tung narkoman. Även hans flickvän. Dom bor ute i landet i dom norrländska skogarna just nu. Det är sjukt hur livet kan vända.

Det har faktiskt lite å göra med det jag tänkte snacka om idag. Jag förustätter att alla har suttit på en altan/veranda och tagit det lugnt, softat med en öl kanske, och använt sig av insektsfångare. En sån där apparat som man hänger från taket som sen tänder ett sken av blått ljus, som lockar till sig diverse flygfän/insekter. Insekterna rör sig långsamt mot ljuset och bränner sig sedan maniskt till döds, tillsynes en plågsam död. Efter en stund kommer deras vänner, familj, släktingar och ovänner också att röra sig mot ljuset. Och bränna sig själva. Lura sig själva in i en säker död. Nu kan man ju vara fascinerad över hur idiotiskt idiotiska domhär insekterna faktiskt är, och på något sätt försöka hitta förklaringar till deras idiotiskt idiotiska betéende. Men förklaringar bättre än att "dom söker sig till ljus" finns inte, vad jag vet. Nåväl. Kan tyckas ganska komiskt, eftersom dom är underutvecklade, och mänskan är bättre än så.
Eller är vi?

Idag läste jag på nätet lite, och jag hittade en ganska skön liknelse. Jag började spekulera kring allt. Elden får symbolisera hela världens dekadens, lusten, begäret och längtan efter njutning som vida överstiger alla andra önskemål vi har, såsom att jag är övertygad om att 99% av världens befolkning verkligen inte vill förstöra jorden egentligen, men... Jag går till skolan, jag går på repen, man kommer hem trött runt 9-10-11tiden. Inte fan orkar man bry sig. Man går till jobbet, kommer hem slutkörd.. inte fan orkar man bry sig!


Vi är lika okapabla att rädda oss själva som den korkade insekten. Det är för att vi är en överutvecklad apa som styrs av instinkter framför någonting annat, precis som insekten. För min del innebär insikten bara att jag inte orkar bry mig om någonting, speciellt inte praktiserande kristna & veganer/miljö-vetare, eftersom jag inte kan ta människor som inte lär som de lever på allvar. Det jag menar, är att oavsett våran insikt, så kommer instinkterna finnas kvar.

Vi strävar konstant efter att må så bra som möjligt, att få allting att vara så bra som möjligt. Är jag bäst på att spela hockey i världen så måste jag vara bra på att spela gitarr också. Plus att mina barn ska få världens bästa uppväxt. Och jag ska vara världens bästa make. Hänger nån med på vad jag menar eller? Tiden hinns inte med för perfektion och total tillfredsställelse.

Dethär med tiden... Vad hinns med? Det hänger ihop. Från begynnelsen ägnade mänskan all sin tid åt sina grundläggande begär, instinktivt. Man jagade, man rullade i sänghalmen och man sov. I takt med att allting underlättades fick vi nånting som andra saknar. Fritid. Ser man till hur det ser ut i resten av världen så finns det flest procentuellt missnöjda och deprimerade mänskor här i "västvärlden" (inkluderat japan å alla dom länderna..).. I dom länder i västvärlden som har ett väl utbyggt socialt skyddsnät breder utbrändhet, depression och allmänt missnöje ut sig. I takt med att fritid och medvetenheten växer, växer också missnöjet. "Välfärdsparadoxen" som min samhällslärare Bengt vill kalla det. Men ärligt talat. Är vi skapta för att ha fritid? Eller är ens existensen meningsfull? Vad är det som får oss mänskor som har mest, att känna att existensen är meningslös? Är det pga. som i buddshismen, att mänskan inte mår bra av varken extrem rikedom eller extrem fattigdom? Måste man mötas mitt imellan för att vara fulländad?

