Framtiden, musik och halvpotatisar!

Senaste nätterna har jag haft svårt att sova. Förutom en dödsallvarlig förkylning som gjort att jag låter som som Darth Vader när jag andas, så har jag haft sjuklig ångest inför framtiden. Folkhögskole-sökningarna kommer framöver, vad ska jag göra om jag inte kommer in? Ska jag "fastna i västerås-träsket", som min sånglärare sa förut? Dessutom står sceniska projektet (kom och kolla!) och knackar på dörren, tillsammans med storbands-sm, fabian kallerdahl-spelningen, och inspelningen av bandets EP, plus projektarbetet. Natten till torsdagen låg jag vaken i 2-3 timmar och tänkte massa självdestruktivt. Vaknade med världens smärta i halsen, och gick till skolan ändå... Hade mitt livs sista religionskunskaps-lektion. Allt frid och fröjd - eller?
Icke sa nicke. Det slog mig att studentmössan hade kommit, så jag fick mötas av ångesten och oron inför framtiden - packeterad tillsammans med två pins, en textilpenna & ett champange-glas i plast och slutligen, längst ner, lite reklam för europeiska bartender-skolan. Helt fantastiskt!
Det blev bara av och åka hem och kurera sig, skriva två arbeten och snacka av sig med alla sköna mänskor. Tack! (kände mig bara tvungen att visa lite tacksamhet tillbaks!).

Skulle försöka sova, och genast hade jag sömnproblem - igen. Så imorse masade jag mig upp efter att ha sovit 4-5 timmar och gick på sceniska projektet - vi har börjat bygga scenen och körde genomdrag av låtarna vi ska köra.. Lät ganska bra till och från, men mestadels katastrofalt. Men det är lovande! Skonad från all ångest och oro trodde jag - helt omedveten om vad som låg och smög sig på mig i brevlådan.
"Daniel, du har fått post" skrek farsan och och kastade en tung broschyr - "Universitetsutbildningar 08/09" på mig. Först blev jag sur eftersom jag verkligen inte pallar med och tänka på framtiden just nu. Sen bestämde jag mig för att framtiden inte ska få förstöra min nutid. Det är ett vanligt förekommande problem. Vadfan snackar jag om nu, kan man fråga sig?

Jämför det med musik. I en komposition så gör man inte slutet själva poängen. Om det vore så, så skulle den bästa musiken vara den som spelades snabbast. Bästa ledarna skulle vara dom som kunde hålla musiken vid liv, vid ett så snabbt tempo som möjligt. Det skulle finnas låtskrivare som bara skrev slut. Folk skulle gå på konserter bara för att få se en symbal-krasch - för sen är det slut! Men det ser vi inte inom musiken.
Däremot inom skolan kan man se det - vi skolas till att tänka "Dagis -> lågstadie -> mellanstadie -> högstadie -> gymnasium -> högskola/universitet -> praktik -> jobb -> *FRAMGÅNG!*

Hela tiden så väntar framgång och lycka just bakom hörnet, just efter skoltiden.. Sen så kommer man ut i världen, tillsammans med miljontals liknande mänskor, med samma mål, ambitioner och värderingar. Du får ett jobb. Framgång och lycka är nära nu! Du kanske blir befordrad. Och befordrad igen. Och befordrad igen.. igen.. igen.. och igen.. Det kommer snart! Saken! Framgången, lyckan eller vad du nu vill kalla det!

Sen när du vaknar upp runt 40 år gammal så tänker du - herregud, det är här! Men du känner dig inte särskilt annorlunda från tidigare. Faktum är att du kanske känner dig som en bluff. Och det var en bluff. En fruktansvärd bluff. Dom får dig att missa allting! Vi ser livet som början - och slut. I slutet är det himmelriket, framgång, lycka, eller vad man nu vill kalla det. Men man missar poängen hela tiden! Som i musiken, så måste du spela och sjunga med i musiken så länge den fortsätter..


Nåväl. Nu till någonting roligare. Undertecknad är nämligen nästintill en vetenskapsman. Nästintill säger jag, eftersom jag saknar utbildning, men det behöver inte betyda att jag kan ha fantastiska teorier för det. Folk har säkert läst min gamla blogg, där jag skrev om min hypotes om halvpotatisar. Alltså:

En människa har 46 kromosomer (strukturer i en cell). Kromosomer innehåller bl.a. en lång rad av DNA och våra gener. En normal-frisk människa alltså. En potatis har 48 kromosomer. Däremot en människa med downs-syndrom har bara 47 kromosomer, vilket alltså borde betyda att mongolider är hälften människa - hälften potatisar. Detta skulle dessutom förklara flera mysterier, eftersom dom har många likheter med potatisarna - potatisformade huvuden, och en allmänt slapp inställning till det mesta. Inget ont om downisar, det är sköna lirare.

För att ytterligare ta det ett steg längre så stod det häromdagen i Illustrerad Vetenskap (NR 4 / 2008, s. 25) att potatisen bidrog med att göra oss till tänkande varelser genom mänskans förmåga att bryta ned stärkelse. Behöver jag hänvisa till fler saker?

Alltså så kan människan med stor sannolikhet till och med ha sitt ursprung i potatisen. Här kan man tydligt se hur underutvecklad potatisen är, men ändå vissa likheter. Potatisen har för det första inget tydligt synligt ansikte.. och även en stor avsaknad av humor. Kan inte vara kul att vara potatis.


Jag borde få nobelpriset för min enastående insats..