oberoende

Inatt gick jag och la mig tidigare än vanligt. Det var inte för att jag satt uppe och snackade med sköna människor, utan för att datorn av någon outgrundlig anledning började tjuta som ett brandalarm. Sådana ljud brukar oftast betyda "STÄNG AV", såvida det inte är punk man lyssnar på. Imorse när jag skulle sätta på datajäveln så funkade den föga oväntat inte. Den gjorde några krampaktiga försök till att starta datorn, vilket i sin tur gjorde att den tjöt som en kattunge, och sedan gav den vika för att antagligen aldrig mer kunna startas igen. Vila i frid Maggan!

Till min stora förskräckelse måste jag nu alltså dela min dator med en snart 50årig fascist, som är värre rasbiolog än Adolf Hitler, och som med största nöje inte ser något fel i att planera släktträden, och låta utstudera släktträden in i minsta detalj, för att få dom vackraste ögonen. Vem snackar jag om? Jag snackar om ingen mindre än en katt-fanatisk kvinna vid namn Pia, som dessutom råkar vara min mamma. Med tanke på att hon med gott samvete skulle kunna binda fast mig i mitt rum om hon inte får titta sin mejl på angiven tid, så får ni ha överseende om jag inte bloggar allt för ofta.

Jag hyser förakt mot mycket och ingenting, är som bekant, för litet för stackars Daniel att irritera sig på. För att fortsätta på ämnet blogg, så försöker jag in i det minsta att hålla mig så oberoende av dagens trender som möjligt. Det vill säga, jag tänker inte blogga om huruvida Björn Gustafsson är världens bästa komiker eller inte, eller varför TV4 väljer att stödja allt skit som sänds på kvällarna - idol, let's dance, melodifestivalen och annan kulturhäderi som mer eller mindre styrs av trettonåriga "kom hezten, kom hezten!"-flickor som nyligen börjat täcka ansiktet med idomin, mascara och i vissa fall grisblod och drömmer om att få ragga sin första kille på lunarstorm som kan fixa 3.5or till dom lagom tills midsommar där dom helt random förlorar sin oskuld med nån finnig snubbe med moppemusch. Jag vägrar blogga om allt som är mainstream alltså. Varför? Därför att jag gillar att vara oberoende. Dock är paradoxen självklar, eftersom genom att vara oberoende så är det som att balansera i en fyrkant, och alltid försöka vara i mitten. Hela tiden lutar man mot något håll, och hela tiden är det en kamp för att vara oberoende. Å ena sidan är det ju jobbigt, eftersom jag stänger in mig i mitten med alternativa emo's vid min sida, i kampen för min egna självständighet. Å andra sidan vill jag ju inte heller bli en hockeylirare som tränar hockey, lägger kissbomber i duschen och hoppas på knull varje gång han tar en bira. Alltså så gör jag mitt bästa för att hålla mig i mitten, sen får det bära eller brista.

Nu kliar det i fingrarna och jag ska INTE blogga om något sånt. Jag ska inte bli som dom där prettobloggarna som sitter med sina kaffe latte's och med sina laptops i knät på något alldeles för fint fik inne i gamla stan och skriver om hur träffsäker Björn Gustafsson är när han tar upp bratsen i parlamentet.. Aldrig. Icke sa nicke. Fan! Där åkte jag dit. Jaja. Faktum är att jag började skriva på min blogg redan inne på skithuset idag. Inte skriva kanske, men snarare fundera på vad jag skulle skriva om. Det borde ju göra mig till en någorlunda bättre människa.. eller?

Nej ärligt, min inspiration är obefintlig. Jag har bara den där pojkvaskern Björn Gustafsson på hjärnan. Inte som dom där 13-åriga "kom hezten"-flickorna, utan snarare ett förakt mot pojkvaskern. Jag brukar se mig själv som en snubbe med lite humor. Jag kan ha kul åt en hel del saker. Jag älskar Johan Glans, han är en riktig komiker. Men det är sån enorm hype kring denna mannen, och då är min fråga.. har han verkligen gjort sig förtjänt av den?
Man kan se det såhär. Han säger vissa roliga saker, som faktiskt får mig att dra på mungiporna. Inga förhastade slutsatser, jag skrattar inte - jag ler lite. Men kolla på hans klipp som gjorde honom till en människa vars popularitet överstiger både Hasse Aaro och Robert Aschberg tillsammans. Hela klippet handlar om att han driver om brats. Det är lite kul, jag sitter och ler. Plötsligt kommer det mest iögonfallande, som får mig att ifrågasätta hela hypen. Han svarar på frågan "kommer du verkligen in där?", angående white room eller något sånt, "om jag kommer in? jag kommer knappt ut!". Det ser till synes ganska tråkigt ut. Tänk dig då att en gullig pojke med guld-lockar, och oerhörd charm säger det. Japp. Lite roligare. Lägg då på en av sveriges mest framstående komiker, som sitter och asgarvar åt svaret. Vad blir summan? Jo, att det blir hysteriskt kul och oändliga Björn Gustafsson-grupper startas på facebook. Vänta. Va? Hur fan hände det här? Vafan, vakna svenska folket! Han kan vara rolig enligt vissa, men han förtjänar fan inte någon jäkla hype!
Å ena sidan är ju parlamentet ett ända långt (m)anus fyllt med 99% skit och 1% oväntade saker. Alltså: man filmar ju.. 5-6 timmar, och klipper ut till 20minuter. Delat på varje människa så får dom minst en timme att säga något roligt på. Tänk då hur hysteriskt kul det skulle vara och låta kungen få hålla ett spontant tal, och klippa ut alla höjdpunkter. Det borde bli den nya affärsidén. Tänk er då, förutom kungens spontan-tal, att man låter hon den där tanten Elisabeth Tarras-Wahlberg göra något argt uttalande, så får man antagligen det roligaste programmet genom tiderna.
Å andra sidan, att visa kungafamiljen och hovet i en sådan utsatt position skulle ju direkt utgöra en fara för rikets säkerhet, och därmed är det väl bäst att vi låter unga pojkvaskrar göra halvdanna skämt i TV.