På senaste tiden, eller senaste två åren, har jag mer eller mindre blivit likgiltig till allt. Är jag då i lycka? Jag vet inte. Jag vet att jag inte är olycklig iaf. Jag kan verka bitter, men jag är inte olycklig för det. Jag tror absolut att en dynamisk vardag krävs för att man ska bli lycklig. Tex att man blir ledsen ibland och jätteglad ibland. Men jag är varken eller. Jag är mest bara.. nöjd. Inte det heller. Likgiltig. Jag liksom bara.. finner mig i att jag existerar, att jag lever som jag gör, och att jag gör mitt bästa, vilket är det mesta jag kan göra, för att förbättra min egen situation, för att när jag är redo förbättra andras livssituation.



Hmm.. Om nån orkat läst, och förstått allt dethär så kommer jag nog ge er varsin guldstjärna.


Föresten. Svaret på förra gåtan var 11. man har 100cigg-fimpar som man röker (som är 10ciggfimpar). dvs, man får en till cigg av fimparna man precis rökt. så 11 cigaretter.


ojojoj. tjingelingpling - swing. jag kommer antagligen ångra dethär inläggget r lika mkt som det förra. hej!

rädsla!

Usch, nu dyker jag upp igen. Två dagar i sträck. I framtiden kommer inläggen dyka upp mer sporadiskt, men jag känner nån blandning av att jag behöver fylla ut min blogg, och att jag behöver ordbajsa om min vardag.

Jag har börjat få dålig syn. Det är ganska kefft. Jag kan knappt längre läsa noter, allting bara flyter samman i en enorm svart klump på ett vitt papper. Eller så är jag för trött för att orka se normalt, men jag tror jag börjar få dålig syn. Jag har tänkt rent allmänt på att jag har förlorat lite av min kontakt med verkligheten. Inte lika illa som baslärarn Martin, men nästan. Jag liksom.. känns som att jag upplever världen i 15fps (frames per second), dvs.. jag får in massa tomma svarta bilder hela tiden. Jag klarar mig, men det är jobbigt som fan när man ska läsa koncentrerat.
Däremot att bli blind. Det är ju nåt fruktansvärt. Emelies moster har en pojkvän som är blind. Han va cool som fan, coolt å se hur blinda klarar sig här i livet. Hur mänskan alltid kan anpassa sig. En som inte klarar sig lika bra är en saxofonist jag spelar tillsammans med. Runt 40, och har sockersjukan. Fick reda på det idag. Han har börjat få dålig syn. Såfort han får i sig socker kan vad som helst hända i princip. Förlora synen, tappa kroppsdelar osv. Det bådar inte för en god natts sömn inatt, med tanke på att jag är hypokondriker och allmänt rädd för allting. Speciellt mörkret. Kanske därför jag är så rädd för att bli blind? Men ändå. Vadfan är det för öde att få diagnosen att man kommer att dö i förtid? Eller att man kan förlora viktiga delar av ens liv. Smak, hörsel.. vafan.. vad gör man?

Jag är rädd för allt. Kanske är det dags att bli kvitt den rädslan, och inse att allt kan hända. Rädslan sitter inne i märgen. Undrar varför? Biologiska konstruktioner för att få oss att vara medvetna? äh. Jag gillar inte mörkret. Kan fortfarande tänkas urskilja dendär siluetten som hemsökte mig varje natt under ett års tid, när jag va typ.. 7-8 år. Jag brukade vakna mitt i natten, vid typ samma tidpunkt, och se en mans siluett komma in i mitt rum, och sen huka sig över mig. Då skrek jag. Jag fylldes av panik, hela kroppen skrek nej. Usch. Jag har förträngt det i flera år. Det måste vara en av anledningarna till varför jag är rädd för mörkret. Sen delvis dendär jätteäckliga skräckfilmen "They" som jag kikade på förut. Ända sedan dess har jag inte vågat gå i mitt hus med släckta lampor. Måste sova med tända lampor. Jag är som ett barn, eller som en kvinna. Men övernaturligt är läskigt.

Något annat som är läskigt är hur jävla lite jag har att säga, och hur jag byter ämne för varje mening. Det är något som brukar slå till i vardagliga livet också. Jag är en ganska extraordinär mänska. Tänk om alla vore som jag, va tragiskt. Tur att det bara finns en som jag.

Å andra sidan, när vi väl talar om "Tänk om alla" så kan jag ju bara säga att det är världens mest hjärndöda argument.
Vadå "tänk om alla"?
"Tänk om alla satt och pruttade vid matbordet". Ja, tänk om? Om alla pruttade vid matbordet, hade det varit ett accepterat betéende, och därmed skulle det inte ens behövt komma upp på tal. Usch. Retoriska jäkla frågor.


Nä, nu kommer veckans kluris:

En uteliggare har hittat 100 cigarettfimpar, av tio fimpar kan han rulla 1 hel cigarett.Hur många cigaretter får han?

Svara i kommentaren och droppa era namn.
Ja! Ja! Ja! Ja! Jaaaaa!

sätta sig själv i centrum?

Idag hade jag tre lektioner som jag valde att inte gå på. Delvis för att jag satt uppe på natten och kikade på scrubs, som förövrigt är världens bästa serie, och delvis för att min motivation va nere på botten. Iochmed att jag varken hade ork, vilja eller lust att lära mig nånting i något av dom tre ämnena valde jag att stanna hemma. Ordet skolk används ofta i negativa sammanhang, man borde använda sig av något mindre laddat ord. Hittar inget bra just nu, men nånting i stil med "själv-vårdande" tid.

Jag ser det som såhär: Vad gör det för nytta om jag är i skolan och inte är motiverad och engagerad på lektionerna? Om jag kommer in sent, och bara sitter och drömmer så stör jag undervisningen och jag förstör för dom som vill lära sig. Sitter jag och snackar förstör jag också. Det handlar om självdestruktiv tortyr i många fall. Varför inte bara ta en sovmorgon, och komma till nästa lektion pigg och fräsch? Sen visst, närvaron kan ju vara ett sätt att mäta engagemang hos elever. Ett väldigt byråkratiskt sätt dock.
Plus att ett VG i svenska prioriterar inte jag lika högt som att öva trumpet, eller nåt sånt. Se till att klara skolan, så är jag nöjd.

Idag har jag alltså skitit i skolan. Jag vaknade runt 11-nånting och var helt utvilad och glad. Lyssnade på musik, åt frulle, borstade tänderna å hela kitet. Därefter gick jag ut på promenad, som i sin tur resulterade i att jag började springa (för att det är ju så in i helvetes jävla tråkigt att gå...). Därefter lagade jag mat, och spelade lite spel och lyssnade på musik. Sen satte jag igång med uppvärmning och allt sånt.

Antagligen har ni somnat nu. Summan av hela dagen är alltså: jag är pigg, glad och har åstadkommit precis vad jag behöver. Jämför nu detta med Olle, som gått i skolan hela dagen. Han är trött i huvudet, arg över en bortkastad dag och har inte lärt sig någonting nytt idag.

Vem är bäst? Just det, jag är bäst.



Igår chattade jag med en klasskompis som jag inte pratat mycket med tidigare. Jag snackar ju generellt sätt inte med många av mina klasskompisar, men iaf. Ofta glöms det bort att alla vi i grunden har liknande problem. Jag, min lärare, eller nån random snygg tjej på stan. Jag blev på bra humör efter att inse att... världen är inte lika hemsk, nu när nästan alla här i världen går eller har gått igenom mer eller mindre liknande saker.

Igår såg jag Emelie flera gånger, eftersom vi går i samma skola. Jag blev faktiskt lycklig av att se henne. Jag såg henne, och hamnade i ett såkallat "happy-place". Jag vinkade, och hon vinkade tillbaks och log. Hon är nog det sötaste på jorden. Ja, när hon är glad iallafall. Sen såg jag henne igen när brandalarmet gick. Det va mindre kul. Fick anstränga mig varje sekund för att inte kika mot henne. Jag har svårt att släppa henne. Det är riktigt jäkla jobbigt. Men det är bara att ta en dag i taget, som min min kompis Viktor sa.

Dessutom, nu när dagens ämne är att sätta sig själv i centrum, så måste jag säga att det är skönt att slippa gå runt med dåligt samvete hela tiden, och att inte längre känna sig stressad varenda levande sekund.

En ynklig mänska.

Jag heter Daniel och har alltid föraktat bloggar som bara innehåller värdelösa inlägg om vad som hänt under dagen, vad man gillar för kläder och alla jäkla topp-10 listor på vilka kändisar man tycker är bäst. Jag menar, jag skiter fullständigt i vad ni gillar för maträtter, kändisar och om ni gillar Lars Winnerbäck mer än nån annan random vispop-idiot.

Men nu har jag bestämt mig för att själv starta en helt värdelös blogg, med helt onödiga tankar och funderingar, för att förhoppningsvis kunna bearbeta det som händer i mitt liv just nu.

Jag är 19 år, gått om ett år i skolan, politiskt intresserad, socialism-sympatisör och är nydumpad, och min ända framtid håller på att gå under tack vare mitt frenetiska experimenterande och tänkande.

Kan ju börja med åldern och skolan. Jag vill bli musiker. Men jag är inte tillräckligt bra, så jag måste gå folkhögskola, och sen musikhögskola. Men dessvärre är jag alldeles för dålig för att komma in. Tack vare att jag under hela sommaren försökte förbättra mitt trumpetspel, så lyckades jag bryta ner mig istället. Fick mer eller mindre börja om för 2månader sen. Problemet är att jag inte känner att jag på något jäkla sätt har tid till att förlora ett år till. Detta resulterar i sanslös stress och prestationsångest, vilket i sin tur saboterar mitt spel ännu mer, vilket i sin tur resulterar i...? Just det. Mitt livs mål känns inte allt för nära just nu. Jag är inne i någon sorts ond cirkel som är svår att bryta sig ur. Det känns ju inte allt för fantastiskt, med tanke på att jag skiter i skolan och bara satsar på trumpeten. Jag är ganska körd känns det som. Har inte riktigt någon framtidstro längre.
Även om jag på något jäkla sätt kommer in och blir musiker, så är jazzen kanske inte det bästa man kan välja, eftersom det nästan är svältlöner man får leva på, och knappt några mänskor som vill lyssna. Men jag mår bra av att stå på scen, blunda och improvisera fram det jag hör. Det är den skönaste känslan jag vet.

Häromdagen tog det slut mellan mig och min tjej. Hon gjorde slut för att hon inte hade några känslor kvar. Det sög ju ganska stenhårt. Jag vet inte riktigt varför, men jag hade blivit en toffelhjälte. Jag försummade alla mina vänner och spenderade bara tid med Emelie. Detta i sin tur har resulterat i att min framtidstro överhuvudtaget rasade samman. Men jag tror ändå att det var det bästa för kvinnan, hon har ju hela livet framför sig. Vi har lite annorlunda syn på livet. Hon är idealist och optimist. Jag är realistisk. Jag märkte själv hur jag nästan bröt ner henne med allt mitt negativa prat. Kanske är det bäst att det tar slut så hon slipper fortfarande kan ha hopp kvar om att livet faktiskt är meningsfullt.


Emelie är två år yngre än mig också, så hon tänker inte riktigt i samma banor. Hon måste ju få leva sin ungdom. Nu låter jag jättegammal, men faktum är att jag känner att min ungdom är slut. Jag har liksom kommit till insikt, ganska likt buddhismen, att livet är ett ända lidande. Nu säger jag inte detta för att det nyligen tog slut, utan jag har alltid tyckt så. Jag är inte riktigt bitter, utan realistisk. Genom att jag är realistisk finner jag också lycka i att jag vet att allting har ett slut.


Jag har smygläst hennes blogg och märkt att hon försöker indirekt trösta mig genom att säga nånting i stil med: vi kanske träffades för tidigt i livet.
Jag blir nästan lite arg när jag läser det. Det är inte sant. Jag älskar henne och skulle mer än gärna spendera resten av mitt liv med kvinnan. Kanske inte för att jag är så oerhört kär, utan för att hon är en fantastisk människa. Den bästa jag träffat. Även om hon har sina brister, så är dom nästan obefintliga. Hon har allt, utom tillräckligt med känslor för mig. Vad kan man göra?

Dessvärre är jag en toffelhjälte, så jag har lyckats bli av med i princip alla mina vänner. Dags att knyta nya kontakter, ta nya tag, och börja leta lycka igen. Önskar ofta att jag var en tjej istället. Tjejpolare är dom ända som har sjyssta saker och säga när saker och ting händer.
Ex: nu när jag blev singel (usch) så fick jag höra olika saker.
Från killar: yeah, fan va grymt, nu kan du hänga med ut och ragga milfs!
Från tjejer: usch.. jag har vart med om samma sak(....), ska vi ta en fika?
Ganska intressant, och hemskt, att se hur skillnaden är mellan killar och tjejer. Vi män, med vissa undantag, verkar ha en medfödd efterblivenhet att förstå känslor. Fast vi är ju ganska sköna också. Hehe.

Jag vet inte varför jag är så förstörd över dethär. Delvis för att jag förlorat den ända mänska jag verkligen brydde mig om här i livet, men också för att jag aldrig blivit dumpad förut. Jag har alltid haft någon sorts försvarsmekanism när det gäller förhållanden och istället för att säga som det är, har jag dragit på nån fest och vart otrogen. Jag har liksom flytt konfrontationen. Nu är det annorlunda. Nu är det inga handlingar med i spelet, utan nu är det känslor. Hon har inga känslor längre.

Alltså: jag känner mig degraderad till nånting som är värre än damm. Hon tycker synd om mig, för att jag fortfarande älskar henne. Jag har nog haft lite för höga tankar om mig själv under alla dessa år. Jag har alltid levt i någon sorts drömvärld där jag trott att jag, även om jag är ful och ganska osocial och tråkigt, kan få vem som helst. Jag antar väl att jag bara haft tur.
Hursomhelst, jag känner mig som nånting oönskat, som alla tycker synd om. Det är riktigt förjävligt. Men kanske behövde jag komma ner på jorden och inse att allt har ett slut. Och nej, jag har inte kommit över henne. Långt ifrån, jag håller på att bryta ihop när jag skriver det här. Jag har inte tagit dumpningen bra, jag tror jag aldrig vart så ledsen. Men jag tror absolut att jag kommer att må bättre såsmåningom. Alla har ju blivit ledsna för att det tagit slut osv, men Emelie var speciell på det sättet. Jag kände liksom ett starkare band med henne. Det var mer själsligt än bara kroppsligt och emotionellt. Bara närvaron av henne gjorde mig lycklig.

Uppenbarligen var inte båda lika lyckliga. Därmed kommer vi till mina åskådningar om kärleken. Som jag skrev i mitt religionsarbete:
I dagsläget är det naturligt att det är många krafter som styr vad som händer i världen. Utbud/efterfrågan tex. Jag ser på vad som händer med materialistiska ögon. Det finns oftast ekonomiska motiv bakom våra handlingar. Å andra sidan så styrs världen av en annan ideologi,”kärleken”. En ideologi vi har skapat och upprätthåller för att reproducera föreställningar om den och att den inte "finns" i någon egentlig mening. Det är galenskap som sätter det rationella tänkandet ur spel för en idé om en kärlek som egentligen inte existerar. Det är biologiska och ideologiska konstruktioner som får oss att sätta rationaliteten ur spel helt enkelt.

Jag menar inte att kärleken är alldeles hemsk. Den är underbar när man upplever den och inte lider för den. Men jag avskyr detta fruktansvärda dagliga korståg.

Ja, jag är ganska tankspridd, men det va skönt som fan att skriva av sig. Jag är ju inte direkt den mest öppna mänskan som finns. Och för er som tror att jag tänker ta livet av mig: nej, jag är inte såååå deprimerad. Jag är bara realistisk och lite ledsen i ögat.


Och så en topp-10:lista för att visa att jag har lite humor också!


Topp-10-bra-musik-att-deppa-till:
1. Chet Baker
2. Bo kaspers orkester
3. Jamiroquai (vet ej varför)
4. Miles Davis
5. Jaga Jazzist
6. Peter Asplund
7. Chick Corea
8. Russell Gunn
9. Bertil Jonason
10. Chet Baker, igen. (ååååh va krystat det blev efter dom två första)